Coronakrisen som systemkris

Den pågående coronaepidemin är en omfattande samhällskris. Men går denna kris att förstå som oberoende från andra kriser – avseende orsaker och konsekvenser? Att kriser inte kan förstås som isolerade från varandra var ett bärande tema i Fronesis nr 46–47 (2014). En av numrets redaktörer, sociologen Johan Örestig, sätter i denna text dessa resonemang i samband med coronakrisen. Vi gör också en rad texter från numret fritt tillgängliga. 

Coronakrisen som systemkris

Covid-19 beskrivs ofta som en kris. Hur omfattande den blir återstår att se, men sett till de senaste veckornas börsras, konkurser och permitteringar kommer vi sannolikt att få leva med dess effekter under lång tid. Klart är att den redan nu skakat om oss. I Sverige har vi ofta varit ganska förskonade från de allra synligaste uttrycken för kris.

Denna gång är det annorlunda. Hela samhället stannar upp. Företag larmar om att de går omkull. I skrivande stund har antalet arbetssökande fördubblats inom loppet av några veckor. Medier rapporterar om hur människor hamstrar torrvaror, toalettpapper och torrjäst, vilket tycks driva på ytterligare hamstring tills rädslan för tomma butikshyllor blir till en självuppfyllande profetia. Välbeställda packar väskorna och beger sig till fritidshus. Allt fler arbetar hemifrån. Lärare och rektorer på skolor väntar på att när som helst få direktiv om att stänga stora delar av verksamheten.

I en sådan situation blir det viktigt att få en djupare förståelse av vad detta är för slags kris och vilka underliggande villkor och processer den är ett uttryck för. 

År 2014 gav Fronesis ut ett nummer på temat Kris. En bärande idé i numrets olika bidrag var att kriser inte kan förstås isolerade från varandra. Då var 2008 års finanskris färskt i minnet. Tvärtemot de politisk-mediala krisdebatterna, som behandlat de olika kriserna som skilda fenomen, menade vi att en diskussion om deras gemensamma nämnare kan bidra till en bättre förståelse av vad som faktiskt pågår i världen runt omkring oss.

Statsvetaren Barry K. Gill diskuterade i sitt bidrag till numret finanskrisen som en integrerande del av storskaliga och långsiktiga förändringar i det kapitalistiska världssystemet. För det första pågår en ekonomisk överackumulationskris, som utlöst både ekonomisk och finansiell kris i global skala. För det andra ser vi en världssystemkris, som innebär en omfattande förskjutning av den globala produktionens, tillväxtens och ackumulationens centrum mot det som tidigare var världssystemets periferi. För det tredje genomlever vi en global civilisationskris i klimatkrisens och finanskrisens kölvatten.

Ur detta perspektiv kan enskilda händelser som finanskrisen 2008 eller dagens coronaepidemi påskynda och accentuera redan pågående och mer djupgående kriser på systemnivå. Det förefaller till exempel inte osannolikt att den pågående pandemin kommer att driva fram ytterligare maktförskjutningar från den amerikanska till den kinesiska ekonomin, vilket på sikt skulle förändra den globala politiska hegemonin. 

Ett annat tema i numret som återaktualiserats genom coronaepidemin är frågan om huruvida kriser ska förstås som ”exogena” (utifrån kommande) eller ”endogena” (inifrån kommande) i förhållande till kapitalismen. Den i debatten och bland neoklassiska ekonomer vanligast förekommande förklaringsmodellen är den exogena: yttre faktorer i den omedelbara omgivningen, såsom politiska och institutionella strukturer (lagar, regler, beskattning), missväxt, krig och andra oförutsägbara händelser antas på olika sätt störa marknadens fria spel i den långsiktiga rörelsen mot jämvikt och harmoni.

Med ett sådant exogent krisperspektiv blir varje kris en överraskning. Tidsperspektivet är vanligtvis ganska kort (en eller ett par konjunkturcykler), och man undersöker oftast krisens många olika ansikten ett i taget, vilket ger sken av att krisen är både tidsligt och rumsligt specifik och avgränsbar. 

