De känsliga orden är föremål för heta språkpolitiska konflikter, vilket reaktionerna på den föreläsning som Mariah Larsson höll på masterprogrammet i sexologi vid Malmö universitet bara är det senaste exemplet på. Den som översätter äldre samhällsteoretiska texter blir genast inkastad i den här typen av samtidskonflikt. Frågan är ytterst om en översättning ska överbrygga eller markera avståndet mellan dåtid och nutid, skriver Fronesis översättningsansvarige Henrik Gundenäs i sina tillbakablickar. För att läsa mer om essäserien, klicka här.
Översättning eller parafras
– Om arbetet med äldre texter i Fronesis
Henrik Gundenäs
Den här tillbakablicken ska handla om översättningsproblem i arbetet med Fronesis-texter.
Till att börja med vill jag bidra till att skingra ett missförstånd. Det sägs ibland att vissa texter är oöversättliga. Men när det gäller samhällsteori, som vi sysslar med i Fronesis, finns det inga oöversättliga texter, menar jag. Humaniora och samhällsvetenskap handlar om mellanmänskliga förhållanden på olika nivåer. Det berör sådant som vi alla har erfarenhet av, eller i alla fall sådant som vi alla kan förstå. Det finns svenska termer och begrepp som täcker in det mesta.
Svårigheterna ligger i stället på ett annat plan. En svårighet är att vissa termer kan ha ett vidare användningsområde i källspråket än i svenskan, dels ett vardagligt, dels ett mer ämnesspecifikt. En annan svårighet är att vissa texter kan vara jargongmässiga och stänga ute läsare som inte redan är insatta i terminologin. Här har vi alltid eftersträvat begriplighet: antingen genom att arbeta med språket i själva översättningarna eller genom att skriva redaktionella noter.
Men här vill jag ta upp en tredje svårighet, som kan uppstå när man översätter äldre texter, som vi gör ibland. Jag tänker på de känsliga orden, de som i många fall var vanliga som gruppbenämningar för några tiotals år sedan, men som i dag kommit att uppfattas som nedsättande. När man ställs inför dem måste man avgöra om det viktiga i sammanhanget är begreppsinnehållet eller det språkliga uttrycket. Alla som sysslat med översättning vet att sådana avgöranden kan vara svåra. Det handlar delvis om hur lojal man ska vara mot verket respektive mot de tänkta läsarna (även om lojalitetsfrågan är svår; jag återkommer till den längre fram).
Låt säga att den text jag ska översätta är skriven på 1950-talet av en vit författare verksam i USA. Om den här författaren talar om gypsies, måste jag som översättare försöka komma underfund med vilken eller vilka grupper som kan ha avsetts. Här måste jag veta att romerna under hela 1900-talet var en marginell grupp i USA, vars majoritetssamhälle inte kände till mycket om dem. Det är troligt att författaren hade ganska vaga begrepp om deras historia och kultur och att han eller hon klumpade ihop dem med andra vagabonderande grupper. Det är också så att den amerikan eller engelsman som skulle omtala dessa grupper för sextio år sedan inte hade så många alternativ. På 1950-talet var gypsy den allmänt förekommande benämningen, särskilt om man ville framhäva den kringflackande livsstil som förknippades med den romska befolkningen.
Det gäller alltså att skaffa sig en uppfattning om författarens tankemässiga och språkliga horisont. Frågan man måste ställa sig är hur världen och samhället tedde sig för den här människan, som var verksam i en annan tid och i en annan kulturell miljö. Vilka var de idémässiga förutsättningarna för hans eller hennes verksamhet? Vilka andra vägar kunde han eller hon ha valt? Det handlar om att sätta sig in i en delvis främmande begreppsvärld.
När man hunnit så långt börjar det bli dags att bestämma sig. Jag börjar med argumentet för en översättning som är lojal mot de tänkta läsarna.
Utifrån den här idén om översättning är det rimligt att återge gypsies med ”romer”, eller kanske med ”romer och resandefolk” om man tror att författaren kan ha åsyftat även den senare gruppen. Här tar man fasta på att varje översättning förutsätter en tolkning av författarens intentioner. Om man kan utläsa antirasistiska sympatier hos författaren, eller åtminstone om man inte kan spåra några direkt rasistiska sympatier, vore det fel att låta honom eller henne tala om ”zigenare”. Det ordvalet skulle nämligen ge det felaktiga intrycket att författaren var påverkad av rasistiskt tankegods eller i bästa fall okänslig för ordens valörer.
I det här sammanhanget talar man ibland om ”lika effekt”. Med det menas att översättaren bör sträva efter att återge det skrivna på ett sådant sätt att texten som helhet får samma verkan på en tänkt nutida läsare som den kan antas ha fått på en läsare vid tiden för verkets tillkomst. Det är alltså inte översättningens rent ”formella ekvivalens” med källtexten som är måttet på dess trohet mot originalet, utan dess motsvarande effekt på läsaren. Om man som översättare vet att ett visst ord hade en annan valör i 1950-talets USA än det har i dagens Sverige, och om man återger det ordet på ett sådant sätt att det sticker ut lika lite på svenska som det gjorde på engelska för sjuttio år sedan, kan man åstadkomma en översättning som är trogen mot originalet totalt sett och på ett djupare plan.
