Vad en stor del av feminismen inte lyckas se är att så länge den är inklämd mellan jag-psykologins erfarenhetspatos och de mänskliga rättigheternas erkännandedoxa förmår den inte lösgöra sig från vare sig statens eller läkemedelsbolagens legitimerande grepp. Med hjälp av Eva Illouz respektive Lee Edelman kritiserar historikern och genusvetaren Sara Edenheim berättelser om lidande och marginalisering, inkludering och försoning. För att läsa mer om essäserien, klicka här.
Passionsdramat som politik
– en läsning av Illouz och Edelman
Sara Edenheim
Jag är förmodligen inte den enda som har märkt att berättelser om det egna lidandet har blivit ett argument i sig, trots att det rent retoriskt inte kan definieras som ett argument och inte heller kan användas som ett påstående som generellt tar ställning för eller emot. Berättelsen om lidandet antas bära en sorts patos som övertrumfar alla retoriska regler tillsammans. Dess religiösa rötter bör inte vara svårfunna: lidandet, passionen, har sedan medeltiden utgjort kristendomens centrala nav, liksom erkännandet, bikten, har spelat en avgörande roll för samma religions reglering av sina undersåtar. I Fronesis temanummer om psyket från 2013 återfinns två texter av Eva Illouz respektive Lee Edelman som jag tror kan hjälpa oss att se dessa samband i en ny dager.
Illouz visar hur lidandet och erkännandet har fått en ny form efter sekulariseringen, där jag-psykologin gett upphov till lika skilda fenomen och ”översättningar” som någonsin kristendomen. Hon skriver:
[D]e mänskliga rättigheternas utsträckning till nya områden, såsom barns och kvinnors rättigheter, läkemedelsbolagens varufiering av psykisk hälsa; försäkringsbolagens regler för psykologyrket; statens ökade insatser som uppfostrare på många områden i både den privata och den offentliga sektorn. Alla dessa skapar den dolda dynamik som kan förklara hur offerberättelsen fått så stor genomslagskraft och varför den går så bra ihop med självhjälpsberättelsen.
Här får ett antal olika fenomen ett gemensamt ursprung: den amerikanska jag-psykologin och dess skapande av ett patologiskt jag, som enbart kan bli friskt genom att berättelsen om dess lidande synliggörs. Ett av dessa fenomen är feminismen (”barns och kvinnors rättigheter”), som här alltså placeras dels i ett sällskap den sällan har behövt relatera till (läkemedelsindustrin, försäkringsbolag, psykologer) och dels i ett sällskap som den sällan har protesterat mot (mänskliga rättigheter och statliga insatser). Det är dock en mycket hjälpsam sammansättning, då den öppnar för en välbehövlig granskning av både feminism och annan politisk aktivism av i dag.
Det mångfaldigande av diagnoser som skett enbart det senaste decenniet, och den frikostighet med vilken diagnoserna ställs på en inte oansenlig del av befolkningen, är i sig talande, liksom beroendet av att få någon av dessa diagnoser – numera lika subjektifierande som de moderna identitetsmarkörerna, som kön, nationalitet och klass. Var man befinner sig ”på spektrumet” refererar inte längre till Kinseyskalan. Illouz menar att psykoanalysen har gjort en resa från att vara en privat angelägenhet i de fina och hämmade salongerna till att via USA ha omvandlats till ett opium för massorna. På vägen verkar den ha förlorat sin kritiska udd och blivit en jag-fixerad och affirmativ KBT-analys. Vinnarna är åter medelklassen, som i större utsträckning kan hantera psykisk ohälsa – ekonomiskt och tidsmässigt – medan medlemmar av arbetarklassen blir itutade att om de bara vill tillräckligt mycket och lyckas hitta sig själva så kan de ta sig ur sin misär, vilket självfallet är en lögn som kommer sluta i ännu en sorts misär: depression och ångest. Vi som enbart har denna sistnämnda misär att förhålla oss till i livet tillhör ironiskt nog vinnarna. Men framför allt, arbetarklassen får inte ens längre vara hämningslös, även dess begär ska tuktas och passas in i psykologins (eller psykiatrins?) disciplinerande diagnoser. Alla ska inkluderas i den senaste DSM:en och genom diagnosen försonas med sig själva och alla andra. Försoningen – ännu ett kristet arv som nu lösgjorts från sitt ursprung – lanseras som ett individuellt val och ansvar. Upplever du slitningar i ditt känsloliv? Känner du dig stressad på jobbet? Slår din man dig? Du måste försonas med dig själv, hitta ditt rätta jag, så löser det sig! Problemen du upplever beror på att du inte vet att du egentligen är Diagnos X, Y eller Z. Med medicinering kan du hitta dig själv. Oron, stressen, koncentrationssvårigheterna, aggressionerna, känslan av att inte passa in, har således inget att göra med hur det senmoderna samhället är organiserat och vilka paradoxala egenskaper det kräver av oss: de är medfödda känslor som går att diagnostisera och medicinera bort. Försonas med detta och du kommer att må bra.
