I åtta månader har nyheter om protester i Iran nått oss. I sina Tillbakablickar återvänder Baharan Kazemi, filosofie doktor i socialt arbete, till Hannah Arendts begrepp om frigörelse och frihet för att undersöka hur rörelsen Kvinna, liv, frihet skiljer sig från den islamiska revolutionen 1979. Kazemi konstaterar att det i nutidens Iran saknas polis, en plats för politikens utövande där medborgare blir jämlika genom sitt deltagande. Även om Kvinna, liv, frihet ännu inte resulterat i någon revolution, har den redan åstadkommit något som enligt Arendt är centralt för alla revolutioner, nämligen en ny början. I dagens Iran kan en sådan observeras genom att kvinnor bryter mot klädkoden, att par visar sin kärlek öppet och att kulturarbetare trotsar censuren. För att läsa mer om essäserien, klicka här.
Den iranska (kontra)revolutionen – om frigörelse och frihet
Baharan Kazemi
I Fronesis nummer 60–61 publicerades Hannah Arendts text ”Revolutionens mening” i översättning av Erik Lindman-Mata. Den är en reflektion över den politiska teorins dilemman, över innebörden av ord som frihet, frigörelse och demokrati.
Det som skiljer en revolution från en revolt eller andra protestyttringar, menar Arendt, är att idén om frihet sammanfaller med upplevelsen av en ny början. En rörelse som verkar för frigörelse från ett specifikt förtryck i ett visst historiskt sammanhang åstadkommer inte alltid frihet. Om något så har 1900-talet försett oss med en ansenlig lista över rörelser som för all del strävat efter frigörelse men blott uppnått (ny) diktatur. Revolutioner som ätit sina barn. Att människor gärna glömmer att frigörelse inte nödvändigtvis leder till frihet beror enligt Arendt på att frigörelsen överskuggar allt annat; att frihetens fundament är osäkert och ihåligt.
Arendts distinktion mellan frigörelse och frihet framstår som särskilt relevant i ljuset av rörelsen Kvinna, liv, frihet i Iran; ett mobiliserat motstånd mot det underskott på frihet som den islamiska revolutionen i Iran resulterade i. Så hur talas det om frigörelse och frihet i Iran? Vad utgör frihetens fundament i dag och hur skiljer det sig från den islamska revolutionens frihetsanspråk 1979?
Från sekulär till islamistisk opposition
En av de intellektuella inspirationskällorna till den islamiska revolutionen, Jalal Al-e Ahmad, kritiserade i sin bok Occidentosis (Gharbzadegi) Irans beroendeställning till väst. Han menade att Iran gav olja och i utbyte fick lov att importera allt från vapen och teknologi till matvaror, en ordning som gynnade de internationella bolagen på den iranska befolkningens bekostnad. Hans tes rörde sig kring vikten av att producera egna ”maskiner”, men även av att återupprätta en nationell stolthet över ursprung och kultur, där islam kontrasterades mot den importerade västerländska kulturen. Genom att ta kontroll över produktionen och bryta underläget i förhållande till väst skulle befolkningen kunna nå både materiell och andlig välfärd. En antiimperialism med islamistisk underton. Historikern Ervand Abrahamian skriver i The Coup om hur motstånd mot imperialism sammanförde en rad sinsemellan ideologiskt skilda politiska rörelser i revolutionen 1979.
För att förstå hur slagord som ”död åt Amerika” kunde förena ultrakonservativa islamister och militant vänster behöver man erkänna det kollektiva trauma som militärkuppen mot den nationalliberala premiärministern Mohammad Mossadegh 1953 innebar. Efter kuppen destabiliserades koalitionen Nationella Fronten. Det största partiet, Iranpartiet, saknade gräsrotsorganisering och hade framför allt fungerat som den avsatte premiärministern Mossadeghs rekryteringsbas för ministrar och teknokrater. Tjugotre av dess ledare ställdes inför krigsrätt anklagade för högförräderi. Mossadegh själv förkunnade under sin egen rättegång att han hade avsatts på grund av sitt motstånd mot imperialismen. Medan Nationella Frontens ledare dömdes till några års fängelse och sedan släpptes, gav den amerikanska ambassaden rådet att slå ner hårt på det kommunistiska Tudehpartiet. Månaderna efter militärkuppen hade närmare tre tusen medlemmar fängslats. Med hjälp av CIA avslöjades en grupp officerare inom shahens armé som drev en hemlig operation för kommunistpartiets räkning. Trettioen avrättades, elva dog under tortyr. Några av dessa Tudeh-medlemmar satt i fängelse ända till revolutionen 1979.
