Inom den breda vänstern har tvisten om människans relation till maskinerna spänt från ludditrörelsens vandalisering av arbetsmaskinerna till den sovjetiska teknikoptimismen. Majsa Allelin, lektor i socialt arbete, menar emellertid att behovet av kritik inte i första hand handlar om att ta ställning till huruvida en viss teknisk uppfinning kan användas i skadliga syften eller ej, utan om att sätta dess tillkomst och utveckling i sitt sociala, politiska och ekonomiska sammanhang. För att läsa mer om essäserien, klicka här.
Kunskap, innovation och kapitalistiska konfliktytor
Majsa Allelin
Alltsedan kapitalismens begynnelse har frågan om människans relation till maskinerna varit omtvistad. Inom den breda vänstern har tvisten spänt från ludditrörelsens vandalisering av arbetsmaskinerna, utifrån motivet att de konkurrerade ut den mänskliga arbetskraften, till den sovjetiska teknikoptimismen, där framsteget till och med kunde förknippas med evigt liv. I dag spänner föreställningarna om människans relation till den tekniska utvecklingen från visioner om ”helautomatisk lyxkommunism” till avslöjanden av ”myten om maskinen”. Möjlighet eller hot? Avlastning eller alienation?
Gemensamt för förståelsen av teknikens utveckling, oavsett om den kommer från höger eller vänster, är kunskapens och kreativitetens drivande roll. I företagssammanhang brukar det allt som oftast talas om ”innovationsarbete”, som förknippas med företagens avdelningar för forskning och utveckling. Här produceras ny kunskap och teknik som ska få industriell tillämpning, samtidigt som de innovativa arbetarna själva påverkas av den senaste teknikutvecklingen i sitt dagliga arbete.
I denna text ska jag diskutera villkoren för att arbeta i innovativa miljöer genom att gå i dialog med Mats Benner, Johan Söderberg, Greig de Peuter, Nick Dyer-Witheford och David F. Nobles – vilkas texter finns att läsa i Fronesis temanummer om kunskap från 2006. Med särskilt fokus på innovativa arbetsplatser som ofta beskrivs som intellektuella och nyskapande, i deras fall akademin och spelutvecklingsindustrin, belyser författarna det kunskapsutvecklande arbetets villkor och konflikter i det kapitalistiska produktionssättet. Utifrån en marxistisk läsning ska jag förtydliga dessa utifrån tre konfliktytor som är centrala för författarna och av samhällsrelevans än i dag. Idén om att vi lever i ett ”kunskapssamhälle” är lika stark i dag, exempelvis inom partipolitiken och på tjänstemannaområdet, som när numret gavs ut för femton år sedan. I skrivande stund har frågan om teknikens roll för produktionsvillkoren dessutom blivit ytterligare aktualiserad i samband med det digitala distansarbete som covid 19-pandemin medfört för många som arbetar inom de ovannämnda mellanskiktsbranscherna.
Mellan staten och kapitalet
Den franske marxistiska filosofen Louis Althusser betonar att olika produktionssätt finns närvarande under en och samma historiska period, men att endast ett av dem bör betraktas som det dominerande. De som inte är dominerande är dock inte obetydliga – beroende på vilka produktionssätt det rör sig om och hur styrkeförhållandena mellan dem ser ut, bidrar de till att forma det dominerande produktionssättet på historiskt specifika sätt. En sådan pluralistisk syn kan hjälpa oss att förstå varför konflikter uppstår på olika samhällsområden eller hur exempelvis tidigmoderna strukturer kan fortsätta att göra sig gällande inom ramen för det kapitalistiska (dominerande) produktionssättet.
Ett samhällsområde som i skrivande stund utgör en sådan konfliktyta är de svenska universiteten och högskolorna. Mats Benners text ”Vetenskap, makt och politik i framtiden” handlar om relationen mellan forskning och politik i en svensk kontext. Benner beskriver hur forskningen fick en ”framskjuten position i både politik och debatt” under 1990-talet. Detta medförde att forskarsamhället förlorade autonomi i fråga om verksamhetens inriktning och utförande. En sammanfallande faktor var de offentliga besparingarna under samma period – en ekonomisk politik som inte bara rörde den inhemska hushållningen av resurser, utan som också innebar anpassningar till EU-medlemskapet. Till denna besparingspolitik och internationella standardisering kom en regionalisering av forskningens resurser, vilket öppnade för mindre högskolor runt om i landet – som förväntades profilera sig och därmed konkurrera med varandra.