Lee Edelman beskriver å sin sida drömmen om försoning som en ”regressiv imaginär fantasi”. Den har uppstått för att det är enklare att längta efter försoning än att inse att den är omöjlig; den är regressiv för att den leder till ett aggressivt försvar för konformitet och anpassning: alla måste ha samma dröm om försoning, annars …! Där någonstans verkar vi nu alla befinna oss. Samtidigt är samhället extremt polariserat: klass, kön och ras utgör de tydligaste prediktorerna för hur ens liv gestaltar sig, både lokalt och globalt. Men det finns få politiska program som syftar till att lösa denna polarisering annat än som en fråga om just försoning och självförverkligande. Vad som anses vara politiskt har med andra ord även det påverkats och förskjutits. Är du förhindrad att leva som alla andra kan du hänvisa till en diskrimineringslag; vill du däremot förändra hur alla lever är du antingen galen eller terrorist. Du är ett hinder för utvecklingen och framtiden, en bakåtsträvare eller en okänslig egoist som inte tar hänsyn till att de allra flesta faktiskt vill gifta sig, skaffa barn, ha en karriär och få sin identitet bekräftad av både lag och samhälle. Edelman skriver: ”[F]uturismens ordning, liksom nyliberalismens tro på laissez-faire, berättigar nämligen alla diskursiva ståndpunkter till tävlan på den politiska nivån, förutom den ståndpunkt som både till höger och till vänster formas som extra-, post- eller apolitisk i så måtto att den riktar sin negativitet mot utformningen av politiken som sådan.” Samhällsförändring har utdefinierats ur själva begreppet politik och enbart det som passar in i den regressiva fantasin om försoning och evigt liv tas på allvar. Det är förvisso rätt mycket som kvalar in i politiken enligt denna definition, men mycket lite av det har i sig förmåga att politisera själva politiken.
Den radikala måste alltid, enligt denna futurismens försoningslogik, komma utifrån och vilja kämpa för att bli upptagen i gemenskapen. Att vara marginaliserad anses således per automatik innebära en radikal position. Den marginaliserade anses också alltid lida av att vara utanför; det är lidandet som berättigar behovet av inkludering. Inkluderingen ses med andra ord som ett automatiskt slut på lidandet; om du fortsätter att lida trots inkludering beror det på att du ännu inte är tillräckligt inkluderad, något som självfallet kan tillämpas in absurdum. Någon sorts diskriminering återstår alltid, någon lag har alltid ännu inte ändrats, något hindrar dig fortfarande från att fullt ut leva i samhället på lika villkor. Jakten på detta något som blockerar oss från att ”vara fullt ut” är inte unik för den marginaliserade, men det är detta subjekt som erbjuds bekännelsen och inkluderingen som fantasmatisk lösning på alla problem, en fantasi som alltså är allt annat än radikal och snarare utesluter radikal förändring. Det är i sin tur de redan inkluderade som har makten att inkludera: det är dessa substitut för den stora Andra som åläggs uppgiften att lyssna och lära, för att genom lyssnandet nå insikten att de utestängda trots allt vill samma sak som de inkluderade: att bli fullt ut erkända som enhetligt sammanhängande subjekt och att ”bara vara sig själva” (det vill säga bo, arbeta, konsumera och reproducera sig som alla andra). Den andra begär samma sak som alla andra och försoning är således möjlig!
