Hotet mot demokratin tycks inte längre enbart bestå i en växande klyfta mellan folk och elit. Det tycks även komma ”inifrån” demokratin själv. I sina tillbakablickar identifierar Siri Sylvan, som är doktorand i statsvetenskap, hur demokratiska kärnbegrepp som suveränitet och folkvilja inte längre framstår som självklart demokratiska när de används som ammunition i populistiska angrepp mot mediernas frihet, domstolarnas oberoende och just experterna, som utmålas som en del av ett korrupt etablissemang. För att läsa mer om essäserien, klicka här.
Från optimism till faktaresistens
– Om demokratiteori och populismens landvinningar
Siri Sylvan
När man ser tillbaka på den demokratiteoretiska debatten så som den såg ut för ett tiotal år sedan är det lätt att slås av den optimism som ännu kännetecknade diskursen tjugo år efter kalla krigets slut. Decennierna efter Berlinmurens fall präglades av en ljus förväntan om att demokratin framöver skulle fortsätta sitt segertåg genom världen. I de gamla västerländska nationalstaterna ansåg man att demokratin var ”konsoliderad”, och nu riktades fokus mot den fortsatta demokratiseringen – av nya geografiska områden, men också av nya delar av samhället där demokratin tidigare inte hade betraktats som relevant eller tillämplig: exempelvis skolan, universiteten och forskningen.
Jämsides med denna optimism inför demokratins framtidsutsikter fanns förstås vissa orosmoln. Ett sådant rörde politikens förändrade villkor under moderniteten och den utmaning som demokratin ställs inför i och med samhällets ökade komplexitet. Spänningen mellan demokrati och det moderna samhällets krav på specialiserad kunskap stod i centrum för nummer 29–30 av Fronesis, om demokrati och expertstyre, som gavs ut 2009. Som Mikael Carleheden framhåller i sin inledande text är det inte en fråga om resursfördelning – att de kunniga har blivit allt kunnigare och därmed mer inflytelserika på bekostnad av dem som befinner sig längre ner i kunskapshierarkin. Snarare är det en skiktning som skär horisontellt, en uppdelning som återfinns även hos enskilda individer: allt fler är specialister inom ett snävt avgränsat område, men förstår allt mindre om hur samhället fungerar utanför sitt begränsade fält. Frågan om hur vi ska hantera spänningen mellan politik och expertis går alltså bortom höger och vänster. I stället handlar det om formerna för demokratin som sådan.
Tvivel på demokratins förmåga att hantera politisk komplexitet har varit återkommande alltifrån det moderna samhällets begynnelse. Under mellankrigstiden var det denna fråga som stod i centrum för den numera klassiska debatten mellan journalisten Walter Lippmann (1889–1974) och filosofen och pedagogen John Dewey (1859–1952). Lippmann och Dewey var överens om problembeskrivningen – att moderniteten har skapat en klyfta mellan samhällets alltmer omfattande ansvarsområden och den enskilda medborgarens begränsade tid och förmåga. Däremot gjorde de olika bedömningar av möjligheterna att överbrygga denna klyfta och utsikterna att vidmakthålla en aktiv roll för medborgaren i den moderna demokratin. För Lippmann var lösningen på problemet att vi borde sänka våra förväntningar på demokratisk inkludering. I stället för att beskriva medborgaren som aktiv deltagare i politiken behöver vi enligt honom anta en mer begränsad och realistisk syn på folkstyrets innebörd. Medborgarens roll och ansvar sträcker sig inte längre än till att med hjälp av valsedeln byta ut eliten när den verkar missköta sig. Mellan valen bör vi däremot låta ledarna styra i fred med rådgivning av neutrala experter. Dewey bemötte Lippmanns elitistiska hållning genom att framhålla både det värdefulla och det görbara i att främja kommunikationen mellan experter och den bredare offentligheten. För den enskilda medborgaren är det förstås omöjligt att informera sig om alla tekniska detaljer som spelar in i offentliga beslut. Men likafullt är det omöjligt för experterna att omsätta sin specialiserade kunskap i verklig politisk kunskap om denna inte utvecklas i nära förbindelse med folkopinionen. Som Dewey uttrycker saken i The Public and Its Problems: ”Den som bär skorna vet bäst att de klämmer och var de klämmer, även om yrkesskomakaren är den som vet att bedöma hur problemet ska åtgärdas.” Denna invändning rör sig alltså på ett kunskapsteoretiskt plan. När det gäller den sorts kunskap som är relevant för offentliga beslut krävs det att experterna både tar intryck av den bredare allmänheten i sina undersökningar och att de sedan framgångsrikt lyckas förmedla resultaten till massorna för att deras kunnande över huvud taget ska förtjäna namnet ”expertis”.