Varför hamnade just högskolorna i politikens rampljus? ”Forskningens roll som produktivkraft är den kanske viktigaste politiska dragningskraften”, skriver Benner, eftersom forskningsinvesteringar ur nationalekonomiskt perspektiv ses som ”investeringar i framtidens sysselsättning och välstånd”. I klassisk humankapitalistisk anda förväntas utbildning vara en lönsam samhällsinvestering. Vidare påpekar Benner att man ”[vädjar] till forskarsamhället att ge politiken argument för utvidgade resurser”. Med andra ord förväntas vi som verkar inom akademin att lägga fram skäl för vårt eget existensberättigande, vilket onekligen väcker en rad frågor om mål och medel, nytta och egenvärde. Forskarsamhället är dock långt ifrån sammanhållet, vilket innebär att varje försök att svara riskerar att leda till professionens splittring.
Oavsett eventuell oenighet gällande forskningens mål och nytta, finns det vissa grundläggande premisser för den verksamhet som bedrivs av statligt anställda forskare. I forskningen och undervisningen på universitet och högskolor, som innefattar myndighetsutövning, finns det en ofrånkomlig spänning mellan å ena sidan rättssäkra och standardiserade förfaranden och å andra sidan den utforskande karaktären av forskares och lärares yrkesuppgifter. Forskning (och till viss del undervisning) innebär att pendla mellan svårdefinierade processer och systematiserade resultat. Problemet uppstår när det inte finns plats för denna pendelrörelse, när slutsatser eller analyser förväntas bli redovisade redan innan undersökningen är påbörjad och dessutom i relation till ekonomisk lönsamhet. Mot ovanstående bakgrund blir de forskningspolitiska områdesprioriteringarna tydliga, och det är framför allt här splittringen märks: det är satsningar på naturvetenskap, medicin och teknik som Sveriges framgångar vilar på. Humanioras och samhällsvetenskapens svaga förväntade bidrag till den ekonomiska tillväxten gör att ämnen inom dessa områden hamnar i marginalen. En sådan kunskapssyn riskerar också att göra grundforskningen lidande oavsett ämne.
Marginaliseringen av humaniora och till viss del samhällsvetenskap bör förstås ses som en historisk process. Under den tidigmoderna tiden och in på 1800-talet var det nationalstatlig utbyggnad, nationalism och medborgerlig bildning som drev fram universitetens utveckling. Under 1900-talet blev universiteten helt inlemmade i den samhälleliga arbetsdelningen genom att fullt ingå i samhällsplaneringen, som vid det här laget gjordes inom ramen för kapitalistiska produktionsförhållanden. I dag är universiteten och högskolorna, tillsammans med kriminalvården, de sista samhällsinstitutioner som ännu inte privatiserats. Samtidigt är forskningsfriheten redan hotad, dels på så vis att den externa finansieringen för forskningsprojekt, även från de statliga forskningsråden, vill ha ansökningar som kan visa på förmodade resultat och frågeställningar som anses vara samhällsnyttiga redan i ett förstadium, dels på så vis att det dagliga arbetet präglas av minskad kollegial styrning och allt starkare linjestyrning. När skilda institutioner måste anpassa sig efter samma regler för organisering och administrering av utbildningarna förbises ämnenas kvalitativa olikheter. Upplysningen, i vilken universiteten har en given plats, sker så att säga ”i ekvivalensens tecken”, som Adorno och Horkheimer skriver, vilket innebär att väsensskilda kvaliteter reduceras till kvantifierbara mått.
Benners text ger sammanfattningsvis insyn i statens aktiva sätt att skapa förutsättningar för kapitalets förnyelse, det vill säga innovationen, genom ekonomiska prioriteringar av evidensbaserad och mätbar forskning som i slutändan ska gynna Sverige som tillväxtnation. För att återvända till Althusser, lever gamla akademiska ideal och arbetsrutiner sida vid sida med universitetens samtida tillväxtlogik, vilket synliggör å ena sidan statens motsägelsefulla karaktär, å andra sidan den historiska förändring som det utbildningspolitiska siktet på innovation medför, vilket får till följd att vissa ämnen klarar sig bättre än vad som var fallet under tidigare epoker.
