I sina tillbakablickar reflekterar Johan Örestig, sociolog och medlem av Fronesis redaktionskommitté, över vilken roll arbetsdelningen inom vetenskapssamfundet spelar för reproduktionen av motsatspar som det mellan natur och kultur. Örestig visar hur denna reproduktion tar sig i uttryck i det spänningsfyllda förhållandet mellan vad han kallar akademiska gränsvarelser och akademiska gränsvakter: mellan dem som överskrider det egna ämnets gränser och dem som reagerar mot sådana ämnesöverskridande projekt. För att läsa mer om essäserien, klicka här.
Om människans natur, gränsväktare och gränsvarelser
Johan Örestig
”Fysikavund är en neuros som påträffas bland dem vilkas discipliner anklagas för att vara mjuka. Filosofiavund påträffas bland dem som stoltserar med att deras discipliner är hårda. De senare menar att deras rigorism kvalificerar dem att ta över de roller som filosofer och andra humanister tidigare spelat: rollen som kulturkritiker, moralisk vägledare, förnuftets väktare, profet för den nya utopin. Humanisterna, säger sådana forskare, har bara åsikter, medan naturvetarna har kunskap.”
Richard Rorty, ”Filosofiavund”, i Fronesis nr 35 (2011)
Det är nu tio år sedan Fronesis temanummer ”Människans natur” gavs ut. Målet för oss nummerredaktörer var att kasta ljus över den i vågor återkommande striden om evolutionsteorins och biologins plats i teorier om människan och mänskligt beteende. Sedan dess har mycket hänt. Den så kallade materialistiska vändningen inom kontinentalfilosofin har ökat intresset för det kroppsligas och de materiella förutsättningarnas betydelse för hur människor tänker, talar och agerar. Den ökade medvetenheten om mänskliga samhällens roll i den globala uppvärmningen har gjort att tankar om att mänskliga kulturer skulle vara frikopplade från ekosystemen framstår som alltmer absurda. Samtidigt finns ett motstånd mot att verkligen erkänna och förstå innebörden av att människor är biologiska varelser med en evolutionär historia. Det finns förstås goda historiska skäl att förhålla sig skeptisk och distanserad. Naturvetenskapen i allmänhet och biologin och genetiken i synnerhet har ju via eugeniken använts för att urskulda fruktansvärda övergrepp på människor som ansetts mindre begåvade eller naturligt våldsamma och undergivna. I Fronesis nyligen utkomna temanummer ”Genetik och ras” (nr 66–67) framstår det med all önskvärd tydlighet att detta biologiskt grundade rastänkande inte är historia utan lever kvar, både i politiska rörelser och i delar av vetenskapssamfundet.
Samtidigt finns det något ironiskt i att människor som är samhällsvetenskapligt eller humanistiskt skolade eller människor som står till vänster politiskt, som är så snabba med att understryka vikten av att historisera sociala och kulturella fenomen, inte gör detta med evolutionsteorin och biologin. I stället framställs dessa vetenskaper som ödesbestämt ”positivistiska” (en av vetenskapens mest missbrukade termer) eller ”deterministiska”. Den som har minsta kunskap om evolutionsteori eller biologi för den delen vet att dessa beskrivningar inte bara är orättvisa utan fullständigt missvisande. Själva idén om naturligt urval bygger på varje organisms och arts livsnödvändiga anpassningsförmåga. Samspelet mellan organism och omgivning är alltså inskrivet i evolutionsteorins mest grundläggande begrepp.
Kanske är det så att motståndet mot att på allvar överbrygga den dualistiska åtskillnaden mellan arv och miljö inte bara förklaras av att forskningsobjekten och de vetenskapsteoretiska grundantagandena är väsensskilda och oförenliga? I detta bidrag till vår serie Tillbakablickar mot framtiden ska jag, med stöd av några av texterna i temanumret om människans natur, reflektera över vilken roll arbetsdelningen inom vetenskapssamfundet spelar för reproduktionen av motsatspar som det mellan natur och kultur. Jag vill visa hur denna reproduktion tar sig i uttryck i det spänningsfyllda förhållandet mellan vad jag kallar akademiska gränsvarelser och akademiska gränsvakter: mellan dem som överskrider det egna ämnets gränser och dem som reagerar mot sådana ämnesöverskridande projekt.
