Den 10 oktober 2022 publicerades en intervju med sociologen och Mellanösternforskaren Asef Bayat om situationen i Iran under de pågående protesterna till följd av Jina Aminis död den 16 september. Intervjun blev viral och strax därefter censurerad då iranska myndigheter tvingade tidningen att ta bort den från sin webbplats. Den finns att läsa i engelsk översättning på New Lines Mag. Följande text är skriven av Bayat som ett svar på Abbas Abdi, som kritiserade Bayats hållning i intervjun. Fronesis har tidigare publicerat flera texter av Bayat, både i Fronesis nr 18 och i boken Vardagslivets politik.
Reform, revolution och reformister
Abbas Abdi, en analytiker av politiska och sociala frågor, kritiserade i ett inlägg i tidningen Etemad den 29 oktober 2022 min syn på passiviteten bland många reformister kring det som nu händer. Jag är mycket glad över att det som presenterades i intervjun med mig har medfört att viktiga politiska och sociala frågor i vårt land diskuteras. Jag vill tacka Abdi och här bara föra fram några viktiga saker. Abdis kritik riktade in sig på denna del av mitt yttrande:
Tragedin för många reformister under den här tidsperioden är att de varken kan genomföra reformer (eftersom de har trängts bort från makten) eller medverka till radikala förändringar, eftersom de insisterar på att de är reformister och inte revolutionärer. Anledningen till en sådan sorglig passivitet är det dogmatiska, statiska och ahistoriska förhållningssättet till begreppen och strategierna för att åstadkomma social och politisk förändring. Till exempel verkar det som om en reformist måste förbli reformist livet ut och att en revolutionär på samma vis måste förbli revolutionär, oavsett vad som i verkligheten försiggår i samhället och i den politiska sfären – en flytande och komplex verklighet som kräver lämpliga, odogmatiska och kreativa svar.
Han skriver att detta uttalande är felaktigt, för det första därför att ”reformisterna inte har drivits bort från makten” utan snarare blivit inaktiva och lagt ansvaret på Khatamis axlar.[1] För det andra har reformismen inte misslyckats, menar han, utan den gröna rörelsen.[2] Än viktigare: det var uppkomsten av den gröna rörelsen som underminerade reformerna, eftersom den ledde till att de politiska och sociala rummen kom att betraktas som nationella säkerhetsrisker. För det tredje: Varför inte tala om revolutionens misslyckande om man nu ska tala om reformeringens misslyckande? Var i denna värld har revolution medfört en förändring av det politiska systemet på kort tid och till lågt pris?
Enligt min mening är dessa Abdis uttalanden mycket tvivelaktiga. Låt mig förklara. Först och främst tror jag inte att det är någon tvekan om att reformerna i Iran rönte viktiga framgångar på sin tid trots de begränsningar som fanns och att de därför välkomnades bland breda skikt i samhället. Trots den hårt kontrollerade bevakningen av val i Iran skapade den reformistiska rörelsen stort engagemang kring valrörelsen. Civilsamhället expanderade, tidningsstånden frodades, människors deltagande i sociala angelägenheter ökade, sociala rörelser för kvinnor och ungdomar tog fart. På samma sätt fördes mycket viktiga diskussioner i det offentliga om det befintliga politiska systemets natur, dess brister, konflikterna mellan det religiösa styrets överordnade ställning genom grundlagen[3] och demokratiska värderingar, pluralism och ett pluralistiskt samhälle. Trots att reformisterna nästan inte hade något att säga till om i fråga om ekonomisk fördelning och social rättvisa, blev ”reformer” ett hegemoniskt ord. Hos många väcktes ett hopp om att den nuvarande ordningen kunde demokratiseras genom strukturreformer. Men bortsett från dessa processer och förändringar var de auktoritära krafterna och de utsedda institutionerna dömda att misslyckas med det reformistiska projektet. Ni har säkert inte glömt vilka kriser de skapade under Khatamis presidentskap: de stängde dussintals tidningar och tidskrifter, angrep universitetet, grep kritiker och försvagade parlamentet, så att parlamentsledamöterna till slut gick ut i strejk. Enligt de regimtrogna islamisterna utgjorde ”reformprojektet” ett existentiellt hot mot den prästerliga staten och borde därför stoppas så snart som möjligt. Att styra valen genom att övervaka kandidaturer och kampanjer blev det mest effektiva sättet att snöpa reformerna. Resultatet av denna antireformstrategi visade sig tydligt i valet 2018. Det är förvånande att Abdi i stället för att kritisera styrningens antireformistiska strategi beskriver den gröna rörelsen som ansvarig för att aktivitet i det politiska rummet gjordes till en fråga om nationell säkerhet. Enligt min mening förkroppsligade den gröna rörelsen genom civilt motstånd och gatuprotester just idén om att man skulle stå emot detta allomfattande angrepp på demokratiska reformer. Men svaret från rätts- och säkerhetsapparaten blev endast utbrett våld mot demonstranterna. Därför är det fel att ställa reformismen och den gröna rörelsen mot varandra. Faktum är att den gröna rörelsen läste av situationen under denna period av politiska konflikter och anammade en strategi för fredligt motstånd.
