Vården och omsorgen privatiseras i rasande takt. Den vård jag trodde jag skulle arbeta inom år 2005 när jag påbörjade läkarutbildningen är nu en hel annan. Så skriver läkaren Roya Hakimnia i sina tillbakablickar, som undersöker vilken roll spelar klass inom vård och hälsa om vi fokuserar den ohälsa som klassamhället skapar, ägandet av vård och omsorg och slutligen vårdarbetarnas möjligheter till kamp. För att läsa mer om essäserien Tillbakablickar, klicka här.
Att förstå hälsa genom klass och klass genom hälsa
Roya Hakimnia
Det är svårt att beskriva klass utan att tala om hälsa. I Patrik Lundbergs bok Fjärilsvägen möter vi författarens mamma, den ensamstående kontoristen, som börjar livet med stora drömmar men som steg för steg drabbas av diabetes, värkande fötter och märkliga blåmärken. Sista gången de möts har hon gula ögonvitor och svullen buk. Den franske författaren Édouard Louis pappa får sin rygg krossad på sitt arbete i fabriken men tvingas ändå jobba vidare i tunga yrken. I boken Vem dödade min far möter vi på slutet en pappa som stapplar på svaga ben, märkt av andfåddhet och med en respirator om natten. Patrik Svenssons pappa, asfaltsarbetaren som beskrivs i Ålevangeliet, möter också sonen med gulsot på slutet till följd av en levertumör, och Susanna Alakoskis arbetarklasskildringar är dränkta i alkohol, droger och förtidigt åldrande och död. Kvar lämnas anhöriga, chockade över hur fort klass kan ta någons hälsa och liv. Louis skriver om sin pappa: ”Du är knappt femtio år gammal. Du tillhör den kategori människor som politiken har tilldelat en för tidig död.”
Genom att återvända till Fronesis temanummer om klass från 2012 kommer jag i denna artikel undersöka vilken roll klass spelar inom vård och hälsa genom att fokusera på tre områden: (o)hälsan som klassamhället skapar, ägandet av vård och omsorg och slutligen vårdarbetarnas möjligheter till kamp.
Jag är nyfiken på hur man kan förstå klass genom (o)hälsa, och omvänt hur man kan förstå (o)hälsa genom klass. Jag menar att frågan är underdiskuterad inom såväl vänstern som vården. Jag tror att det finns flera fördelar med att diskutera hälsa, inte minst för att tydliggöra varför vi bekämpar klassamhället. Våra liv och vår hälsa ska inte avgöras av en chef som tvingar oss att arbeta fastän kroppen går itu.
Jag utgår mycket från Erik Olin Wrights artikel om klass i Fronesis nr 40–41, men jag har hämtat inspiration från hela detta Fronesis-nummer, som hjälpt mig att tänka kring klass. Wrights artikel synliggör skillnaderna och likheterna mellan de tre dominerande klassperspektiven i dag. Det första perspektiv som beskrivs utgår från en idé om stratifiering och definierar klass utifrån individers attribut och materiella villkor. Här diskuteras inte relationen mellan olika grupper och inte heller orsaker till skillnaderna. Det andra perspektivet utgår från Webers klassdefinition, som fokuserar på hur vissa människor kontrollerar ekonomiska resurser och utestänger andra grupper från både ekonomiska och sociala fördelar. Utestängningen kan åstadkommas genom utbildningskostnader, höga antagningskrav, genom rasistiska lagar eller begränsningar av antalet utbildningsplatser, då det kan ligga i ett fackförbunds intresse att värna ett yrkes status. Det tredje klassperspektivet, det marxistiska, fokuserar också på frågor som dominans och exploatering, där man betonar att ekonomiska positioner inte bara ger vissa människor fördelar utan också ger vissa människor makt över andras liv. Det handlar inte bara om utestängning och att man sedan lever i olika världar, utan om en pågående relation av dominans och exploatering som äger rum varje dag i arbetslivet. Wright menar att de tre ansatserna kan och bör användas tillsammans, eftersom var och en av dem har något att tillföra.
Stratifiering, en framför allt kvantitativ uppräkning av hälsoskillnader som relateras till utbildning, inkomst, levnadsvanor (som rökning, stillasittande, fetma) eller geografisk tillhörighet, är kanske den vanligaste ansatsen inom folkhälsoforskningen. I nästa steg, om man kommer dit, där man diskuterar vad som bör göras, handlar det ofta om att ge människor likvärdiga villkor och förutsättningar. Detta synsätt sammanfattas i begreppet ”hälsans bestämningsfaktorer”. Det här uppfattar jag som ett mer weberianskt synsätt. Man talar om ansamling av olika hälsoproblem hos vissa grupper, dock mindre om utestängningsmekanismer. Den allmänna utgångspunkten tycks vara att allas hälsa kan förbättras utan att någon grupp ska behöva göra avkall på några fördelar.