När både Nationella Fronten och Tudehpartiet var oskadliggjorda fanns ett tomrum att fylla för oppositionen mot shahen. 1963–64 gav shahen amerikanska militärer och rådgivare immunitet från iransk lag. Ayatollah Khomeini, då bara en okänd religiös figur bland andra, klev in på den politiska arenan genom att offentligt kritisera beslutet. Han fick medhåll i parlamentet av ledamöter som blivit valda för sin lojalitet mot shahen. Protester uppstod i de större städerna, men nu var det inte nationalistiska eller socialistiska utan islamistiska slagord som skanderades vid de offentliga manifestationerna. Enligt Ervand Abrahamian kan den islamistiska rörelse som senare tog makten i revolutionen 1979 spåras tillbaka till de här händelserna. Med flit eller av misstag bytte shahen ut en sekulär opposition mot en religiös.
Islamismens retoriska strategi
Den nya revolutionära rörelsen hade således en frälsningens retorik. Utifrån Étienne Balibars essä ”Marxismen och revolutionens idé” skulle jag vilja tillägga att även den icke-religiösa revolutionära rörelsen uppvisade ett ”messianskt moment”. Medan Balibar framhåller att det ”messianska” inom marxismen är inriktat på proletariatets räddande roll, var det som utspelade sig i Iran kring revolutionen 1979 ett sammanfall av föreställningar om nationell befrielse (från västerländsk imperialism), en folkets frigörelse (från en despot) och ett nyreligiöst upphöjande av shiitiska narrativ. I The discursive construction of the 1978–1979 från 2012 visar Shadi Gholizadeh och Derek Hooks att styrkan i islamismens retoriska strategi under revolutionen låg i att skapa enighet över de gränser som skapade splittring mellan befolkningen (klass, geografi etc). Khomeini anspelade på shiismens identitet som den rättfärdiga men orättvist behandlade minoriteten. Det var metaforiska bilder som väckte associationer till slaget om Karbala och skapade en direktlänk mellan martyren Hussayn och dem som blev martyrer under revolutionen. Han var medvetet vag i sina politiska förslag. Det enda som var tydligt var att shahen skulle avsättas och att Iran skulle återgå till en bättre ordning, återupprätta islamisk norm och utjämna klassklyftorna. I Khomeinis retorik aktiverades shiitisk mytologi om det utvalda folkets frigörelse i en populistisk framställning om de goda mot de onda. Även detta för att attrahera ateister och marxister. ”Folket” formulerades så inkluderande som det bara gick med öppningar för shahens anhängare att byta sida. Dessa utlovade möjligheter invaggade enligt Gholizadeh och Hook många av shahens högst uppsatta i en bedräglig tillit som gjorde att de inte lämnade landet när möjligheten fanns. Många, som premiärminister Hoveyda, betvivlade att de skulle bestraffas, tvivlade än mer på att de skulle avrättas. Det faktum att revolutionen snabbt slog över i tyranni förklarar Hook i sina föreläsningar online genom begreppet jouissance, det affektiva drivet som bottnar i upplevelsen av att ha blivit förorättad, att en gemensam fiende (shahen, hovet, amerikanerna, antirevolutionärerna) orättfärdigt har njutit samhällets resurser på befolkningens bekostnad. Känslan av liden oförrätt, oghde som vi säger på persiska, kunde sedan utnyttjas för att legitimera angiveri, krig, tortyr och allehanda övergrepp mot dem som uppfattades som revolutionens och därmed folkets fiender.