Detta kommunikativa perspektiv på kunskap genomsyrar även en stor del av debatten 2009. I stället för att kapitulera inför den elitistiska kritiken kan vi lyfta blicken från den traditionella valdemokratiska modellen och sätta vårt hopp till nya former för politiskt deltagande. Sedan början av 1990-talet har det inte minst bland deliberativa demokratiteoretiker varit populärt att laborera med alternativa kanaler för medborgerligt inflytande: konsensuskonferenser, medborgardialoger och deliberativa opinionsundersökningar. Tanken är oftast att sådana institutionella innovationer ska införas som ett komplement till traditionella representativa organ i syfte att främja beslutsprocessens legitimitet och samtidigt tillgodose det moderna samhällets behov av expertkunskap. Frank Fischers text i Fronesis nr 29–30 är ett tydligt exempel på detta förhållningssätt. Enligt Fischer är poängen med de nya deliberativa institutionerna inte att hela befolkningen aktivt ska involveras i alla beslut, utan att skapa möjligheter till deliberation för de medborgare som är intresserade av ett sådant deltagande. Framför allt handlar det om att utforma en ny roll för experterna: i stället för att fungera som rådgivare till den politiska eliten bör de fungera som en slags ”facilitatorer”. Expertens roll i politiken behöver alltså inte stå i motsats till det demokratiska idealet om ett aktivt medborgarskap. Tvärtom menar Fischer att experten kan fungera som en länk som möjliggör politiskt deltagande.
Mycket i politiken har förändrats sedan 2009. Inte minst har optimismen efter kalla kriget sakta men säkert förbytts i en alltmer utbredd uppfattning att demokratin befinner sig i kris. Inom demokratiteorin har debatten skiftat fokus: i stället för diskussionen om hinder och möjligheter för nya demokratiska landvinningar dominerar nu ett mer defensivt synsätt. När grundläggande politiska principer och institutioner tycks stå på spel blir frågan om hur demokratin kan fördjupas eller förädlas mindre relevant. Frågorna som står i centrum är i stället hur vi bör förstå hotet, och vad som krävs för att demokratin så som vi känner den inte helt ska gå förlorad.
Vaksamheten i fråga om demokratins framtidsutsikter har även kastat nytt ljus över relationen mellan expertis och politik. Hotet mot demokratin tycks inte längre enbart bestå i en växande klyfta mellan folk och elit. Det tycks även komma ”inifrån” demokratin själv. Demokratiska kärnbegrepp som suveränitet och folkvilja framstår inte längre som självklart demokratiska när de används som ammunition i populistiska attacker mot mediernas frihet, domstolarnas oberoende och just experterna, som utmålas som en del av ett korrupt etablissemang.
I och med detta har även premisserna för den teoretiska debatten förändrats. Spänningen mellan demokrati och expertstyre finns kvar. Men jämsides med denna finns även en oro för implikationerna av det sviktande förtroendet för expertis och vetenskap. Det populistiska hotet har inte ersatt hotet från elitismen. Snarare verkar de ömsesidigt förstärkande. Om en person som Trump kan vinna demokratiska val, har vi då inte skäl att ompröva vår lojalitet mot detta styrelseskick? Populisternas framgångar bäddar på så vis för en revansch för en elitistisk demokratikritik i Lippmanns anda. En sådan misstro mot vanliga människors politiska förmåga syns i dag inte bara hos uttalade demokratikritiker som filosofen Jason Brennan, utan yttrar sig också i begrepp som ”kunskapsresistens”, som blivit en vanlig trop i samhällsdebatten.
Men innan vi sträcker oss efter handfasta lösningar på problem som kunskapsresistens och postsanningspolitik kan det finnas skäl att se över diagnosen. Dessa fenomen betraktas ofta som uttryck för okunskap och vetenskapsförakt, och förslagen på hur de ska motverkas går därför ofta ut på att på olika sätt främja kritiskt tänkande och allmänhetens förståelse av forskning. Det finns dock skäl att ifrågasätta antagandet om att problemet bottnar i bristande kunskap. Utbildningsnivån i OECD-länderna har trots allt ökat stadigt under flera decennier, och allmänheten har i dag bättre tillgång till information och vetenskapliga rapporter än någonsin tidigare. Även om det mycket väl kan vara så att ett samhälle aldrig kan få nog av utbildning, borde vi ändå i detta avseende stå relativt väl rustade.