Däremot är det marxistiska synsättet nästan helt frånvarande. Frågan är då vad en marxistisk klassförståelse skulle kunna bidra med inom detta område. Kan de tre förenas på det sätt som Wright förespråkar? Vi börjar med att tala om (o)hälsan. Hur mår vi egentligen i klassamhället?
Hälsoklassamhället
Den senaste folkhälsorapporten, Folkhälsans utveckling – årsrapport 2020, slår fast att hälsoklyftorna i Sverige består och att somliga av dem till och med ökar över tid. Bland annat ökar skillnaderna i återstående medellivslängd och dödlighet i flera diagnoser om man jämför mellan grupper med förgymnasial respektive eftergymnasial utbildningsnivå. (Skillnaderna på den globala nivån är förstås än mer groteska: det skiljer sig arton år i medellivslängd mellan låginkomst- och höginkomstländer. Dödligheten för barn under fem år är åtta gånger högre i Afrika än i Europa.)
Samtliga av de vanligaste kroniska sjukdomarna, som diabetes, depression, hjärtsvikt och KOL, är vanligare bland arbetare än bland tjänstemän. Den förväntade återstående livslängden vid trettio års ålder har för kvinnor med kort utbildning stått still eller till och med minskat något sedan 1986, medan den ökat för kvinnor och män med lång utbildning. För män med kort utbildning har medellivslängden stått still sedan 2007. Endast 54 procent av dem med låg inkomst skattar sin hälsa som god, jämfört med 85 procent av dem med hög inkomst. De förstnämndas självskattade hälsa har dessutom försämrats sedan 2014. Självmord är dubbelt så vanligt bland personer med förgymnasial utbildning som bland personer med eftergymnasial utbildning.
Väl inne i sjukvården fortsätter och förvärras skillnaderna: lågutbildade får vänta längre på att få diagnos och på att få remiss till specialister, de får mindre avancerad vård och de remitteras i mindre utsträckning till rehabilitering. Det är väl belagt inom forskningen att även rasism, sexism, homofobi, transfobi och funkisfobi skapar ohälsa, men detta är tyvärr ämnen som jag inte hinner gå in på mer än att säga att de tydligt samverkar med klass.
Den kvantitativa stratifieringsansatsen har förstås en given plats när vi i ett första steg ska påvisa hälsoklyftorna. I nästa steg använder sig folkhälsoforskningen ofta av förståelseramen hälsans bestämningsfaktorer, vilket nämndes tidigare. Dessa är bland andra inkomst, utbildning, arbete och arbetsvillkor, mat, boende, barndom, socialt stöd och inkludering. I 2020 års folkhälsorapport slås det fast att vi behöver ge människor likvärdiga villkor och förutsättningar för att uppnå en god och jämlik hälsa. Ohälsan benämns vidare som en gradient där ”varje steg nedåt i den sociala hierarkin, vare sig det handlar om utbildning, inkomst eller yrke, innebär sämre hälsa”. Det är också vanligt att anlägga ett livsförloppsperspektiv, där ojämlikheten ses som ett resultat av processer som pågår under hela livet och påverkar förutsättningarna för ett hälsosamt liv. Folkhälsorapportens författare skriver vidare: ”[E]ftersom personer med lägre social position oftare utsätts för många olika faktorer som kan inverka negativt på hälsan […] blir effekten av en faktor ofta starkare bland personer med låg social position än bland personer med hög”.
Den dominerande folkhälsoforskningen lägger alltså fram flera avgörande faktorer, men jag får alltid känslan av att den undviker något avgörande och uppenbart. Som den marxistiska folkhälsoforskaren Vicente Navarro konstaterar är folkhälsovetenskapen i dag mest fokuserad på konsekvenserna av klassamhället, inte på dess orsaker.