Naturligtvis och som vi har sett fick det styrande systemets våldskrafter till slut övertaget. Men vad betydde det bristande motståndet för den gröna rörelsen på den tiden? Det betydde reformisternas tystnad och passivitet och i praktiken acceptans för ett auktoritärt styre och enhällighet på ett normalt, lugnt och tyst sätt, vilket skedde efter Rouhani.
Kort sagt välkomnade många reformismen med glädje och energi, men när de såg att systemet inte tillät den att fortsätta på ett meningsfullt och effektivt sätt blev de besvikna. Därför är påståendet att ”reformisternas makt inte har förlorat i styrka” förvånande. Vilken makt? Sanningen är att makt blir något meningsfullt när den har effekt, det vill säga när den har förmåga att förändra andras beteende (läs de auktoritäras). Ja, han kanske sade att reformisterna fortfarande är en social kraft. Men när denna kraft inte verkar, det vill säga om den inte används, förblir den isolerad och symbolisk. Frågan är när en sådan social kraft ska användas? Social och politisk förändring är inte som att köra bil på en enkelriktad väg där föraren bestämmer sig för att köra hur han vill för att nå sitt mål. Snarare måste han vara uppmärksam på vad som händer på andra sidan vägen, bedöma hur farligt det är, se hur det går för förarna framför. Han kan behöva sakta ner eller öka sin hastighet eller till och med välja en annan väg. Kampen för politiska förändringar är med andra ord relationell, den är bilateral. Det är nödvändigt att se vilka planer motparten har och utifrån detta utforma en strategi. Anta att den nuvarande resningen fortsätter och att situationen efter några månader förändras så att det bildas en interrimregering som under 1978. Vilket beslut ska en reformist fatta vid denna tidpunkt? Var i denna ekvation ska han ställa sig? Eller kommer han inte att göra något alls därför att han är reformist?
Som reformist är Abdi kritiker av revolutionen, eftersom han är rädd för revolutionens pris: våld, instabilitet, otrygghet, skada på samhällets ekonomiska infrastruktur. Den sortens rädsla är reell och förståelig och bör uppmärksammas i egen rätt. Vanligt folk är för övrigt också rädda för våld och kaos. Det är därför de flesta vanligtvis inte visar intresse för att delta i stora politiska uppror. Som vilken förnuftig människa som helst vill de att deras krav ska uppfyllas på ett lugnt och fredligt sätt inom ramen för strukturreformer. Men människor tar risker när de känner att vägarna för strukturreformer är stängda och det inte finns något annat val än att acceptera dem. Det sker när status quo upplevs som mer plågsamt än de risker som är förknippade med revolutionär kamp. Betänk alla de människor i arabländerna som inte upphörde att gå med i protesterna efter den första omgången av arabiska vårens revolutioner, inklusive Syrien, som förde med sig så mycket förstörelse, dödande och hemlöshet, och den andra omgången av revolutionära uppror i Algeriet, Irak och Libanon och Sudan. Var dessa människor känslostyrda och saknade rationalitet, eller fanns det en logik bakom deras handlingar?