Mellan autonomi och automatik
Spänningen mellan den av staten förmedlade kunskapsutvecklingen och kapitalackumulationen lyfts även av Johan Söderberg i hans text ”Klass i kunskapsfabriken”. Å ena sidan behöver kapitalet ständig teknisk utveckling för att kunna expandera, å andra sidan måste denna tekniska utveckling implementeras och organiseras på ett kostnadseffektivt och lönsamt sätt, vilket i praktiken ofta innebär standardiseringsprocesser och storskalighet. Det är därför vi exempelvis kan bevittna en växande administration inom utbildningsväsendet, enligt Söderberg.
Det är inte anmärkningsvärt att det skapas standardiserade rutiner eller system för samverkan och arbetsdelning – detta tillhör snarare den kapitalistiska produktionens rörelselagar. Det intressanta ligger snarare i att implementeringen av dessa automatiserande praktiker – oavsett om det rör sig om införandet av digitala arbets- och kontrollmedel eller av linje- och resultatstyrning – sker på platser som gör anspråk på att vara nyskapande. På så vis uppstår en inre motsättning mellan kreativ förnyelse och rutiniserad administrativ styrning.
I Greig de Peuter och Nick Dyer-Withefords text ”En lekfull mängd?” diskuteras motsättningen mellan autonomi och automatik med utgångspunkt i produktionsförhållandena mellan datorspelsutvecklare och spelföretagen. Löftet om att få ”leka på arbetstid”, självständigheten och den kreativa relationen till kollegorna, möjligheten att fortsätta lära sig, frånvaron av pappersarbete – helt enkelt arbetets självförverkligande sidor – framhålls av spelutvecklarna själva som skäl till att de valt detta yrke. Helt centralt för denna bransch är samtidigt att kreativiteten, det vill säga uppfinningskraften (ett begrepp som kan komplettera arbetskraften), avyttras till spelföretagen och att resultatet av denna kraft beslagtas genom att klassificeras som immateriell egendom. Företagens patentbildning förvandlar arbetarnas kollektiva lärandeprocesser till privategendom (något som påminner om vad Nobles beskriver som intellektuellt kapital och immateriell egendom för universitetslärarnas del), som i sin tur ligger till grund för nya styrningsteknologier för arbetarna. de Peuter och Dyer-Witheford beskriver exempelvis hur spelutvecklarna disciplineras genom en strategi som en informant kallar ”de gyllene bojorna”. Genom att bli erbjudna vinstandelar först sedan ett spel är lanserat känner sig spelarbetarna, som arbetat övertid större delen av tiden, nödgade att bli kvar på företaget fast de kanske vill lämna och starta eget. Och när det väl blir dags för utdelning ”har de redan börjat på nästa spel, och […] är fast” i samma snurra. Den utlovade autonomin, den så kallade ”entreprenörsandan”, går således om intet genom kapitalets automatiserande tendens.
Att lärandemiljön försämras, trots att arbetsplatsens uttryckliga mål är att stimulera kunskapsutveckling, illustreras även i Nobles text ”Digitala examensfabriker – automatiseringen av den högre utbildningen”. Trots den till synes effektiva och lättillgängliga digitala undervisningsformen, beskriver Noble hur studenter varit negativt inställda till det digitala klassrummet. Detta beror i min tolkning på att det pedagogiska mötet aldrig enbart handlar om informationsöverföring (inte ens när det enbart är läraren som talar), utan alltid består i samspel och meningsutbyte. Genom digitaliseringen av det pedagogiska hantverket blir både lärare och studenter alienerade, vilket beror på att platsen för arbetets utförande får minskad betydelse för arbetets innehåll (vilket blivit inte minst påtagligt nu under pandemin, då många övergått till distansundervisning). För det första förloras den kollegiala kontakten, som redan är relativt sparsam för dem som arbetar på universitet och högskolor. För det andra fjärmas läraren från studenterna när det organiska inslaget i undervisningsmomentet minskar; läraren får svårt att anpassa föreläsningen efter stämningen i klassrummet eller se tecken på att studenterna inte förstår eller tappar intresset. För det tredje förhindrar det digitala formatet andra, mer spontana pedagogiska uttryck, såsom belysande kroppsspråk, oplanerade illustrationer på tavlan eller engagering av studenterna på olika interaktiva sätt. I takt med den digitala automatiseringen avtar därför den pedagogiska autonomin för lärarna.