Ett alternativ, och en tolkning som i mina ögon verkar rimligare, är att betrakta motståndet mot expertis som ett uttryck för en legitimitetskris. Utifrån detta perspektiv bör vi inte förstå den så kallade kunskapsresistensen som ett slags kognitiv oförmåga, utan som ett politiskt motstånd mot att erkänna experternas auktoritet. Att detta motstånd i dag tycks öka handlar mer om den strukturella förändringen av relationen mellan expertis och politik än om eventuella brister i allmänhetens intellektuella kapacitet. I takt med att politiken blivit alltmer ”expertifierad” – det vill säga i takt med att expertis och vetenskaplig evidens blivit allt viktigare som politisk valuta i det offentliga beslutsfattandet – har expertkunskapen också ”politiserats”. Denna politisering innebär att frågor som rör expertis och vetande i sig har blivit föremål för politisk oenighet och att vi inte längre kan luta oss mot en tyst samsyn kring vilka som är de verkliga experterna, på vilka grunder de är experter och vad slags politisk relevans vi bör tillskriva deras bedömningar. En del av samhällets konflikter har därmed bytt arena från den politiska till den vetenskapliga. Den här ömsesidigt förstärkande expertifierings- och politiseringsprocessen har skapat ett inflationstryck på experternas auktoritet. Ju mer politiserad expertkunskapen blivit, desto svårare är det för experterna att vinna allmänhetens tillit. När experten som sådan blir föremål för politiska konflikter, kan hen inte på samma sätt verka som trovärdig skiljedomare i den offentliga debatten.
Inom demokratiteorin kan vi urskilja två huvudsakliga linjer i fråga om hur vi bör se på experternas roll i offentligheten. I Fronesis nr 29–30 tycks Michael Walzer slå ett slag för den traditionella synen. Enligt Walzer bör vi försvara uppdelningen mellan teori och praktik och värna om politikens respektive kunskapens särart. Experten kan giltigförklara, men enbart folket besitter rätten att auktorisera. Här går en skarp skiljelinje mellan det som är rätt och riktigt och det som är legitimt ur ett rent politiskt perspektiv. Den sorts auktoritet som experten kan göra anspråk på är således apolitisk till sin natur. För att undvika att glida över i ett experternas tyranni behöver vi enligt Walzer tillämpa en princip om återhållsamhet. Experten – eller i Walzers text filosofen – måste ta ett steg tillbaka och nöja sig med att betrakta samhället på distans för att inte inkräkta på politikens ansvarsområde. Expertens distans står i direkt motsättning till medborgarens eller aktivistens engagemang, och för att värna det ena är vi tvungna att avstå det andra – rollerna måste förbli åtskilda.
I liknande anda föreslår Birgitta Niklasson och Mikael Eriksson att demokrati måste innefatta rätten att fatta felaktiga beslut. Även om experterna vet bäst, ger detta dem inte rätten att besluta i vårt ställe – folklig förankring har företräde framför objektiv riktighet. Denna hållning framstår som rimlig, inte bara därför att folklig förankring väger tyngre än objektiv riktighet, utan också därför att den demokratiska processen tillhandahåller mekanismer som gör misstagen mindre ödesdigra. Med regelbundna val ges vi återkommande tillfälle att ompröva våra tidigare beslut. Men trots allt finns det frågetecken kring detta försvar för demokratin. Ett sådant handlar om hur långt vi bör sträcka oss i försvaret för folkets rätt att begå misstag. I kritiska lägen där mänsklighetens fortsatta överlevnad tycks stå på spel – i pandemier och inför stundande klimatkatastrofer, exempelvis – hur långt är vi egentligen beredda att försvara folkets rätt att fatta felaktiga beslut? Ett annat frågetecken är hur vi bör förstå begreppet ”folket” som sådant. I debatten om demokrati kontra expertstyre är det lätt att vi hemfaller åt en romantisk rousseauansk idé om folkviljans suveränitet. Problemet med denna demokratisyn är att den bygger på en föreställning om folket som ett enhetligt kollektiv, en aktör som kan agera utifrån en gemensam vilja. En sådan demokratisyn är blind för den inre spretighet och individualitet och de olika intressemotsättningar och grupptillhörigheter som trots allt kännetecknar folket som helhet. Risken med att grunda sitt försvar för demokratin på en idé om folkviljans suveränitet är därmed att det i förlängningen kan förvanskas till ett försvar för majoritetens rätt att förtrycka en minoritet och ett försvar för folkrepresentanternas rätt att på olika sätt begränsa oppositionens politiska frihet.