De två kulturernas institutionalisering
Universitetsvärlden utgör verkligen en hel värld. Den fungerar som arena för en mängd olika discipliner. Den ska vara en sammanhållen plats för vetenskapligt grundad kunskapsproduktion och högre utbildning. Men det är också en kluven värld. I fysikern C. P. Snows inflytelserika föreläsning från 1959 urskiljs ”två kulturer” inom akademin. Snow menar att det västerländska intellektuella livet kluvits i humaniora och (natur)vetenskap, samt att denna uppdelning allvarligt skadar vetenskapssamfundet. Denna tanke har återkommit i vågor. Inte sällan tar den sig uttryck i ett ifrågasättande av de ”mjuka” ämnenas plats på universiteten. I vissa fall handlar det antagligen om en rädsla hos de ”hårda” (i regel de naturvetenskapliga) ämnenas företrädare för att deras egen status och ställning ska ta skada om vetenskapsbegreppet också omfattar humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Konflikten pågår också inom ämnen. I mitt eget ämne, sociologi, har det under flera decennier pågått en dragkamp mellan å ena sidan kvantitativ sociologi, som intresserar sig för allmänna mönster vad gäller social mobilitet, välfärdsstat och attitydbildning, och å andra sidan kvalitativ humanistiskt orienterad sociologi. Företrädarna för den förra traditionen, som kraftigt stärkt sin ställning över tid, bygger sin identitet på att markera avstånd från de delar av det egna ämnet som de betraktar som oseriösa, antagligen i önskan att liksom statsvetenskap och nationalekonomi vinna samhälleligt erkännande som experter. Ibland går denna kritik av kvalitativt orienterad forskning ännu längre, som när reaktionära krafter likställer ämnen som genusvetenskap med ideologiskt drivna konspirationsteorier eller talar om en ”kulturmarxistisk” kolonisering av delar av utbildningssystemet och forskarvärlden.
Det vore oseriöst och meningslöst att förklara spänningarna mellan ”hård” och ”mjuk” forskning som en fråga om personligheter, även om de ofta yttrar sig i oförsonliga personkonflikter. I stället tror jag att skiljelinjerna har att göra med vad som med nyinstitutionellt språkbruk kallas ”spårbundenhet”, som innebär att en institution, till exempel universitetet med sin ämnesindelning, återskapar sig själv och de regler som den vilar på. Spänningen mellan naturvetenskapliga och humanistiska forskningsideal är särskilt påtagliga i det kluster av ämnen som kallas samhällsvetenskap. År 1996 presenterade den så kallade Gulbenkian-kommittén under ledning av Immanuel Wallerstein sin rapport Öppna samhällsvetenskaperna. Kommitténs uppdrag bestod i att analysera samhällsvetenskapernas historiska utveckling och formulera idéer om hur deras discipliner bör organisera sig i framtiden på nationell men framför allt på global nivå. Ett helt centralt område gällde tvärvetenskap. Vägen framåt var inte ökad ämnesspecialisering utan ökad ämnesintegrering. Wallersteins egen ”världssystemanalys”, som kombinerar naturvetenskapliga begrepp som ”bifurkation” med ekonomisk historia, sociologi, postkolonial teori och freds- och konfliktforskning, är ett exempel på ett sådant försök att skapa holistiska förklaringsmodeller. Samtidigt tycks det finnas systemhinder för sådan ämnesintegrering.
