Ludvig Sunnemark är doktorand i sociologi vid Universitetet i Oslo, där han forskar om globala sociala rörelser och civilsamhällen. I sina tillbakablickar vänder sig Sunnemark till Fronesis temanummer Rörelse (nr 16–17) från 2004 för att undersöka kontinuiteter och brott mellan det tidiga tjugohundratalets globala rättviserörelse och vår tids krisande nyliberalism och växande globala klimaträttviserörelse. För att läsa mer om essäserien Tillbakablickar, klicka här.
Den globala rättviserörelsens spöke
Ludvig Sunnemark
År 2003 möttes 50 000 aktivister, politiker och intellektuella från skilda organisationer och rörelser i Porto Alegre under rubriken World Social Forum. Syftet var att bygga broar, dra upp gemensamma projekt och diskutera utsikterna för ett gemensamt motstånd mot den globala, nyliberala kapitalismens herravälde. Projektet, som samordnades med närmare tusen protestaktiviteter världen över, tog form i kölvattnet av de breda, omfattande och stundtals våldsamma demonstrationer mot EU-toppmöten, G8-toppmöten, WTO-möten med mera som hade genomförts runt om i världen under de föregående fem åren. Alla de initiativ, rörelser och organisationer som deltog i World Social Forum brukar benämnas den globala rättviserörelsen – en ”rörelse av rörelser” som inbegrep fackföreningar, antirasister, feminister, urfolksaktivister, miljöaktivister med mera, och som av samtidens intellektuella sågs som den aktör som skulle kunna driva fram radikal social förändring på global skala.
Är historien om dessa globala sociala rörelser en historia om ett misslyckande? Hur har den känsla av hoppfullhet som många kände inför den globala rättviserörelsen och World Social Forum kunnat förvandlas till sin diametrala motsats – en känsla av permanent (social, ekonomisk, ekologisk) kris? I denna essä vill jag närma mig dessa frågor genom att blicka tillbaka mot det tidiga tjugohundratalet. Närmare bestämt vänder jag mig till tre texter ur Fronesis temanummer ”Rörelse” (nr 16–17) från 2004: ”En oväntad händelse” av Alex Callinicos, ”Övergångens tidsålder” av Immanuel Wallerstein och ”Geopolitik och nya allianser” av Michael Hardt och Antonio Negri. Texterna, liksom numret i stort, diskuterar just den då blomstrande globala rättviserörelsen (också, något felaktigt, kallad antiglobaliseringsrörelsen i vissa sammanhang) och reflekterar framför allt kring denna rörelses möjligheter att åstadkomma social förändring.
Läsningen av dessa texter speglar min känsla inför det tidiga tjugohundratalet i stort och präglas av en stark dubbelhet. Dels är det slående hur mycket det tidiga tjugohundratalet liknar vår egen tid. Den nyliberala ekonomiska politiken, dess legitimering i form av en utbredd diskurs om att ”det finns inga alternativ” och den repressiva politik som uppstår när inhägnade stater tvingas hantera en avtagande suveränitet tycks allomfattande då som nu. Dels har texterna drag som framstår som oerhört främmande. Något som slår en vid en första läsning är nämligen att de präglas av en påtaglig känsla av hopp – för att inte säga optimism – beträffande vänsterns möjligheter att radikalt omstöpa den sociala verkligheten. Callinicos utbrister triumfatoriskt att den globala rättviserörelsens uppkomst utgör ett bevis på ”samhällskritikens återkomst” efter ett årtionde präglat av uttalanden om ”historiens slut”. Wallerstein ser i sin tur rörelsen som en huvudsaklig aktör i en kommande strid om vilka ekonomiska och politiska system som ska ersätta den krackelerande kapitalismen. Hardt och Negri går om möjligt än längre genom att i den globala rättviserörelsen se tecken på den absoluta demokrati som kommer att rasera den moderna suveräniteten. Det behöver väl knappast sägas att denna optimism står i stark kontrast till vänsterns politiska verklighetshorisont i dag, som alltmer präglas av tal om kris, reaktion och reträtt.
Jag vill med denna essä visa på det tidiga tjugohundratalets relevans för att förstå vår samtid. Det är ofta historiska limbotillstånd av denna typ – mellan den grad av affinitet som krävs för att en tidsperiod ska kunna uppfattas som del av vår egen och den grad av alteritet som krävs för att den ska kunna uppfattas som förgången – som är mest belysande för det nuvarande. Ur denna dialektik mellan affinitet och alteritet, historisk kontinuitet och diskontinuitet, närvaro och frånvaro, framträder den globala rättviserörelsens epok som hauntologisk: en historisk epok som på grund av sin inverkan på det nuvarande inte kan ses som helt och hållet avslutad och som därför hemsöker (haunts) oss från andra sidan graven genom att ständigt göra sig gällande i samtiden i form av minnen, spår, falska löften och förlorade drömmar.