Förutom dessa frågetecken som omger den traditionella linjen behöver vi även syna den roll som här tilldelas experterna. För att inte inkräkta på politikens område, men också för att värna sin särskilda auktoritet, behöver experten enligt Walzer slå vakt om sin neutralitet och inta en distanserad hållning till samhället. Problemet med denna syn på expertrollen är att den verkar bygga på ett navelskådande kunskapsideal som friskriver vetandet från alla förväntningar om samhällsrelevans och samhällsengagemang. Risken är inte bara att vi med denna syn på expertrollen verkar göra oss blinda för det politiska värdet av expertis, och att vi därmed inte förmår ta vara på möjligheterna att omsätta kunskapen i politisk handling. Den apolitiska synen på experternas roll tycks även skapa faror ur ett rent demokratiskt perspektiv. Genom att klamra sig fast vid sin neutralitet och sitt distanserade kunskapsideal, och genom att inte vilja befatta sig med det politiska, verkar experten också avsäga sig ansvar för den makt som trots allt finns i vetandet. Därmed riskerar hen att göra sig själv och sin kunskap till ett verktyg i händerna på manipulatörer, demagoger och andra mäktiga politiska aktörer.
Den andra huvudlinjen inom demokratiteorin består i den deliberativa synen på expertrollen, det vill säga i den tidigare omnämnda idén om experten som ”facilitator”. Enligt detta synsätt, som i Fronesis-numret från 2009 tydligt representeras av Frank Fischer, bör experten fungera som en slags brygga mellan medborgarna och vetenskapssamhället och tjäna till att främja såväl kunskapsproduktionen som den politiska legitimiteten. Under ett par decennier har denna idé vunnit stor popularitet och gett upphov till en rad nya institutionella innovationer som medborgarpaneler och deliberativa opinionsundersökningar. Det är möjligt att sådana institutioner kan stimulera till ökat politiskt deltagande hos vissa delar av befolkningen. Däremot är det tveksamt om dessa deliberativa experiment faktiskt kan leda oss närmre målet om att nå ”rationell konsensus” och på så sätt dämpa symptom som kunskapsresistens, som beror på expertkunskapens politisering. Ett problem med den deliberativa linjen, som bland annat diskuteras i Fronesis av Iris Marion Young, är att expertens modererande roll verkar bjuda in till det som Jürgen Habermas, den deliberativa demokratins förgrundsgestalt, kallar ”systematiskt förvrängd kommunikation”. Med detta avses en subtil form av styrning, som verkar genom de begrepp och antaganden som anger ramarna för diskursen som sådan, och som därmed i tysthet kan reproducera orättvisa maktförhållanden. Till viss del tycks denna fallgrop komma sig av den dubbla roll som den deliberativa skolan ställer upp för experterna: deras uppgift är inte enbart att helt förutsättningslöst främja medborgarnas deltagande i beslutsprocessen, utan också att valla dem i ”rätt” riktning mot ett informerat samförstånd. Risken blir därmed att de deliberativa institutioner och fora som skulle bidra till ökad politisk legitimitet i stället bara bidrar med ett slags demokratisk fasad – och att expertens uppgift att bilda främst tjänar som en täckmantel när det egentliga syftet är att styra.
De teoretiska problem som i dag står i centrum för debatten om demokrati kontra expertstyre är i grunden desamma som de som debatterades av Lippmann och Dewey för ett knappt sekel sedan – och samma perspektiv som diskuterades i Fronesis 2009 dominerar fortfarande dagens demokratiteoretiska diskurs. Däremot har det hänt mycket i politiken under de elva år som gått sedan numret gavs ut. Inte minst har de ökade spänningarna mellan elitism och populism bidragit till att återigen göra frågan om förhållandet mellan expertis och demokrati brännande aktuell. Den politiska kontexten i dag kan även bidra till att kasta nytt ljus över detta förhållande. Genom att återvända till Fronesis nr 29–30 kan vi därför inte bara få en fördjupad förståelse av de klassiska frågeställningar som under senare år fått allt större politisk relevans. Den förändrade politiska situationen ger oss också möjlighet att se experternas roll i offentligheten med nya ögon – och kanske sitter vi därmed på en ny chans att upptäcka tidigare obemärkta aspekter av denna fråga.
För att läsa Frank Fischers text, i Fronesis temanummer ”Demokrati och expertstyre” (nr 29–30), klicka här.