För vad orsakar denna strukturella ojämlikhet, som följer oss från mammas mage och genom vartenda steg i livet? Vilken mekanism gör att just personer med lägre social position också ”råkar” utsättas för fler ohälsosamma faktorer genomgående i livet? Klass är det som hade kunnat binda ihop såväl orsakerna som konsekvenserna, men klass diskuteras aldrig inom den dominerande folkhälsoforskningen. Därmed framstår det nästan som en slump att det just är arbetarklassen, som har sämre uppväxt, sämre skolor, sämre boende, sämre arbetsvillkor och sämre pension, som ständigt drar nitlotten i hälsans lyckohjul. Världshälsoorganisationens klassförståelse är närmast en klassreseförståelse; folkhälsa handlar här om en strävan efter att alla ska röra sig uppåt i samhället och få möjlighet att förverkliga sin potential.
Med ett mer marxistiskt perspektiv ser vi däremot klasskonflikter på varje nivå av hälsans bestämningsfaktorer, där kapitalister äger boende, skola, matproduktion, sjukvård. Det är därför hälsoklyftorna består, trots att även högern är emot dem. Hälsa är en arena fylld av konflikter, även om samsyn verkar råda på ytan.
En annan konkret sak som ett mer marxistiskt synsätt skulle kunna bidra med är att lyfta frågor om arbete och arbetsvillkor, frågor som ofta hamnar i skymundan när man diskuterar hälsans bestämningsfaktorer. Ett exempel är att Folkhälsokollen, som samlar folkhälsouppgifter för stockholmarna, för första gången har med frågor om arbetsvillkor. Den visar på skrämmande siffror. Hårdast på arbetet är det för Rinkeby–Kista-borna. Jämfört med Danderydsborna har de fyra gånger oftare tunga arbeten, de arbetar sex gånger oftare med kemikalier och de har dubbelt så ofta ”spända arbeten” (med höga krav och begränsat inflytande). Samtidigt har Rinkeby–Kista-borna sämst självskattad hälsa och nyinsjuknar i genomsnitt tio år tidigare i hjärtinfarkt än Danderydsborna. Troligtvis orsakas detta både av klass och rasism, något som pekar på vikten av att se samverkan mellan dem.
När vi fokuserar på ohälsa och arbetsliv, kommer vi in på frågor om exploatering och dominans. Det handlar inte bara om att somliga hamnar i dåliga arbeten och utestängs från bra arbeten (som ett weberianskt klassperspektiv betonar), utan också om att man blir sjuk av sitt arbete därför att någon annan dagligen bestämmer över ens arbetstakt och ens arbetsuppgifter. Kroppen säger nej, men chefen säger ja, och du har inget annat val än att lyssna på den sistnämnda. Om det är något som hälsoforskningen slagit fast, så är det just att obalansen mellan krav och inflytande gör oss sjuka. Det finns några studier som har försökt att undersöka just exploatering i marxistisk bemärkelse i relation till ohälsa, med blandade resultat. Men det är tydligt att åtminstone dominans och begränsat inflytande på arbetet är recept för ohälsa. Liksom klass inte kan förstås utan arbetsrelationen, kan det antas att en stor del av den klassrelaterade ohälsan skapas just på arbetsplatsen.
Marxismen kan alltså bidra på denna nivå genom att utgå från rön som visar hur hälsa skiktas mellan olika grupper och vilka bestämningsfaktorer som driver på (o)hälsan, men gå vidare och leta efter orsakerna och konflikterna inom hälsoområdet, inte minst på arbetsplatsen. Eller som marxisten Howard Waitzkin uttrycker det i boken Health Under the Knife. Moving Beyond Capitalism for Our Health från 2019: en marxistisk förståelse av folkhälsa måste avmystifiera hälsans bestämningsfaktorer. Inte minst viktig är uppgiften att avmystifiera de ekologiska determinanterna, skriver de, och förutspår därmed den situation vi nu är mitt uppe i under pandemin. Generellt är nog det största problemet inom dagens folkhälsoforskning rädslan för politik och konflikter (vilket i sig passar in i en nyliberal politik), och det är kanske här marxismen kan göra skillnad i stället för att bara producera ännu en folkhälsorapport. Här ingår inte minst att analysera ägandet av vården och omsorgen, något som ingen folkhälsorapport vågar sig på.
