I sina tillbakablickar reflekterar Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd, båda tidigare medlemmar av Fronesis redaktionskommitté, över samhällsutvecklingen under de senaste två decennierna. Deras slutsats är att det bara är genom rörelseorganisering över de gränser som nationalistiska och konservativa krafter ritat upp under de senaste decennierna som vi kan röra oss framåt. Det var sant när Fronesis nummer om rörelse och klass utkom 2004 respektive 2012, och det är ännu mer sant i dag. För att läsa mer om essäserien, klicka här.
Nationalisthögern gör klassdimensionen osynlig – bara rörelserna kan skapa en motvikt
Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd
Under var sin epok av Fronesis snart tjugofemåriga historia var vi, Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd, verksamma i Fronesis redaktionskommitté.
För nummer 16–17, ”Rörelse”, var Toivo en av redaktörerna. I det numret låg fokus på rörelseengagemang med utgångspunkt i den då – 2003–2004 – mycket livaktiga globala rättviserörelsen. Numret inramades av frågor som ”Är de sociala forumen torg för de befintliga rörelserna, en början på ett globalt civilt samhälle eller embryot till en rörelse med ett enhetligt program?”, ”Vilken roll spelar fackföreningsrörelsen och partierna i processen?” och ”Hur ser centrala debattörer på möjliga strategier för en verkligt global demokrati?”
I redaktionen för nummer 40–41, ”Klass”, satt Per-Anders med. Där introducerades en rad centrala samtida klassteoretiker, samtidigt som numret undersökte de klassmässiga realiteterna bakom vår tids diskussioner om utanförskap, klassresor, medelklass och prekariat.
Under de år som har gått sedan dessa nummer gavs ut har samhällsutvecklingen i avgörande delar gått i rakt motsatt riktning till den som vi i nummerredaktionerna hade önskat oss.
Den nationalistiska högern har skördat allt större opinionsmässiga och politiska framgångar såväl i Sverige som runtom i västvärlden. I den svenska samhällsdebatten har vissa aktörer framgångsrikt lyckats sätta likhetstecken mellan begreppet ”invandrare” och begrepp som ”illegal”, ”gängbrottslighet” och ”systemkollaps”. En extremt ensidig bild av migrationen till Sverige har blivit styrande för stora delar av debatten på bekostnad av annat.
Den ensidiga bilden av migrationen till Sverige har i sin tur tjänat som idéfond när man lagt fram en politik för att montera ner de sista resterna av solidariskt flyktingmottagande. Man har också inlett förberedelser för att i efterhand kunna omvandla migranters permanenta uppehållstillstånd i Sverige till tillfälliga, införa visitationszoner i invandrartäta bostadsområden och göra det möjligt att vräka hela familjer från deras bostäder om något av barnen ägnar sig åt brottslighet. På så sätt har den mentala bilden av ”invandringshotet” använts för att underminera grundläggande rättsstatliga principer såsom att inte tillämpa lagstiftning retroaktivt, att inte inkräkta på människors integritet utan brottsmisstanke och att inte bestraffa kollektivt. Tillsammans med fixeringen vid hårdare tag som lösning på kriminalitet och andra sociala problem är länken mellan ”invandrare” och ”bekymmer” numera så stark i den svenska samhällsdebatten att den blivit svår att utmana i politikens mittfåra.
Ett av de största problemen med denna utveckling är att den har utgjort ett grundskott mot varje rimlig diskussion om klassförhållandena i Sverige.
Att det råder enorma klyftor mellan olika bostadsområden runt om i Sveriges städer diskuteras inte som en klassfråga utan som en invandrarsegregationsfråga, där skulden läggs på vissa invandrargruppers oförmåga eller ovilja att ”integrera sig”.
När det i dag talas om samhällsklasser utesluts ofta utifrånkommande människor och deras barn från den grupp vi föreställer oss som “arbetare”. Samtidigt är det ett faktum att en stor del av de tyngsta jobben inom välfärden, inom serviceyrkena och inom byggbranschen utförs av människor som är födda i andra delar av världen eller av föräldrar som är det. Det är ofta i de grupperna vi påträffar människor som trots att de har jobb inte kan försörja sig på lönen utan måste skaffa sig ett andra jobb för att få tillvaron att gå runt (så som det varit i USA i decennier). Det är här det största utnyttjandet och den största rättslösheten finns. Det är också i hög grad människor som kommit till Sverige som vuxna som skadas och dör på svenska arbetsplatser i dag, trots att vi har all kunskap som behövs för att förhindra sådana tragedier.
Många av de minst prestigefyllda arbetaryrkena har alltså ”fått en färg”. De har blivit sektorer som upprätthålls av människor med ursprung i andra delar av världen – samtidigt som de har blivit osynliga. Om det alls talas om samhällsproblem kopplade till invandrares vardagsliv kan vi räkna med att det inte handlar om invandrares arbetsvillkor. Om det i genomsnittspolitiska sammanhang sägs att ”vi vänder oss till vanliga hårt arbetande människor” är det snarast ett sätt att säga att det inte är utifrånkommande personer man talar om. Om det undantagsvis sägs något om invandrare och jobb som inte har fokus på utanförskap handlar det som regel om någon solskenshistoria där någon migrant fått ett ”enkelt jobb” som denne underförstått förväntas känna stor tacksamhet för oavsett arbetsvillkor.