Edelman menar att detta resonemang bygger på en sammanblandning av två skilda saker, nämligen radikalitet och lidande. Det ena följer inte automatiskt av det andra. Motståndet kan komma inifrån, störningsmoment och systemfel tenderar faktiskt ofta att göra det. Den vite medelklassbögen utan barn lider inte i större utsträckning än någon annan, inte heller den frivilligt barnfria kvinnan, snarare tvärtom! De har inkomst, bostad, utbildning och mer därtill. Dessa så kallade sinthomosexuella fyller dock livet med något annat än det breeders (förökarna) anser meningsfullt, vilket pekar på att det går att leva utan syfte, erkännande och en framtid fylld av den egna spegelbilden, och att det krav på inkludering i det futuristiska paradigmet som marginaliserade tvingas ställa för att vinna erkännande är falskt och fyllt av kapitalismens och liberalismens drömlöften. Jakten på den fantasmatiska lösningen – försoningen och livet efter detta (i form av efterlevande) – står helt avklädd, men också helt oberoende av lidande i den form vi vanligtvis tänker oss det. Alla lider av att vara ofullkomliga subjekt, eftersom vi alla är just ofullkomliga subjekt. En del döljer det bättre än andra, men det omedvetna måste då bara jobba mer på att förtränga insikten.
Att det vi kallar radikal politik i dag fokuserar på just ”rätten att vara sig själv” är inte bara lönlöst utan även fåfängt. När vi talar om lidande, måste vi kanske börja tala om något annat? Sinthomosexuellas liv framställs i både politiken och kulturen i allmänhet som närmast olevbara, deras liv är knappt igenkännliga som liv då de utifrån det futuristiska paradigmet ses som betydelselösa, tomma, känslokalla och misslyckade. Edelman menar att sinthomosexualiteten just därför utgör en etisk position. Det futuristiska paradigmet är, genom sitt beroende av både ständig tillväxt och narcissistisk reproduktion, oförmöget att uppfatta något annat liv som levbart än ett liv genom Barnet. Enbart den som lider av rätt anledning anses därför lida på riktigt; vill du erkännas måste du lida för att du inte ännu har fått möjlighet att leva ett liv som räknas som liv. Enbart detta lidande kan tolereras – för dessa liv kan räddas genom inkludering. En förment radikal politik kan på så sätt byggas upp utan att hota status quo, snarare bekräfta den.
Statsvetaren Asma Abbas beskriver i sin bok Liberalism and Human Suffering (2010) hur det liberala kravet på tolerans inte enbart förvaltar och fördelar lidande, utan även förmedlar produktionen och konstruktionen av lidande. Vad som får definieras som lidande är alltså en politisk fråga; lidandet erkänns inom ett bekännelseparadigm enbart om det anses vara meningsfullt. Men betyder det att ingen lider, eller att alla lider ungefär lika mycket? Att inte ha tillgång till inkomst, bostad, vård eller utbildning leder i högsta grad till olika sorters lidande: sjukdom, oro, sorg, fattigdom och mycket mer. Det rör sig om högst ogynnsamma förhållanden för att över huvud taget överleva. Samtidigt verkar ett synliggörande av detta lidande inte tillräckligt för att fånga samhällets uppmärksamhet. Dessa tillstånd vill vi inte veta av trots att det pågår hela tiden och trots att vårt eget välmående till stor del är beroende av att en stor del av världen fortsätter att leva i just det tillståndet. Det är berättelserna om jagets erkännande och försoning vi vill lyssna till. Tanken är kanske att om detta identitetsbaserade jag erkänns och inkluderas, så kommer även överlevnadens lidanden att försvinna – ifall de återfinns hos samma subjekt. För en del erkända minoriteter kan det verkligen bli så, men inte för att det ena automatiskt följer av det andra, utan för att det funnits ett utestängt jag att erkänna. Finns inget sådant, men fattigdomens och utestängningens lidande ändå drabbar dig (vilket som sagt gäller större delen av jordens befolkning), utgör en förändring av det rådande tillståndet ett hot mot status quo, för det går inte att inkludera alla dessa i ”det goda livet” utan en enorm uppoffring från de inkluderades sida och en fullständig omläggning av vad som utgör just ”ett gott liv”.
Den psykologiska fixa idén om jagets erkännande och försoning är del av en berättelse vi alla borde känna igen; passionshistorien (Jesu lidande på korset) är ju trots allt en förutsättning för uppståndelsen, den som anses nödvändig för ett liv efter detta. Vi bör således se att denna berättelse bär på en konserverande tro på att allt kommer att ordna sig, att vi alla kommer att bli räddade på uppståndelsens dag – utom de som inte försonats så klart och som inte erkänner lidandet som vare sig meningsfullt eller som en förutsättning för att uppnå den totalitära-liberala statens erkännande och rättigheter. Dessa oförsonliga kommer att dömas, och det hårt. Edelman skriver: ”Från båda håll [höger och vänster] fördöms den sinthomosexuelle för att bejaka en självupptagen njutning, medan de som förtjänar erkännande som goda, som gemenskapssinnande, som ordentliga samhällsmedborgare, är de som tar sig an den andres lidande, för vilket Barnet är det dominerande uttrycket.”