Nu går jag över till argumentet för en översättning som närmare följer originalet. Jag ska försöka vara lite noggrann när jag sammanfattar principerna för det här vägvalet, eftersom det får effekter som är kontroversiellare.
Enligt det här sättet att se på saken bör översättaren undvika att återge författarens gypsies med ”romer” eller liknande. Varför? Jo, låt säga att man översätter gypsies med ”romer och resandefolk”. Vad man gör då är att man tillskriver författaren dels en medvetenhet om gruppens historiska och kulturella identitet som han eller hon förmodligen inte hade, dels en nutidsspråklig förmåga att signalera en sådan medvetenhet. Om man i stället genomgående skriver ”romer” har man egentligen inte löst det förra problemet, men man har skaffat sig ett nytt, nämligen att originalets anspelning på den kringflyttande tillvaron går förlorad. Och om man försöker komma runt problemet genom att gå en medelväg och återge gypsies på ett sätt när författaren skildrar gruppens svårigheter, men på ett annat sätt när det är tal om nazisternas koncentrationsläger, om deras indelning av lägerbefolkningen i zigenare, judar, homosexuella, asociala, kriminella och så vidare, då lanserar man en språkpolitisk motsättning mellan nazister och antinazister som inte existerade vid tiden för textens tillkomst.
Alltså: av alla dessa skäl bör översättaren genomgående skriva ”zigenare”. Det ordet var för inte så länge sedan gängse också bland dem som talade och skrev om romer och resandefolk utan någon pejorativ biavsikt.
Ytterst handlar det här argumentet om att översättaren bör sträva efter att begripliggöra historien. Nedsättande epitet är en viktig del av historien om stigmatiserade grupper. Det kan vara svårt att göra den historien begriplig, svårt att ge en fattbar bakgrund till gruppernas språkpolitiska strävanden, om översättaren undviker att återge hur avlidna författare på höjden av sin tids bildning uttryckte sig. Texten måste översättas på dess egna villkor: översättaren har inte rätt att medvetet pressa på den sin egen tids värderingar.
För att sammanfatta de här båda typerna av argument:
Å ena sidan bör man inte i onödan framhäva ett ord som har en helt annan laddning i dag än det hade vid tiden för textens tillkomst. Om man gör det förvanskar man författarens budskap. Den översatta texten bör underlätta en läsart som tar fasta på vad den har att säga oss i dag.
Å andra sidan bör man inte smussla undan ett ord som ger en pusselbit till vår historia. Om man gör det förfuskar man textens karaktär av tidsdokument. Den översatta texten bör göra det möjligt för läsaren att förstå och värdera texten i dess historiska och språkliga sammanhang.
Det är inte så att vi i Fronesis har tagit principiell ställning för något av de här alternativen under årens lopp. Men jag vill ändå påstå att den senare typen av argument ofta har mer som talar för sig när det gäller det slag av äldre texter som oftast kommer i fråga för översättning i tidskriften.
Visserligen är det alltid så att en översättning av en äldre text måste kunna tala till dem som ska läsa den i dag. Ju större tidsligt, språkligt och kulturellt avstånd, desto svårare att försvara eller ens åstadkomma en ”bokstavlig” översättning (även om översättning aldrig går ut på att mekaniskt överflytta innehåll från ett språk till ett annat). Tanken med en nyöversättning är ju till exempel att samhällets och språkets förändring gjort den gamla översättningen så främmande för oss att innehållet måste förmedlas på nytt. Om man tvärtom på något sätt menade att den ursprungliga översättningen måste betraktas som den mest autentiska, att den borde ha företräde i kraft av sin större tidsliga och kanske också kulturella närhet till originalet, skulle Olaus Petri vara en bättre översättare av Nya Testamentet än 1973 års bibelkommission och Rickard Sandler en bättre översättare av Marx Kapitalet än Ivan Bohman utan att vi behövde se närmare på de olika resultaten av deras arbeten. En sådan uppfattning är svår att upprätthålla: översättning handlar om att överföra tankar från en mer eller mindre avlägsen tid, plats och kultur till en annan utifrån den grundläggande tanken att vi människor alltid har möjlighet att förstå varandra.
Samtidigt kan översättaren inte ta sig vilka friheter som helst när verket ska skrivas om på svenska. När det gäller samhällsorienterade texter från de senaste hundra åren går gränsen inte sällan just vid de känsliga orden, menar jag. Dessa utvisar nämligen ett avstånd mellan dåtid och nutid som en översättning inte gärna kan överbrygga utan att bli onödigt parafraserande, det vill säga refererande och omskrivande. Parafrasen är inte nödvändig, påstår jag, därför att det förflutna som orden vittnar om, ett förflutet som å ena sidan ter sig så avlägset att orden blivit svårsmälta för oss, å andra sidan är tillräckligt nära för att de ännu ska vara begripliga i sitt historiska sammanhang.