Ägandet av vården
Vården och omsorgen privatiseras i rasande takt. Den vård jag trodde jag skulle arbeta inom år 2005 när jag påbörjade läkarutbildningen är nu en helt annan. Det började med 1980-talets nyliberalism, new public management och införande av beställar–utförarmodellen i offentlig verksamhet, som omvandlade vården till en vara. Ramfinansiering (som innebär att vårdresurser ges efter behov) har fasats ut till förmån för mer resurser efter resultat, vilket förstås missgynnar de vårdenheter som har de sjukaste patienterna. År 2010 blev Lagen om valfrihet (LOV) obligatorisk för alla regioner och landsting. Detta är den största vårdpolitiska förändringen inom öppenvården, enligt forskaren och författaren Göran Dahlgren. Det främsta argumentet för vårdvalet är valfrihet, men vi har kunnat välja husläkare även före LOV. Anledningen till att LOV tvingades fram är att den ger fri etableringsrätt, det vill säga att privata utförare får öppna vårdcentraler var de vill, som om de vore vilket företag som helst, med den skillnaden då att de garanteras offentlig finansiering av verksamheten utan tidsbegränsning.
Resultatet sitter vi med i dag tio år senare. Över 40 procent av vårdcentralerna i Sverige ägdes 2019 av privata företag, i Stockholm 68 procent. De etablerar sig i rikare och friskare områden och premierar framför allt enklare besök. I Stockholm har vi närmare fyrtio vårdval, där privata aktörer finns överallt: barnmedicin, ortopedi, ögon, gynekologi, ASIH med mera. Uppsala och Skåne har cirka tolv vårdval vardera. En annan effekt av vårdvalet är att vi mitt under brinnande pandemi bara snällt kan be om hjälp av de privata utförarna; de har ingen skyldighet att hjälpa till på de sjukhus där de sjukaste patienterna vårdas.
Genom lagen om offentlig upphandling läggs vidare andra delar av vården och omsorgen på entreprenad och går till dem som lägger lägst anbud. En annan omvälvande förändring i kapitalistisk riktning är förstås att privata sjukförsäkringar ökar i takt med sjukvårdsprivatiseringarna; de båda verkar symbiotiskt. I dag har närmare sjuhundra tusen svenskar privat sjukförsäkring. Ett parallellt sjukvårdssystem växer fram, något som har blivit övertydligt i pandemin, där planerade operationer inom offentlig vård och cancerscreeningar ställs in samtidigt som personer med privata försäkringar får vård som tidigare.
Hälso- och sjukvårdslagens betoning av att vård ska ges efter behov och efter likvärdighetsprincipen har helt kastats om. I princip samtliga reformer har riktat in sig på de friska och lönsamma patienterna, inte minst de privata nätläkartjänsterna, också de ett resultat av LOV.
Det är också viktigt att se sjukvården och omsorgen som en helhet. Alltmer av omsorgen är i det privatas händer. Andelen hemtjänsttimmar som utförs av privata företag är till exempel 23 procent (i Stockholm 63 procent). Av dem som har personlig assistans har 75 procent privata assistansgivare, och 82 procent av dem som bor på hem för vård och boende (HVB) bor på privata boenden. Majoriteten av de privata omsorgsgivarna är vinstdrivande; andelen kooperativ och stiftelser är försvinnande liten.
Högern menar att förändringarna var viktiga för att det var byråkratiskt förut, att ramfinansieringen ledde till ineffektivitet och sämre kvalitet då det inte fanns incitament att göra ett bra jobb, samt att patienterna efterfrågade valfrihet. Men i så fall skulle det system vi har nu avskaffas direkt av samma anledning: administrationsbördan har bara ökat, vi har fler administratörer än läkare inom vården, vårdvalen har ökat kostnaderna med miljardtals kronor årligen bara i Stockholm. Rapport på rapport, om de så skrivs av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) eller av Riksrevisionen, visar att vården inte blivit mer effektiv eller att reformerna medfört bättre kvalitet. Vårdköerna är fortsatt långa och patienterna anser inte att tillgängligheten ökat när de blir tillfrågade i nationella enkäter.
Förändringarna har drivits på uppifrån och måste sättas i samband med kapitalistklassens intressen, oavsett vilka argument denna klass framför. Kapitalet behöver dessa privatiseringar för att överleva. Det som sker inom vården är vad kulturgeografen David Harvey kallar ”ackumulation genom fråntagande” eller vad forskaren Ursula Huws i Socialist Register (2012) kallar ”sekundär ackumulation”, som sker genom att den globala kapitalistklassen varufierar den offentliga sektorn, en utveckling som enligt hennes mening tilltagit i styrka efter 2008 års kris. Detta smäller högre som förklaring till förändringarna än att patienterna skulle vilja välja vårdcentral på andra sidan staden (det vill de inte, de vill ha den närmaste och de vill att den ska vara bra).