Om Noble varnar för lärarnas försvagade autonomi i och med digitala undervisningspaket och växande administration som anger ramar för hur arbetet ska utföras, visar de Peuter och Dyer-Witheford hur spelarbetarna förlorar kontrollen så snart deras idéer går vidare i produktionskedjan. Som Söderberg skriver visar båda texterna, från helt olika infallsvinklar, ”kapitalets försök att mekanisera kunskapsproduktionen”. Vidare synliggör båda fallen hur arbetet dikteras och fragmenteras av den formalistiska resultatstyrningen, som därmed urholkar den grund på vilken dess ursprungliga kraft vilar: kreativiteten.
Mellan produktion och reproduktion
Sådana är formerna för produktionsförhållandena. Vad gäller den reella underordningen, det vill säga de sätt på vilka arbetets innehållsliga verksamhet effektiviseras, beskrivs spelarbetarnas betalda lek som ett ”kontrakterat slaveri” – trots det flashiga kontorets gym och biljardbord. Tydligast märks det i arbetstakten med dess ständiga acceleration. Hårdast är exploateringen under så kallade crunch-perioder, som kännetecknas av hög intensitet och mycket övertidsarbete strax innan nya spel ska lanseras (men som utvidgats till att omfatta nästan hela produktionsprocessen). För att orka måste arbetarna avstå från sömn, mat och familjeliv – helt enkelt tumma på den existentiella reproduktionen till förmån för den ekonomiska – varför spelindustrin ofta anlitar ung arbetskraft (i författarnas studie är arbetarnas medelålder 29 år). Enligt författarna vågar de unga arbetarna inte ställa krav på bättre arbetsvillkor, men den höga arbetstakten i kombination med spelarbetarnas besvikelse på spelföretagens rationalisering och utnyttjande av den immateriella egendomsrätten resulterar i snabb omsättning på spelarbetare – något som författarna tolkar som en motståndshandling. Uppsägningarna visar hur den hårda styrningen av produktionen når sin yttersta gräns då den till slut hämmar fortsatt produktion/reproduktion.
Men spelföretagen exploaterar även obetald arbetskraft – rättare sagt spelare som frivilligt modifierar och utvecklar figurer och banor genom så kallad ”levande deltagarkultur”, som upplöser gränsen mellan skapande och spelande. På så vis har konsumtionens och produktionens växelverkan för kapitalets reproduktion fått en delvis ny karaktär; det är inte längre bara värdet som realiseras i konsumtionsakten, utan konsumtionen bidrar också till kapitalets innovation. Medan spelarbetarna lockas med att få ”leka på arbetstid”, erbjuds de lekande konsumenterna att få arbeta på sin fritid. I slutändan är det spelföretagen som berikar sig på betalt och obetalt arbete och kan förnya produktionen genom spelarbetarnas och spelkonsumenternas tid och idéer. För (de betalda) arbetarna däremot, blir deras egendom – uppfinnings- och arbetskraften – desto mer hotad i takt med att exploateringen utvidgas till att omfatta även icke-professionell, gratis arbetskraft.
Den immateriella egendomsrätten, liksom den digitala standardiseringen, har också blivit påtaglig i högskole- och universitetsvärlden. ”Den dag som universitetslärarnas arbete objektifieras i mjukvara har ägandefrågan över mjukvaran redan lösts, utan tvekan till universitetsledningens eller den externa finansiärens fördel”, skriver Söderberg. Spolar vi fram tiden tjugotre år från det att Nobles text först publicerades 1998, framstår texten som högaktuell i och med covid-19. Exploateringen av tjänstemannaskiktets arbetskraft har i vår tid, precis som den ”armé av hemarbetare” som försåg kapitalet med arbetskraft under den övergång från manufaktur till industrikapitalism som beskrevs av Marx, genomgått en rumslig tillbakagång som innebär att mervärdesproduktionen åter flyttat in i reproduktionssfären. ”Exploateringen blir ännu mera skamlös i hemindustrin än i manufakturen, emedan arbetarnas motståndskraft avtar på grund av deras splittring”, skriver Marx i Kapitalet, vilket i skrivande stund även gäller lärarkollegiet på universiteten och högskolorna.