Från en hauntologisk synvinkel signalerar den globala rättviserörelsen först och främst ett kollektivt, alltjämt ouppfyllt begär om ett annat globalt samhälle – om en rättvisa och jämlikhet som är total i sin omfattning och global i sitt omfång. Utifrån Mark Fisher kan vi här säga att den globala rättviserörelsen hemsöker oss från två håll. Dels utgör den en social rörelse som inte längre existerar men som samtidigt har tillräcklig bäring på konflikter och ojämlikheter i samtiden för att kunna förse oss med lärdomar och maningar. Här utgör framför allt rättviserörelsens kritik av nyliberalismen en betydande länk mellan dåtid och nutid som samtidigt gör oss medvetna om historiska skillnader: nyliberalismens fortsatta existens gör det möjligt att diskutera den globala rättviserörelsens fortsatta relevans för samtiden samtidigt som nyliberalismens besvärliga och ambivalenta samröre med auktoritära rörelser och postnyliberala tillstånd gör det nödvändigt att ompröva och vrida på denna kritik. Dels vittnar den om ett brännande relevant, men ännu ouppfyllt, begär om global rättvisa som fortsatt uppstår ur det nuvarande systemets förkastningslinjer – något som så att säga hemsöker oss från de framtida möjligheternas, virtualiteternas, horisont. Här är det möjligt att diskutera på vilket sätt detta begär förs vidare i samtidens rörelser. Kan exempelvis klimaträttviserörelsen ses som den globala rättviserörelsens arvtagare, som för fram begäret om rättvisa under nya villkor, präglade av de tillstånd av ekologisk kris som alltmer läggs till nyliberalismens sociala slitningar?
Med en läsning som poängterar den globala rättviserörelsens hauntologiska aspekter blir det möjligt att diskutera dessa frågor och därmed dra lärdomar av tidigare historiska erfarenheter: vi kan spåra hur olika styrkeförhållanden bevarats, ändrats eller bytts ut, vilka organisationsformer, framtidsvisioner, och rörelser som fortfarande har aktualitet samt vilka förlorade eller glömda revolutioner som kräver upprättelse. Vi kan möjligtvis hämta styrka och inspiration från forna tiders känsla av optimism. Kort sagt kan vi se på vilka sätt det tidiga tjugohundratalet griper tag i och påverkar vår tid. Låt oss nu se närmare på Callinicos, Wallersteins och Hardt och Negris texter. Låt oss betrakta dem som dokument från rörelsens storhetstid, som rörelsetexter som kan berätta för oss om vilka lärdomar vi bör dra från den globala rättviserörelsen och hur kravet på global rättvisa fortsatt hemsöker vår samtid.
Från de förlorade kampernas horisont
Namnet på Fronesisnumret är ”Rörelse” i singularis. Detta enstaka ord innehåller i sig självt en teori och vision om den globala rättviserörelsens framtid. Liksom hos rörelseteoretikern Alain Touraine vittnar det om en tanke om att det ur det globala samhällets mångfald av konflikter och rörelser – socialistiska rörelser och arbetarrörelser, feministiska rörelser, rörelser för jordreform och urfolksrättigheter, miljö- och klimatorganisationer, demokratiexperiment med mera – slutligen ska utkristallisera sig en enda central konfliktlinje, formulerad av en endacentral rörelseformation. Denna tanke framträder i alla tre texter jag läst, om än i olika form.
Callinicos hyser en försiktig förhoppning om att rörelsen framöver ska samlas kring ett tydligare politiskt program – eller åtminstone en mer fokuserad och gemensamt hållen politisk analys bland rörelsens olika konstitutiva element. Föga förvånande menar den gamle trotskisten att den lämpligen gör detta genom att knyta an till den marxistiska arbetarrörelsens idétraditioner. Wallerstein menar i sin tur att ”den lösa sammanhållningen” – manifesterad i Porto Alegre-andans mångfald i krav, strategi och ideologi – ”i sig själv gör rörelsen svår att kuva”, men att rörelsens ”huvudsakliga problem” är ”tydlighet”. Utan noggranna analyser, genomtänkta strategier och enighet på tydlighetens basis finns det risk för att rörelsen fastnar i det resursstarka etablissemangets fällor och går på dess falska löften om förändring. Hos båda finns därmed en mer eller mindre uttalad vilja att kanalisera och sammanfatta den globala rättviserörelsens sprudlande mångfald i ett tydligt politiskt program som klargör vilken analys av samtiden som gäller, vilka rörelsens fiender är och vilket samhälle som striden ska resultera i. Hoppfullt ser man i den globala rättviserörelsen ett förstadium till den Rörelse som slutligen ska störta det kapitalistiska systemet.