Kapitalisterna äger också den andra sidan av vården: botemedlen och läkemedlen. Läkemedelsindustrin, en av världens mest lukrativa branscher, har seglat fram som hjälte i covidpandemin. Det man inte vill tala om är att vi hade kunnat ha ett vaccin för länge sedan, bara industrin hade drivits av människors behov före profiten. Ett vaccin mot SARS, också orsakad av coronavirus, var nästan färdigutvecklad redan 2016, men stannade av då läkemedelsindustrins intresse svalnade. Denna hade kunnat vara till stor hjälp mot det nya coronaviruset covid-19, Men sådan är den kapitalistiska medicinproduktionen: reaktiv. Först när infektionen utvecklas till en pandemi och katastrofen är ett faktum blir det intressant att försöka hitta mediciner och vacciner. Redan nu har 80 procent av alla vaccindepåer köpts upp av rika länder. Även distributionen av medicin ligger i kapitalets händer. Avvecklingen av Apoteket AB i Sverige har lett till att massor av apotek har slagit upp portarna där folk är som friskast. Men tillgängligheten till medicinerna har minskat och man håller inga lager, som i stället fylls med smink och skönhetsprodukter som säljer bättre. I samband med Apoteket AB:s avveckling försvann även dess ansvar för Sveriges medicinförsörjning i kris. Den marknad som på något magiskt sätt skulle ta över ansvaret gjorde förstås aldrig det, något vi blev medvetna om mitt i brinnande pandemi.
En liknande utveckling har skett i de flesta länder. Genom handelsavtalens krav på strukturomvandlingar och åtstramningar tvingas fattigare länder att privatisera vården och genom patent undanhålls de livräddande mediciner. Det är svårt att inte se klass och klasskrig i denna utveckling.
Kapitalistklassen, som äger såväl vården och omsorgen som medicinproduktionen, har alltså makt att bestämma över vilka som ska få vård och vilka sjukdomar som ska botas: det är inte hiv, inte ebola, inte diarrésjukdomar som drabbar barn, utan alltid de rika vita västerlänningarnas sjukdomar. Covid-19 fångar dess intresse därför att den slagit till i kapitalismens centrum och därför att även vita rika kan få sjukdomen, fastän icke-vita och arbetare löper tre–fyra gånger större risk att dö i sjukdomen.
Det är kanske på den här nivån som behovet av en marxistisk klassanalys inom vård och hälsa är som störst och mest överhängande. Ägandet måste vara i folkets händer, så att vi gemensamt kan besluta var vårdcentraler och apotek ska öppnas och så att vi kan bekämpa sjukdomar som mest drabbar världens fattigaste.
Vård och hälsa som klasskamp
Slutligen: Vilka möjligheter finns till förändring? Låt oss titta på klasstrukturen inom vårdpersonalen. Där finns som bekant en tydlig hierarki mellan läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, medicinska sekreterare, lokalvårdare med flera. Det handlar om skillnader i lön, utbildningsnivå och inflytande över arbetet. Dessa skillnader är viktiga, inte minst med tanke på att de påverkar de olika gruppernas möjligheter och hälsa. Stratifieringsanalysen och den weberianska klassanalysen är därför viktiga verktyg för att förstå klasskillnaderna inom vårdens väggar. Men det finns också sådant som förenar. Någonting håller på att hända. År 2016 gick läkarna om sjuksköterskorna på Ersta Sjukhus på dess klinik för utmattad vårdpersonal. Andelen utbrända läkare fördubblades på bara några få år. I takt med att new public managementerövrar vården har även läkares arbetsbelastning ökat samtidigt som deras inflytande minskat. Detta är ett klassiskt recept för utbrändhet. Med Marx klassansats kan vi identifiera de gemensamma intressen som finns.
Förutom löner och förmögenhet kan vi också titta på vilket värde läkarna är med och skapar och hur mycket av detta arbetsgivarna tar som mervärde. Om där finns en diskrepans, kan vi tala om exploatering. Flera forskare menar att läkaryrket håller på att proletariseras, inte minst i USA där läkarna förr var mer självständiga och ägde sina egna kliniker. I takt med privatiseringarna har begrepp som dominans och exploatering blivit allt viktigare för att förstå vård- och omsorgspersonalens situation. Även vi som arbetar inom offentlig sektor upplever att det vi skapar varken kommer oss eller våra patienter till godo. Konsulterna och cheferna tjänar mångdubbelt mer än till och med läkarna, fast det är vårdpersonalen som jobbar dag och natt, fast det är våra liv och vår hälsa som försämras, medan de där uppe hela tiden mår bättre. Konkurrens, mätande, effektivitet – jag tror att de flesta inom den offentliga vården känner att vi mot vår vilja arbetar på ett företag.