Mot bakgrund av detta blir det relevant att ställa frågan om varje revolutionär rörelses frihetsanspråk. Professorn i politisk filosofi Maria Dimova-Cookson ger i boken Rethinking positive and negative liberty verktyg för att analysera frihet utifrån den klassiska uppdelningen frihet till och frihet från. Rörelsen i Iran 1979 (som i själva verket bestod av en myriad av olika aktörer och ideologier) strävade huvudsakligen efter frihet i de sociala sfärerna. Förutom antiimperialism var det ilskan över kungafamiljens överflöd i kontrast mot den utbredda fattigdomen som enade revolutionärerna. Tillbaka till Arendts diskussion om frigörelse och frihet formulerades revolutionen 1979 kring frigörelse från shahregimens upphöjande av ”väst” och framför allt dess ekonomiska förtryck. Det ska inte uteslutas att det fanns visioner om frihet i annan mening, men dessa kom inte i förgrunden.
Avsaknad av politiska rum i det postrevolutionära Iran
I Iran efter revolutionen har ett antal olika oppositionsrörelser kommit till (och slagits ner). Studentprotesterna 1999 var revolutionära i den bemärkelsen att de både krävde frigörelse från censur och formulerade långtgående krav på frihet. Det som började som en protest mot nedstängningen av några kritiska tidningsredaktioner kom även att omfatta krav på avskaffandet av hela den islamiska republiken. Det ansågs omöjligt att kombinera den grundlagsstadgade inbäddningen av väktarråd och andligt ledarskap i det politiska systemet med grundläggande fri- och rättigheter. Protesterna slogs ner med våld och det dröjde en generation till den gröna rörelsen 2009. Nu var det uttryckligen reformism som samlade de unga på revolutionstorget. I diasporan var vi ambivalenta. Å ena sidan välkomnades all förändring till det bättre. Å andra sidan saknades tillit till reformisternas ledare, som var samma män som utgjort regimens elit på 80-talet. Skillnaden var att reformiströrelsen formulerade rättighetsanspråk. Det som uppmärksammades 2009 var valdeltagande och valfusk, men inom reformismen hade krav på jämlikhet i familjerätten, kritik mot den obligatoriska slöjan och frågor om dödsstraff, barnarbete och civila rättigheter lyfts sedan 90-talet. När inte heller den rörelsen blev framgångsrik blev den historiska lärdomen att den islamiska republiken inte är möjlig att reformera. Den nuvarande proteströrelsen kräver därför regimskifte.
Arendt diskuterar frihetsbegreppets historia med utgångspunkt i det antika Grekland och idén om ett samhälle organiserat utan styrande och styrda. Detta icke-styre kritiserades av förespråkare för monarki eller oligarki. Det vore ett dåligt styre om folket, demos, styrde utan ledarskap. Relationen mellan medborgare och stat i det antika Grekland ordnades med utgångspunkt i tanken att människor av naturen är ojämlika. Genom institutionen polis, där politiskt inflytande praktiserades, eller agora, torgen där samtal ägde rum, skulle människor bli jämlika i och med det likvärdiga deltagandet i politiken. Jämlikheten kom således med medborgarskapet, inte med födseln, inte genom det att vara människa. Frihetens och delaktighetens utövande förutsatte en plats för den politiska sfären.