Det finns ganska uppenbara exempel på hur fel det skulle kunna bli. Medborgarrättsaktivisten och författaren Angela Davis text ”Arvet efter slaveriet”, som vi lät översätta i Fronesis nr 50–51 (2015), innehåller flera citat som skulle ha blivit obegripliga, eller i vart fall missvisande, om översättaren gått in för en mer parafraserande översättning:
Vi bodde i gamla skraltiga skjul byggda av pålar. En del av springorna var hoplappade med lera och mossa, andra inte. Vi hade inga ordentliga sängar, bara stolpställningar fastgjorda i väggen där de gamla slitna sängkläderna låg slängda. De var så klart hårda att sova på, men de gjorde ändå gott för våra trötta ben efter en hård dags arbete ute på fältet. Jag tog hand om barnen som liten flicka och försökte städa huset som husmor sade åt mig. Så fort jag fyllt tio sade husbonden: ”Ta den här negern till bomullsfältet.”
Texten ”Soviet Russia and the Negro”, som den svarte poeten Claude McKay skrev 1923, översattes i Fronesis nr 60–61 (2018) under titeln ”Sovjetryssland och negern”. Även här är översättarens väg ganska tydligt utstakad, då ”negrerna” för McKay betecknar den egna gruppen:
Det ryska folket läser in sin egen fruktansvärda nutidshistoria i den amerikanska negerns tragiska situation i dag. Sydstaterna kan i själva verket ge oss en god uppfattning om vad som skett i Ryssland. För om det exploaterade och fattiga vita folket i Södern någonsin gör gemensam sak med de förföljda och utplundrade negrerna, besegrar den förtryckande oligarkin – de politiska höjdarna och de jordägande exploatörerna – och berövar den alla dess politiska privilegier, skulle situationen bli mycket lik den i Sovjetryssland i dag.
Däremot är det kanske inte så underligt om översättaren tvekar om vägen när de känsliga orden används av vita författare. Men här liksom i andra fall bör historisk trohet, perspektivtagande och begriplighetssträvan vara styrande för ordvalet. I Fronesis nr 14–15 (2004) lät vi översätta ett utdrag ur Hannah Arendts Totalitarismens ursprung, en bok från 1951 som i sin helhet utgavs på svenska först 2016. Arendt skriver:
Om en svart man i ett vitt samhälle betraktas som neger och ingenting annat förlorar han, tillsammans med sin rätt till jämlikhet, också den handlingsfrihet som är specifikt mänsklig; alla hans handlingar förklaras nu vara ”nödvändiga” konsekvenser av någon form av ”negeregenskaper”; han har blivit ett exemplar av en djurart som kallas människa.
I samtliga dessa fall har alltså översättarna gått till väga på det sätt som jag tidigare beskrev principerna för: de återger på svenska ett ord som för inte så länge sedan var i allmänt bruk bland dem som omtalade gruppen utan inslag av nedvärderande omdöme och även hos gruppmedlemmarna själva; de översätter texterna på deras egna villkor utan att tillgripa anakronistiska uttryck som tar bort tidsfärgen; de låter läsaren själv värdera texterna i deras historiska sammanhang. Det är klart att man hade kunnat översätta annorlunda, men jag är inte så säker på att det hade blivit bättre. Den samtidspolitiska tydlighet som man eventuellt hade kunnat vinna på omskrivningar hade riskerat att gå ut över läsarens möjlighet att läsa texterna inte bara som inlägg om rätten att bli betraktad som människa oavsett hudfärg, utan också som dokument över ett historiskt språkbruk som det kan finnas anledning att komma ihåg.
Alltså: den översättare som medvetet reducerar komplexiteten i den här sortens texter, som ser till att liksom tugga färdigt dem så att de ska bli lätta att svälja och smälta för alla sorters läsare, medverkar till visst meningsbortfall. Då är det oftast bättre att följa texten tätt i hasorna. En översättning som är lojal mot verket kan också sägas vara lojal mot läsaren, den läsare nämligen som är beredd att ta till sig ett motsägelsefullt stoff, utöva sin läskunnighet och göra det sista arbetet själv.
Till sist vill jag ändå säga att hanteringen av de känsliga orden måste vara den enskilde översättarens beslut. Det finns ofta goda argument för bägge sätten att gripa sig an dem. (Liksom det kan finnas mindre goda argument som dock närmar sig politiska eller känslomässiga motiv: ovilja att såra medlemmar av en stigmatiserad grupp respektive lust att reta PK-eliten.) För ett tiotal år sedan försökte vi värva prenumeranter genom att trycka en folder där det stod: ”Samhället är komplicerat. Samtidens skeenden och kontroverser är sällan omedelbart genomskådliga. Därför måste samhällsteori få ta tid och plats.” Det var en ganska bra sammanfattning av Fronesis idé. Och det är en ganska bra sammanfattning av översättandets hantverk: översättning är en komplicerad sak, texten är sällan omedelbart genomskådlig, översättaren måste få tid att noga tänka igenom sina vägval.
För att läsa Claude McKays text, i Fronesis temanummer ”Revolution” (nr 60–61), klicka här.