Är det inte något perverst, närmast sadistiskt, med en inkluderande rättsstat som inte bara kräver att ett individuellt lidande erkänns utan också, som Abbas skriver, kräver att de som lider identifierar sig med sina skador och enbart utifrån detta beträder rättvisans fält, där de kan kräva gottgörelse och ställa krav? Hur mycket lidande krävs i så fall för att alla ska inkluderas? Hur undviks en ressentimentfylld politik när fullständig internalisering av skadan utgör den enda legitima politiska vägen? Riskerar inte lidandet så småningom att bli del av njutningen? Passion betyder ju trots allt både lidande och lidelse.
Edelman talar förvisso mer om just njutning än om lidande, men i vår samtid intar dessa känslor samma ställning: de måste båda tillskrivas mål och mening för att anses vara värda statligt och kulturellt stöd och beskydd. Således är njutning utan mening, som enbart äger rum för sin egen skull, meningslös för ett futuristiskt paradigm. Den samkönade (homosexuella) njutningen är den yttersta symbolen för just detta. Enligt futurismens logik måste det komma något efter njutningen, den måste tjäna något till, vara produktiv, helst barnalstrande. Det meningslösa blir på så sätt inte bara obegripligt, utan även omoraliskt; det söker inte representation eller bekräftelse från en högre instans, det söker inte avkastning i form av inkludering i ett ”efter detta”. Att leva med det ”som förblir icke-erkänt och icke-erkännbart: tomrummet, sinthomet, det envist icke-identiskas partikularitet” (Edelman, s. 207) är inte något den sinthomosexuella kräver av vem som helst, enbart av sig själv, men det är icke desto mindre en utgångspunkt för alla – egentligen. Det är bara det att somliga desperat försöker fylla tomrummet med ”mer liv” (barn, identitetsbaserad gemenskap, berättelser om försoning – allt det som redan finns och skapar legitim trygghet och samhällelig ro) i stället för att stanna upp och försöka leva ett eget partikulärt liv som inte helt och hållet styrs av en imaginär fantasi om den Andras begär, oavsett vilken instans vi utsett som substitut för denna Andra (staten, Gud, naturen, de marginaliserade, de inkluderade etc.).
Vilken politik hade kunnat uppstå ur insikten att det inte går att bekänna sig fram till saligheten? Ur insikten att reproduktionen inte borde utgöra politikens främsta prioritet, att vi inte borde agera som om det funnes ett liv ”efter detta”, varken för oss själva eller för planeten? Vem skulle främjas av denna negativitetens politik i slutändan? Kanske betydligt fler än de som vinner på futurismens? Oavsett vilket: att reproducera en konserverande kristen världsbild bör inte vara godtagbart för en vänster som önskar bryta status quo; att avkräva bekännelser och diagnoser för att göra människor fullvärdiga bör inte vara godtagbart för en demokratisk rättsstat; att behandla symptomet utan att vilja peka ut orsaken bör inte vara godtagbart för vare sig en statlig omsorgspolitik eller en statlig miljöpolitik. Det är detta en stor del av feminismen inte riktigt lyckats se: inklämd mellan jag-psykologins erfarenhetspatos och de mänskliga rättigheternas erkännandedoxa förmår den inte lösgöra sig från vare sig statens eller läkemedelsbolagens legitimerande grepp. Det är inte feminismens fel; den följer enbart en lång tradition av ”kvinnor och barn först!”, som genom liberalismens inkluderingslöfte enbart fylls på med fler kategorier utan att människors sätt att leva behöver förändras i någon större utsträckning. Samtidigt pågår icke-livet: alltifrån den symboliska sinthomosexuellas ”ensamhet” till slavarbetaren i mineralgruvan (som ironiskt nog inte sällan är ett barn). Att dessa två har mer gemensamt än vad den förstnämnda har med akronymen HBTQI (etc.) är kanske en oväntad slutsats, den kanske till och med upplevs som oetisk; men det är futurismens falska löfte om oändlig tillväxt och evigt liv som avlägsnat dem båda ur den toleranta medborgarens synfält. Det enda som kan ändra något är inte ett breddat synfält utan ett paradigmskifte: bara ett slut på försoningens hoppfulla budskap kan ge hela mänskligheten möjlighet att överleva.
För att läsa mer om Fronesis temanummer ”Psyket” (nr 44–45), klicka här.