Överför man den här tankemodellen till nutidens Iran, kan det konstateras att det saknas just polis, en plats för politikens utövande där medborgare blir jämlika genom sitt deltagande. Platsen där människor lever är separerad från den formella makten. De protester som har pågått sedan september 2022 är i hög grad en förhandling mellan befolkningen och makthavarna om tillträde till det offentliga rummet i medborgarnas egenskap av politiska subjekt, men också om beslutsfattande i den privata sfär där politiken inkräktar. Det finns en kontinuitet från den konstitutionella revolutionen 1905 över 1900-talet till de pågående protesterna som handlar om civila medborgerliga rättigheter. En skillnad är att medan den folkliga resningen 1979 i stor utsträckning handlade om det offentliga, står slaget i dag även om frihet i den privata sfären. Kvinnor kräver att få klä sig som de vill. Ungdomar protesterar mot könsapartheid i universitetsmatsalar, och mångåriga kampanjer för att förändra den islamiska familjerätt som reglerar äktenskap, skilsmässa, vårdnad och arv har fått förnyad kraft. Dessa frågor var över huvud taget inte uppe under revolutionen 1979. Även om det blev en islamisk revolution, kom den inte till uttryck i specifika politiska krav, utan genom vaga symboler för enighet. Med parollen Kvinna, liv, frihet och sociala medier som plattform formuleras i dag desto mer konkret kritik och krav på förändring. Under protesternas initiala fas skrev deltagarna på Twitter vad som motiverade dem att gå ut på gatorna. Alla dessa skäl vävdes samman till låten Baraaye av Shervin Hajipour. En av stroferna är ”för rädslan inför en kyss” och en annan ”för ett vanligt liv”. Från klimatpolitik och ekonomiska analyser till minoriteters rättigheter och rätten att få rasta sin hund utomhus. Det är en spretig rörelse, men det som blir klart för oss betraktare är frihetsanspråken, visionerna om deltagande och längtan efter något annat än att byta ut en ledare mot en annan.
Det som har blivit smärtsamt tydligt är också regimens våld. Att uppnå frihet från oförsvarligt tvång, inklusive frihet från nöd och rädsla, kategoriseras av Arendt som negativa friheter som mer handlar om frigörelse från ett visst system eller styre. Frigörelsen är en förutsättning för frihet, men inte tvärtom. Frigörelse kan uppnås inom ramen för en monarki eller oligarki, så länge de medborgerliga rättigheterna respekteras. Frihet däremot innebär en ny form av politiskt deltagande, och det ligger i sakens natur att denna vision blir tydlig först när frigörelsen är ett faktum. Det är enligt Arendt endast när detta nyskapande sammanfaller med en idé om frihet som vi kan tala om revolution.
Kvinna, liv, frihet – revolution eller protest?
I det iranska politiska samtalet har frågan om att beteckna den pågående händelseutvecklingen som en revolution eller ej blivit en vattendelare. Utifrån definitionen ovan skulle det vara tvivelaktigt. Frigörelsen från tvång och våld har inte uppnåtts, även om det är ett uttalat krav. De alternativa visionerna om frihet som sträcker sig utöver att byta ut en ledare mot en annan har förvisso etablerats på tankeplanet, men även de är långt ifrån förverkligade. En ny början kanske har inträffat i och med studenter som sätter sig tillsammans och därmed bryter en fyrtioårig könssegregation i universitetsmatsalen. Frågan är om en protest måste segra för att kallas revolutionär. Psykologiskt kan även känslan av att en ny berättelse är på väg att formuleras i den kollektiva historieskrivningen göra att människor blir mer konservativa än revolutionära, skriver Arendt. Att de värnar stabilitet och vill bevara det som har uppnåtts snarare än pröva nya, outforskade vägar. Även detta har uttryckts i det politiska samtalet om Iran. Vem ska ta över i stället? Vad ska hända med all infrastruktur som har byggts upp? Tänk om det blir inbördeskrig? Kanske kan det tas till intäkt för att rörelsen till sitt väsen är revolutionär att den har skakat om samhället till den grad att denna oro är relevant. Enligt Arendt var inte ens de första revolutionärerna, de som etablerade begreppet inom politisk teori, speciellt måna om förändring. Tvärtom var det först när de nått en punkt från vilken det inte fanns någon återvändo som revolutionen blev ett faktum. Stora delar av den iranska befolkningen har stått och stampat på den punkten i åratal. För andra väger riskerna att förlora hem, arbete och i värsta fall livet tyngre än frihetslängtan. Det betyder inte att längtan inte finns, den är bara inte aktiverad.