Att det skulle finnas gemensamma intressen mellan ”etniska svenskar” och personer med invandrarbakgrund inom arbetaryrkena har i många kretsar blivit ett alltmer avlägset perspektiv. I stället lockas många av högerpopulismen och dess tomma löften om att välfärd och trygghet kan återupprättas på en exkluderande nationalistisk grund. I varje populistiskt utspel som gör ”de andra” till samhällets huvudproblem finns ett erbjudande mellan raderna som handlar om att eliten kommer att ta hand om dig – förutsatt att du är vit och att du väljer att alliera dig med de rika snarare än med dina grannar och arbetskamrater med utländsk bakgrund.
Det är just på det sättet som samhällets beständiga ojämlikhetsmönster upprätthålls. Ingen människa föds med en given plats i samhällspyramiden. Tvärtom måste hierarkierna skapas och återskapas i en ständig sorteringsprocess. Och inget underlättar den sorteringen lika mycket som att länka människors samhälleliga status till deras yttre, synliga attribut. Det är därför som hudfärg och kön alltid återkommer som sorteringsgrunder i högerns diskurs – för att de erbjuder ett sätt att snabbt kategorisera, hålla isär och rangordna människor. Samtidigt skyler denna uppdelning över vad den stora majoriteten har gemensamt, nämligen att de tillhör en klass som är sårbar för kapitalistisk exploatering.
Det som mer än något annat kännetecknar det kapitalistiska klassamhället är att de flesta människor blivit fråntagna alla möjligheter att försörja sig själva. ”Kapitalism” är namnet på en ordning där samhällets vitala resurser ägs och kontrolleras av ett fåtal, medan det stora flertalet i praktiken utgör ett egendomslöst proletariat. Det betyder att majoriteten hamnar i ett beroendeförhållande, eller rättare sagt i ett direkt utpressningsförhållande. På papperet är vi alla fria medborgare, men i verkligheten kan vi knappt göra något alls utan pengar – och för att få pengar måste vi göra oss tillgängliga för att utnyttjas i kapitalets intresse.
Tänk bara på hur all mat är inlåst i butikerna. Eller fundera på hur många månadshyror eller avbetalningar dina besparingar räcker till. Vad behöver du, under dessa omständigheter, göra för att överleva – dag för dag, månad för månad? Där har du villkoren för ditt liv som avskuren från produktionsmedlen – och det är villkor som du delar med de allra flesta.
Vilken identitet du än har i övrigt så kännetecknas ditt proletära liv av att du måste låta dig utnyttjas för att kapitalet ska kunna växa. Det gäller dig som måste sälja din arbetskraft i utbyte mot en lön likaväl som dig som utför obetalt arbete för att återskapa själva arbetskraften (till exempel genom att utföra obetalt arbete med att städa, laga mat eller uppfostra barn i hemmet). Och det är just dessa gemensamma villkor som fördunklas av dagens skeva migrationsdebatt.
Tillsammans med det direkta hot mot stora befolkningsgruppers liv och välbefinnande som den nationalistiska väckelsen utgör är det systematiska osynliggörandet av klassdimensionen en fråga som det blivit akut att ta strid emot. Och det är just här som rörelseorganiseringen kommer in i bilden.
När det gäller rörelserna i våra bostadsområden har traditionella organisationer som Hyresgästföreningen, liksom mer sentida sammanslutningar som Ort till Ort och nybildade boendenätverk en viktig roll att spela i kampen mot hyreshöjningar, vräkningar, privatiseringar och segregation av människor utifrån inkomstförhållanden – oberoende av vilken del av världen de organiserade har sitt ursprung i.
På arbetsmarknaden kan rörelseorganiseringen på motsvarande sätt ta fasta på det som förenar, oavsett bakgrund, i den ekonomiska kampen för en rättvisare värld. Det handlar om att vidga och fördjupa arbetet inom de traditionella fackliga nischerna, men också om att hitta sätt att involvera papperslösa migranter och gigjobbare utan vanliga anställningskontrakt – de som så ofta går under radarn bland dem som inte tagit in hur exploateringens ansikte ser ut i dag.
Fackliga organisationer som syndikalistiska Solidariska byggare, som bland annat organiserar migrantarbetare inom byggindustrin, och Fackligt center för papperslösa, en ideell förening bildad av LO och TCO tillsammans med fackföreningar inom LO, TCO och Saco, har redan visat att det finns sätt att nå ut till dessa nya delar av arbetsmarknaden. Vid sin sida har de nya typer av yrkessammanslutningar som till exempel Taxiunionen, som organiserar förare som kör för appar som Uber och Bolt. Men mycket mer återstår att göra.
Det är bara genom att gå samman, över de gränser som nationalistiska och konservativa krafter ritat upp, som vi kan röra oss framåt. Det var sant när Fronesisnummer om klass och rörelse kom ut, och det är ännu mer sant i dag.
För att läsa texterna i de båda numrena, klicka här för Fronesis temanummer ”Rörelse” (nr 16–17) och här för Fronesis temanummer ”Klass” (nr 40–41).
För att läsa mer om essäserien Tillbakablickar, klicka här.