I dag befinner vi oss inte i övergången mellan manufaktur och industrikapitalism. Vi står i stället inför övergången till en alltmer digitaliserad och automatiserad vardag, en utveckling som hanteringen av pandemin troligen påskyndat. Programvaruföretag som Microsoft och Zoom profiterar på högskolornas dyra inköp av licenser, vilka måste förnyas med jämna mellanrum. Samtidigt får vi inte glömma att det immateriella arbetet är ”beroende av att den kontrasteras mot tillverkningsarbetets materialitet: vid den ena änden av en fiberoptisk kabel finns programmerare av artificiell intelligens; vid den andra jobbar fabriksarbetare på löpande band”, som de Peuter och Dyer-Witheford skriver. De exemplifierar med spelens hårdvara, som produceras av hårt exploaterade kvinnor i mexikanska frihandelszoner. I talet om kunskapssamhället döljer sig alltså det faktum att det intellektuella arbetet förutsätter det manuella – både traditionella industriarbetare och så kallade crowdworkers – något som allt fler kritiska röster mot kapitalets automatik uppmärksammat de senaste åren (se till exempel kommunikationsvetaren Lilly Irani, som medverkar med en text i Fronesis temanummer om algoritmer från 2020).
Ovanstående är aktuellt även för det reproduktiva lönearbete som de svenska universitets- och högskolelärarna utför. Arbetskraften på universitet och högskolor är (än så länge och till största delen) offentligt anställd, men i och med ökningen av privatproducerade arbetsmedel har stora delar av produktionsmedlen ställts i tätare förbindelse med det produktiva lönearbetet (som inte sällan är förlagt till helt andra geografiska platser och jurisdiktioner).
De statligt anställda lärarnas beroende av de privata programvaruföretagen på sina hemmakontor, av produktionsmedel såsom internetnätverk som bekostas genom privatkonsumtion, och spelföretagens användning av trogna konsumenter som arbetskraft vid sidan av de avlönade spelarbetarna aktualiserar frågan om hur vi ska förstå åtskillnaden mellan kapitalets produktion och reproduktion, mellan det som tillhör produktionssfären och det som tillhör reproduktionssfären. Att platsen för arbetets utförande får minskad betydelse i och med den digitala automatiseringen tenderar dessutom att sudda ut gränsen mellan hem och arbete. Så riskerar arbetaren att avkrävas ständig flexibilitet och nåbarhet. I och med denna acceleration blir det plötsligt möjligt att jobba mellan blöjbyten och hushållsarbete, eller med snuva och lättare feber, vilket visas av fallet med den 46-åriga argentinska professorn i statsvetenskap Paola Di Simone. Efter en tids sjukdomssymptom, troligen orsakade av covid-19, dog hon av andnöd framför studenterna under en Zoom-föreläsning. Här frambringar produktionsförhållandena ett definitivt slut för både den kapitalistiska och den existentiella reproduktionen.
Tekniken – hur vi gör saker
Låt mig avslutningsvis återkomma till den inledande frågan om tekniken som möjlighet eller som hot. Samtliga texter i Fronesis kunskapsnummer pekar på de arbetsvillkor under vilka kunskapsorganisering och innovation äger rum. På så vis avslöjar författarna den kanske största myt som präglar synen på teknik, nämligen tron på dess egen framåtsyftande kraft. En lärdom som vi kan dra är därmed att vi inte bör sälla oss till vare sig teknikoptimisternas eller teknikmotståndarnas läger. Det egentliga problemet är i stället fetischiseringen av tekniken som ett materialiserat ting fristående från människan. I inledningen antydde jag början på en teknikdefinition, att det är fråga om hur vi utför mänsklig verksamhet. Det vill säga hur vi organiserar och behandlar oss själva, varandra och vår omgivning. Behovet av kritik ligger därför som jag ser det inte i första hand i att ta ställning till huruvida en viss teknisk uppfinning – det må vara kameraövervakning eller något vaccin – kan användas i skadliga syften eller ej, utan i att sätta dess tillkomst och utveckling i sitt sociala, politiska och ekonomiska sammanhang (den statliga förmedlingen är ett exempel på detta). Först när vi belyst dessa förhållanden, kan vi i nästa skede förstå vilka intressekonflikter och dominansförhållanden som föreligger och avgöra om den nya tekniken innebär människans avlastning eller fördjupad alienation.
För att läsa Mats Benners och Johan Söderbergs texter i Fronesis temanummer ”Kunskap” (nr. 21), klicka här.