En intressant del av rapporten diskuterar hur dessa hinder sammanhänger med den akademiska arbetsdelningen. Författarna betraktar samhällsvetenskapernas framväxt som ett barn av 1800-talet. Det var då den inledning av discipliner som vi i dag vant oss vid – ekonomi, statsvetenskap, sociologi, antropologi och så vidare – utkristalliserades. En viktig del i dessa vetenskapers tillblivelse var att upprätta en gräns gentemot naturvetenskapen och humaniora. Samtidigt var det viktigt för de samhällsvetenskapliga ämnena att vinna status och legitimitet. Eftersom naturvetenskapen blivit normgivande föll det sig naturligt att framställa projektet som en spegling av fysik, kemi och så vidare. Den franske sociologen Émile Durkheims införlivande av regressionsanalys i studien Självmordet är nog ett av de tydligaste exemplen på försöket att både avgränsa samhällsforskningen som eget område och stärka dess status genom att jämställa det med den ”hårda” naturvetenskapen. Kommittén talar om ett slags spårbunden logik: när ämnesindelningarna väl etablerats stelnar de på ett sätt som gör det svårt att ifrågasätta dem och röra sig bortom dem. För att överleva blir det livsviktigt för varje disciplin att om och om igen betona angränsande ämnens brister. Den viktiga poängen är att det finns en inbyggd konflikt i vetenskapssamfundet. Å ena sidan är det viktigt för akademin att hålla ihop kring idén att alla ämnen representerar en högre form av kunskap än den som finns i övriga samhället. Å andra sidan är det viktigt att formulera enskilda ämnens existensberättigande, ofta genom att kritisera andra ämnens svagheter. Därmed finns det ett institutionellt intresse av att återskapa det dualistiska tänkande som står i vägen för god tvärvetenskap. Uppdelningen mellan två kulturer blir en av de viktigaste motorerna för att upprätthålla en sådan separation. Naturvetenskapen ställer humanvetenskapernas normativa partiskhet mot sin egen objektivitetssträvan, medan humanvetenskaperna ställer naturvetenskapens självbedrägliga neutralitet mot sin egen medvetenhet om att även idéer om naturliga förhållanden präglas av historiska omständigheter och sociala förhållanden.
Richard Rorty och det akademiska gränsväktarskapet
En centralfigur i debatten om den akademiska arbetsdelningen är den amerikanske filosofen Richard Rorty. I en av numrets inledande texter, essän ”Filosofiavund”, går Rorty i direkt polemik med psykologiforskaren och populärvetenskapsförfattaren Steven Pinker. Denne är en del av vad filosofen David J. Buller kallar ”det evolutionspsykologiska paradigmet”. Något förenklat kritiserar Pinker ”den samhällsvetenskapliga standardmodellen”. Problemet med denna modell är att den låser sig vid en dogmatisk idé om att människan är frikopplad från sin evolutionshistoria och biologi. I Ett oskrivet blad argumenterar han för en (neuro)vetenskapligt grundad idé om människans natur som utgångspunkt för idéer om både mänskligt beteende och politiska program.
Rorty menar att hela kritiken mot humanioras och samhällsvetenskapens normativitet bygger på ett logiskt felslut. Pinker vill att hårda empiriska fakta ska bilda utgångspunkten för en teori om människans natur i stället för det önsketänkande som han tillskriver humanioras och samhällsvetenskapens huvudfåra. Men Rorty konstaterar att empiriska observationer i sig inte säger någonting. De måste tolkas och sättas in i ett sammanhang, och så snart detta sker går vetenskapen över till den normativa sfären. Drömmen om en objektiv och vetenskaplig teori om människans natur är en fantasi.