I ett sidospår i Arendts text konstateras att begreppet revolution har sitt ursprung i astronomin och där användes för att beskriva återkommande, cykliska fenomen. När det började användas om politiska skeenden på 1600-talet syftade det på en bakåtrörelse. Det var således inte fråga om en ny början, utan om en återgång till en gammal ordning. Även denna fantasi om en tidigare gyllene era kan kännas igen från den iranska kontexten, inte minst i hur nostalgi artikuleras och skapar komplicerade ekvivalenskedjor från gamla idolporträtt på popstjärnor i kortkort till förespråkande av monarkins återinförande. Thomas Paine föreslog, enligt Arendt, att man skulle kalla de amerikanska och franska revolutionerna kontrarevolutioner, eftersom de enligt hans mening drevs av människors längtan efter en ”tidigare period”. Om revolutionen 1979 kan sägas att den utgjorde kulmen på en mångårig dragkamp mellan de religiösa institutionerna och borgerligheten. Islamisterna tog inte bara makten, de ansåg sig återta vad de hade förlorat i och med den konstitutionella revolutionen och införandet av parlamentarism vid det förra sekelskiftet. Även en del i de pågående protesterna i Iran kan förstås utifrån Paines begrepp om kontrarevolution, i den bemärkelsen att det kan finnas en längtan tillbaka till tiden före den islamiska revolutionen. Den nostalgiska monarkismen liksom den nostalgiska marxismen har bakåtblickandet gemensamt. Det är en ödets ironi att samma slagord och sånger som tog regimen till makten nu sjungs av dem som vill fälla den. Det intressanta är att samma symboler laddas om med en ny, ibland rakt motsatt innebörd.
En revolution förutsätter således ett skifte med frigörelse från ett tidigare system och en formulering av frihetsanspråk. Den iranska samtidshistorien visar att varje ny början är en fortsättning på något. Ser man den historiska kontinuiteten har varje revolution potentialen att ses som en kontrarevolution eller en avgränsad del av en längre reform. Att kvinnor i dag tar av sig den obligatoriska slöjan kan förstås som en fortsättning av det som påbörjades under 80-, 90- och 00-talen då kvinnor omförhandlade sitt livsutrymme genom nagellack och luggar som stack fram under sjalar. Efter protesterna i september förra året har reformistledaren Mousavi uttryckt sitt stöd genom att förespråka en folkomröstning om den islamiska republikens vara eller icke-vara. Således har det även i reformiströrelsen skett en förskjutning från krav på förändring inom ramen för det befintliga till krav på en övergång till något annat. Vad detta andra är debatteras intensivt. Det är inte samma mystik som under Khomeinis revolution. Sett till begreppen frigörelse och frihet kan ett skifte konstateras sedan 00-talet, där frigörelse från förtryck hamnat i skuggan av en frihetslängtan som kretsar mer kring rätten till rättigheter, i det offentliga såväl som i det privata. Medan Arendt slog fast att frigörelsen alltid överskuggar friheten och gör den senare otydlig, verkar det som om den unga generationen i Iran arbetar i en annan ordning. Slagorden ”död åt diktatorn” har ekat ända till vår del av världen men överröstats av sånger, brev från fängslade journalister, mödrars gråt och politiska brandtal på begravningsplatser. Kanske är det konsekvensen av mångårig politisk depression, men det framstår som om den pågående proteströrelsen inte tänker vänta på att regimens män lämnar landet, byter sida eller regimen på något annat sätt faller samman. Frigörelsen framstår som mer avlägsen än friheten i en situation som Arendt inte ger någon vägledning kring. I delar av Iran är förändringen i form av en ny dag redan här, med kvinnor som bryter mot klädkoden, par som öppet visar sin kärlek och kulturarbetare som trotsar censuren. Dessa handlingars performativitet utgör en förhandling om de medborgerliga rättigheter som befolkningen förnekas från statens officiella institutioner. Medan det finns en stark gränsdragning mellan det formella politiska beslutsfattandet och de sfärer där individer interagerar, har de senare utvecklats till informella polis, platser för medborgerliga handlingar, som successivt har expanderat. På så sätt har den iranska befolkningen kunnat återupprätta sin egenmakt och sitt inflytande utanför medborgarskapets och nationalstatens institutionella ramar.
För att läsa Johan Örestigs introduktion till Arendt , i Fronesis temanummer ”Revolution” (nr 60–61), klicka här.
För att läsa mer om essäserien, klicka här.