Jag tror att vårdpersonalen närmar sig något som skulle kunna beskrivas som en gemensam klassidentitet, men tyvärr inte därför att undersköterskornas och sjuksköterskornas villkor och löner förbättrats, utan därför att läkarnas försämrats. Detta syns i de olika nätverken och organisationerna mot privatiseringar och new public management. Vårdnätverk som BB-ockupationen i Sollefteå, Vårdvrålet, En annan vård är möjlig och Gemensam Välfärd samlar yrkeskategorier inom hela vården och omsorgen gentemot överheten inom vården: konsulter och riskkapitalister. Föreningen Socialistiska läkare, som jag själv är medlem i, har alltmer kommit att formera sig och organisera sig som Socialistiska vårdarbetare. Sjukvårdsupproren mot varslen på sjukhusen 2019 samlade alla yrkeskategorier, även om det var läkare som tog initiativ till dem.
Motståndet verkar också ha effekt. I boken Välfärdslobbyisten. Om Caremadrevet, vårdvinster och demokratins nya utmaningar ägnar Håkan Tenelius, näringspolitisk chef för Vårdföretagarna, flera sidor åt motståndet. Han blandar ihop alla nätverk, ser trotskister överallt och blir besatt av enskilda personer i nätverken som han tror har stor makt. Dessa små kampanjer utan några som helst medel tycks sätta skräck i lobbyister, som har miljoner till sitt förfogande för varje kampanj de bestämmer sig för att lansera.
Även om klasskampen nedifrån inte är helt entydig, så är det alltså tydligt att det förs en klasskamp: uppifrån.
Här landar vi slutligen i att klassanalysen alltid rymmer frågor om konflikt, kamp och organisering, det vill säga klass som transformativ kategori, en fråga som även Fronesis-numret om klass från 2012 avslutar med. Som bland andra Per-Anders Svärd påpekar i detta nummer har klassbegreppet historiskt sett inte bara använts för att beskriva en socioekonomisk skiktning, utan också för att ”beskriva och föreskriva samhällelig och politisk förändring”. Detta är det kanske det viktigaste som ett klassbegrepp tillför vården och hälsan: en vilja till analys och förståelse av vad som händer med sjukvården och en möjlighet till politisk förändring nedifrån.
Avslutande ord
Den tyske patologen Rudolf Virchow (1821–1902), socialmedicinens grundare, menade att man genom medicinen kan förstå samhället. Jag tror också det. Varje dag visar sig klassamhället i miniatyr för oss som arbetar på vårdcentralerna och sjukhusen när vi frågar efter och lär oss om människors uppväxt, arbete, fritid och hälsa. Det finns mycket att lära om klassamhället genom att se på (o)hälsans utbredning och orsaker. Samtidigt säger förändringarna inom sjukvården mycket om samhällsutvecklingen och kapitalismen.
Här har jag diskuterat vad ett marxistiskt perspektiv kan tillföra på tre nivåer inom hälsoområdet: människors hälsa, ägandet inom vården och vårdkampen. Ämnet är relativt nytt för mig och undanskymt inom folkhälsoforskningen, så jag hoppas framför allt att denna artikel kan få likasinnade att gå in i diskussionen: Vad är folkhälsa ur ett marxistiskt perspektiv?
Jag tror nämligen att vi behöver tala mer om hälsa inom vänstern. Hälsa handlar om klass materiella påverkan: smärta, ångest, andfåddhet. Den som har upplevt dessa ting vet att de inte är inbillningar. Att diskutera hälsa fjärmar oss också från den rådande besattheten av medelklassens kulturvanor, eller den kulturella vändningen i klassdiskussionen, som Rosemary Crompton kallar den i Fronesis.
”Smak, uppförande och etikett har skjutits i förgrunden medan konflikt och kamp har förpassats till bakgrunden”, skriver Per-Anders Svärd i Fronesis-numret om klass. Det är dags att ställa hälsa, sjukvård och omsorg i förgrunden och gå in i kampen för en hälso- och sjukvård som ägs av oss gemensamt och där arbetets frukter går tillbaka till de anställda inom vården och bidrar till patienternas hälsa på det globala planet. En socialistisk vård och hälsa är möjlig.
För att läsa Eric Olin Wrights text i Fronesis temanummer ”Klass” (nr 40–41), klicka här.