Rorty är en ovanlig figur i filosofin. Denna värld är ju också kluven i två traditioner, den kontinentalfilosofiska och den analytiska. Denna skiljelinje handlar inte bara om olika idéer om vad filosofi är eller hur den bör bedrivas, utan också om filosofins språkliga uttryck. Rorty är djupt influerad av såväl den amerikanska pragmatismen som av filosofer som Derrida. Därmed är han mycket svår att placera in i både den kontinentala och den analytiska filosofin. Ett arv från pragmatismen är att ett bättre mått på idéers betydelse än sanning är vad de möjliggör för oss. I ”Filosofiavund” antar detta formen av en plädering för att filosofin inte bör stelna i en idé om hur vi bör leva våra liv. I stället bör många motstridiga sådana idéer tillåtas. Varför? Jo, för att de människor som ska leva är olika i fråga om livsvillkor, intressen, begär och önskningar. Det finns alltså en rädsla för att strävan att etablera en enda vetenskaplig idé om hur människor är funtade ska leda till en ensidig och nödvändigtvis förtryckande politik som tränger bort allt det som betraktas som avvikande från huvudmodellen.
Rorty har rätt i att det finns något farligt i idén om en ren och obefläckad objektiv vetenskap, eftersom en sådan tanke implicerar att varje konkurrerande synsätt måste vara subjektivt, ideologiskt och ovetenskapligt. Risken är att en sådan vetenskapssyn gör oss systematiskt blinda för alla undantag från regeln som skulle komplicera bilden av människan. Vi kan se Rortys arbeten som ett slags gränsväktarskap, där han understryker och försvarar filosofiämnets särart visavi empirisk forskning. Genom vaktslagning om ämnens frihet kan pluralism i vetenskapssamfundet mellan fakulteter och ämnen säkerställas. Men som jag ska återkomma till riskerar samma gränsväktarskap att hämma pluralism inom ämnen. Innan dess vill jag påpeka att Rorty också gör det väl lätt för sig själv. Det är enkelt att påvisa det bisarra i en idé om att ”rena fakta” bör styra samhällets utformning. Men humaniora och samhällsvetenskap handlar ju inte bara, eller ens huvudsakligen, om att tala om hur vi bör leva, utan också om att förklara hur världen är beskaffad. De två kulturerna spelar därmed på samma spelplan och konkurrerar om förklaringsvärde. Hur vi än vrider och vänder på det, så går det inte att helt frikoppla de två kulturerna från varandra. Och när vi erkänner detta, behöver vi idéer om hur förbindelselänkarna ser ut och bör se ut.
Anne Fausto-Sterling och Herbert Gintis som gränsvarelser
Vid sidan av gränsvakter finns det i varje ämne vad jag vill kalla gränsvarelser. De tar på sig uppgiften att formulera förhållandet mellan det egna ämnet och andra ämnen. De drivs av nyfikenhet kring en fråga som hela tiden tvingar dem bort från välbekant mark till områden där de vinner perspektiv som det egna ämnet, under rådande teoretiska och metodologiska paradigm, inte kan eller vill anlägga. I Fronesis nummer om människans natur finns översättningar av texter av flera sådana gränsvarelser. Jag vill lyfta fram två av dem, genusforskaren och biologen Anne Fausto-Sterling och beteendeekonomen Herbert Gintis, och belysa hur de ifrågasätter dualistiskt tänkande inom akademin. Men jag ska också säga något om varför jag tror att sådana gränsvarelser för en tynande tillvaro inom akademin.
I böcker som Myths of Gender undersöker Fausto-Sterling det empiriska underlaget för de påståenden om biologiskt grundade könsskillnader som florerat både i samhället och i forskarvärlden. Här rör hon sig på för genusvetare trygg mark. I texten ”Problemet med kön/genus och arv/miljö” tar hon dock sin kritik steget längre genom att ifrågasätta hela den dualism på vilken konflikten mellan biologi och genusvetenskap vilar. Hon menar att dessa två sidor reproducerar felaktiga antaganden om att kön skulle vara något oföränderligt och oåterkalleligt medan genus är något formbart. För att gå bortom denna dualism vänder hon sig till dynamisk systemteori:
”Ur ett dynamiskt systemteoretiskt perspektiv existerar varken något ’rent kön’ eller någon ’ren kultur’. Rön om så kallade biologiska skillnader implicerar varken oföränderlighet eller oundviklighet. Tillämpar man dynamisk systemteori på påståendet om en skillnad i hjärnstruktur mellan vuxna män och vuxna kvinnor är det just denna påstådda skillnad som blir utgångspunkten. Den intressanta frågan är hur skillnaderna har uppkommit.”