Marxistiska och keynesianska kristeorier lutar i stället åt det endogena perspektivet: en mängd inneboende egenskaper hos det kapitalistiska systemet kan ytterst förklara samhällsekonomins rörelser, både de djupa dalarna och de höga topparna, såväl som deras sociala och politiska konsekvenser: polarisering, centralisering, miljöförstöring och ojämlikhet.

Denna skillnad återspeglas också i coronaepidemin. Det går förstås att se det som en oturlig slump att ett virus överförs till människor och får spridning över hela jorden. Men ett alternativ är att se epidemin som en helt naturlig följd av snabb urbanisering, trångboddhet, sanitära olägenheter, industriell djurhållning, bristande reglering och täta förbindelser mellan världens ekonomier. Så resonerar exempelvis Rob Wallace i sin bok Big Farms Make Big Flu (2016).

Vi talar om kris i alla möjliga sammanhang, vilket gör det svårt att låsa begreppet till en enkel definition.

Filosofen Amy E. Wendling diskuterar i sitt bidrag till vårt krisnummer de bakomliggande orsakerna till krisbegreppets popularitet. I boken The Ruling Ideas, varifrån vi översatte ett kapitel, menar hon att krisbegreppet är en av det borgerliga samhällets ”förhärskande idéer”. Krisbegreppets mångfald av betydelser avspeglar en central erfarenhet i det samhälle vi lever i, nämligen den osäkerhet i sociala och politiska processer som följer av ekonomins avgörande och strukturerande ställning. Den kapitalistiska världsmarknadens alltmer komplexa globala nät av beroendeförhållanden innebär att en kris i det ekonomiska systemet med nödvändighet leder till fler kriser på samhälls-, institutions- och individnivå över stora tidsliga och rumsliga avstånd.

Coronaepidemin visar på en annan krisdimension. En förutsättning för det kapitalistiska systemets överlevnad är att människor går till sina jobb och utför arbete i den reproduktiva sfären. Hälsa är en absolut förutsättning för denna rörelse av betalt och obetalt arbete. När människor stannar upp, på grund av ohälsa eller av rädsla för ohälsa, blottläggs systemets sårbarhet. 

I ett annat högaktuellt bidrag, författat av sociologen Claus Offe, diskuteras kris som en fråga om politisk förtroendekris. Offe menar att den innevarande ackumulationsperioden präglats inte bara av (välfärds)statens allmänna tillbakatryckande, utan också av statens akuta brist på regleringsfäighet gentemot ekonomiska aktörer. Denna brist på ”styrbarhet” från samhällets eller statens sida yttrar sig i både det faktum att ekonomisk-sociala motsättningar tillåts utveckla sig under lång tid, vilket gör kriserna större och svårare när de väl utbryter, och det faktum att krispolitiken efter krascher förblir relativt tandlös.

Med sin politiska kristeori vill Offe utvidga den marxistiska ekonomiska krisförståelsen till att omfatta också de politiska och sociala institutioner som, vid sidan av den kapitalistiska ekonomins allmänna kristendenser, bidragit till att strukturera den senaste ackumulationsperiodens politisk-ekonomiska utveckling och framväxande kriser. Endogenitet innebär i detta sammanhang att statens och politikens oförmåga till handling är självförvållad.

När vi blickar tillbaka på coronakrisen kommer vi antagligen att kunna se hur långt denna brist på styrbarhet gått i olika länder. Vilka länder har demografiska förutsättningar, välfärdssystem, infrastruktur och social tillit som gör dem robusta nog att bemöta krisen så att dess effekter minimeras?

För att förstå förutsättningarna för och de tänkbara konsekvenserna av den pågående coronaepidemin behövs teoretiska verktyg och begrepp. Till detta tror och hoppas jag att Fronesis temanummer om Kris lämnar väsentliga bidrag. 

Johan Örestig

fil. dr. i sociologi och medlem av tidskriften Fronesis redaktionskommitté

Läs fritt tillgängliga texter ur Fronesis nr 46–47 (2014), tema ”Kris”, på denna sida.

Stöd oss genom att prenumerera – teckna prenumeration med vårt specialerbjudande här.