Ja, att tala om radikala förändringars pris och potentiella risker är mycket viktigt och något som bör göras. Men ibland talas det så mycket om riskerna och farorna med revolutionära förändringar att det framstår som om status quo vore paradiset. Varför glömmer vi riskerna med och priset för status quo? Det pris som folket i detta land har gjort uppror mot, det pris som rapporterna från de statliga institutionerna själva, såsom forskningen från parlamentet, har erkänt – ett genomsnitt på 20 procents inflation jämfört med genomsnittet 2,4 procent i världen, hög arbetslöshet, särskilt bland kvinnor och utbildade, kraftig ekonomisk nedgång. På 2010-talet låg 45 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen, medelklassen minskade, miljöförstörelse, torka och förstörelse av många byar, det iranska folkets minskade status i världen på grund av ledarens äventyrliga politik. Du och jag kanske inte känner av priset för status quo. Priset för den rådande situationen bör slås fast av Mahsa Amini, kolbarerna[4] i Kurdistan, arbetarna i Asaluye och miljontals iranska kvinnor som alltid har utsatts för daglig förnedring och våld. Priset för den nuvarande situationen bör slås fast av dem som inte orkade med den rådande situationen, tog livet av sig, föll offer för psykisk depression och föredrog en fridfull död framför att ”inte leva” i denna tillvaro. ”Att döda hoppet” kan ha varit ett av de högsta prisen för att bevara status quo. Det är just därför att de inte förmår bära sådant pris för status quo som människor, de som inte har valt att långsamt dö, vidtar kollektiva åtgärder för att åstadkomma förändring trots att det innebär risker.
Men måste strukturella förändringar genom folklig mobilisering och politiska uppror åtföljas av förstörelse och våld? Abdi frågar sig vilken revolution som uppnått politisk och strukturell förändring på kort tid och till lågt pris. Till svar ska sägas att det inte finns någon revolutionär process som är ren och fri från risker och faror, liksom inte heller upprätthållandet av status quo är fri från dagliga hot och terror för många. Men framstående forskare har gett exempel på strukturella förändringar genom politiska omvälvningar som gett relativt positiva resultat till lågt pris. Erica Chenoweth vid Harvard University hävdar att kollektiva civila kamper, det vill säga gatuprotester, generalstrejker och civil olydnad, har varit mycket mer framgångsrika än väpnade och våldsamma kamper för att nå resultat. Som exempel kan nämnas den filippinska revolutionen (1986), östeuropeiska revolutioner (1989), Serbien (2000), Madagaskar (2002), Georgien (2003), Ukraina (2004–2005), Nepal (2006), Tunisien (2011) och Sudan (2019). Alla dessa politiska omvälvningar störtade diktaturen eller den auktoritära regimen och banade väg för andra förändringar. Dessa relativt framgångsrika protester var inte fria från våld, men i nästan samtliga fall utövades våldet av regeringen och inte av rörelserna.
I detta sammanhang bör ett mycket viktigt politiskt faktum beaktas, nämligen att många stora politiska händelser, såsom politiska och revolutionära uppror, inte är ditt och mitt enskilda val och inte kommer till genom beslut och planering av det eller det, utan att de helt enkelt inträffar. Dynamiken i hur uppror uppstår och växer i styrka är mycket komplicerad och ingen teknisk produkt av någon enskild person eller grupp. Men det som händer är på riktigt och måste bemötas. Så vad ska man göra åt denna verklighet? Vilken roll kommer reformisterna att ha i en sådan politisk situation? Och i grund och botten: Vad är meningen med och anledningen till reformismen? Jag tycker att det är frågor som är värda att fundera kring både teoretiskt och praktiskt.
Asef Bayat
söndag 13 november 2022
Översättning från persiskan av Maryam Fanni
[1] Mohammad Khatami, reformvänlig president i Iran åren 1997–2005. Övers. anm.
[2] Den gröna rörelsen eller den gröna vågen är samlingsnamnet för de protester som ägde rum i och utanför Iran under åren 2009–2010 efter presidentvalet då Mahmoud Ahmadinejad blev omvald. De oppositionella och anhängare till den reforminriktade presidentkandidaten Mir-Hossein Mousavi menade att valfusk låg bakom valresultatet.
[3] Velayate faghigh är Ayatollah Khomeinis doktrin som den islamiska republikens grundlag bygger på, där den politiska makten är underställd religiöst rättslärda. Övers. anm.
[4] Kolbar eller koolbar är en person som arbetar med att bära gods över nationsgränserna i Kurdistan. Kolbarerna är en mycket utsatt grupp då deras arbete anses illegalt. Många omkommer varje år på grund av kyla, fall från höga höjder eller beskjutning av den iranska regimens polisiära eller militära styrkor. Övers. anm.