Vad Fausto-Sterling gör i denna text är att föra samman genusforskningen med områden som exempelvis epigenetik för att undersöka hur kulturella erfarenheter av att bli behandlad som pojke eller flicka påverkar hjärnans utveckling på ett sätt som leder till könsskillnader – vilket sätter i fråga antagandet att skillnaderna finns där från början.
I en annan av de texter som vi lät översätta, ”Fem principer för beteendevetenskapernas förening”, argumenterar Herbert Gintis för en förening av beteendevetenskapliga discipliner som sociologi, experimentell psykologi och humanbiologi. Syftet med ett sådant möte är att bättre begreppsliggöra den komplexa dynamiken mellan det biologiska, det sociokulturella och de omgivande ekologiska villkoren. Låt mig stanna upp vid Gintis forskning om ”altruism”. Detta att hjälpa andra utan att få något i gengäld framstår inom ramen för nationalekonomiska förklaringsmodeller av den rationella aktören som en anomali. Individer är egennyttiga och handlar i regel på ett sätt som ligger i linje med deras mål och strävanden. Inom ramen för sådana modeller blir det omöjligt att förklara till exempel varför någon skulle få för sig att hjälpa en främling som tillhör en riskgrupp att handla under en pågående pandemi. Samtidigt finns det gott om empiri som pekar på att människor beter sig på ett sätt som ur detta perspektiv är irrationellt. Om det egna ämnets paradigm inte kan svara på frågan om varför det är så, måste forskare röra sig bortom paradigmets gränser. Gintis gör detta genom en okonventionell kombination av bland annat evolutionsteori (”Hur har altruism kunnat uppstå genom naturligt urval?”), antropologi (”Hur tar sig altruism i uttryck i kända kulturer?”) och spelteori (”På vilka premisserar agerar människor i olika situationer under olika förutsättningar?”).
Naturligtvis kan det vara så att både Fausto-Sterling och Gintis har fel på många punkter. Men det spelar ingen roll här. Det väsentliga är att de i egenskap av gränsvarelser vågar sig ut på oprövad mark. Därigenom visar de att studiet av mänskligt beteende är en gemensam angelägenhet, där inget enskilt ämne är tillräckligt. Det krävs ämnesmässig integrering. Jag är övertygad om att sådana gränsvarelser också vitaliserar det egna ämnet. Först när den egna disciplinens bidrag och begränsningar preciseras i förhållande till andra ämnens bidrag och begränsningar blir nämligen debatten om ämnets existensberättigande och utveckling intressant.
Men dessa figurer är gränsvarelser också i den bemärkelsen att de är både perifera och få till antalet. Det är nog helt riktigt som Rorty säger att en gräns mellan olika discipliner är nödvändig för att säkerställa den pluralism som är livsluften på varje universitet och i varje samhälle. Men inom ämnena kan samma gränsväktarskap hämma pluralismen. Gränsvarelser ställs gång på gång inför gränsvakter som med sin uttryckliga skepsis, sina förminskande hån och ibland sin fientlighet gör gränsvarelselivet ensamt. Jag har svårt frigöra mig från tanken på att denna spänning mellan gränsvakter och gränsvarelser på ett paradoxalt sätt förstärks när ämnesgränserna inte aktivt debatteras. När sociologi flyter samman med statsvetenskap eller nationalekonomi uppstår en kollektiv ängslan över att det egna ämnets existens är hotad, samtidigt som man inte har ett uttänkt svar på varför ämnet behövs som övertygar ens en själv. Gränsvarelserna kommer då att förkroppsliga detta hot som påminner gränsvakterna om sin egen svarslöshet och brist på vetenskaplig allmänbildning.
För att läsa Anne Fausto-Sterling text samt andra texter i Fronesis temanummer ”Människans natur” (nr 35), klicka här.