Hardt och Negri har ett annorlunda synsätt, som delvis kommer till uttryck i ”Geopolitik och nya allianser” men som framför allt utvecklas i deras Imperietrilogi. För dem är rörelsen inte bara ett medel för att nå ett mål. Rörelsen är inte bara en strategisk formation som möjligtvis kan driva fram förändring i framtiden. För dem förkroppsligar rörelsen i sig själv, i sin egen organisering och sina självkonstituerade sociala former, löftet om global rättvisa. De ser den globala rättviserörelsen som ett uttryck för multitudens kreativa och produktiva förmågor. I den globala rättviserörelsens myller av politiska projekt, rörelser, kulturer, identiteter och praktiker finns därmed en demokratisk potential som enligt deras mening inte bara står i motsättning till all suveränitet, konstituerad makt och parlamentarisk demokrati. Denna sprudlande demokratiska potential utgör i själva verket en ontologisk grund för den suveräna maktens slutgiltiga undergrävande och visar på en politisk möjlighet för multitudens självstyre bortom transcendenta eller formaliserade maktapparater. För Hardt och Negri är det därför av största vikt att inte pålägga den globala rättviserörelsen ett konstituerande dokument eller en bestämd institutionell form, så som diskuteras av Callinicos och Wallerstein. Multitudens pluralitet och kreativitet skulle därmed komma att behöva underställas en central princip, ideologi eller styrelseform, vilket skulle innebära en imitation av den suveräna makten och ett undergrävande av multitudens konstituerande makt. Alla sådana programförklaringar får enbart vara tillfälliga, lokala och strategiska, menar Hardt och Negri. Likväl formulerar de, i och med detta bejakande av mångfald, kreativitet och ledarlöshet, en vision om den globala rättviserörelsen som Rörelsen med stort R: de ser i den globala rättviserörelsen en konstituerande makt som står i direkt motsättning till det rådande styret, vilket därmed markerar en central konfliktlinje och möjliggör multitudens samfällda agerande.
I de tre texterna finns således spår av det som länge var den globala rättviserörelsens centrala debatt: ska man enas kring ett tydligt och fokuserat antikapitalistiskt politiskt program, med risk för att göra avkall på rörelsens dittills slående mångfald, eller ska man i stället uppmuntra vidare pluralism och anarkisk demokratisk öppenhet, med risk för att framstå som lös och undflyende? Callinicos närmar sig den förra positionen, Hardt och Negri den senare, medan Wallerstein tycks befinna sig någonstans mittemellan.
Vid en samtida läsning framstår dessa debatter emellertid som relativt oviktiga: de båda positionerna förenas i ett begär efter grundläggande social förändring på pluralistisk grund liksom i ett hopp om att rörelsen skulle kunna formera sig som en samlad och stridbar aktör. Skillnaderna är mestadels strategiska, även om de utgår från olikartade ontologiska och politiska analyser: åstadkommer vi rörelseenighet och samhällsförändring bäst genom en formaliserad institutionaliseringsprocess, varvid rörelsen knyter sig samman kring ett politiskt program, eller är det enbart genom rörelsens immanenta demokratiska kreativitet vi kan skapa ett nytt samhälle och göra en enad front mot det rådande? Oavsett vilken position man föredrar är en grundläggande hauntologisk insikt att den fråga som diskuterades ens var möjlig att ställa: att det faktiskt fanns en identifierbar tendens i samtiden som rymde en virtualitet, en reell kapacitet, att foga samman en global ström av sociala kamper till ett gemensamt och genomgripande systemkritiskt initiativ, vars riktning och framtidsutsikter kunde diskuteras.
Denna möjlighet var också skönjbar i den globala rättviserörelsens egna dokument. World Social Forums deklaration från 2002 hade titeln ”Call of the Social Movements”. Det handlade alltså inte om en kravlista specifik för ett särskilt gruppintresse eller för en viss geografisk plats, utan om ett hopp om att ge gemensam röst åt alla samtidens sociala rörelser;en universalitet som skulle uppnås från partikulariteternas positionella samfällighet. Förhoppningen om att de sociala striderna på detta sätt skulle föras samman till en samfälld kamp framstår vid en nutida läsning som vad Mark Fisher har kallat för en ”förlorad framtid”: en tänkbar, önskvärd och kanske till och med förväntad ”verklig utveckling” som sedermera satts ur spel och nu endast existerar i form av minne och oinfriat löfte.
Om den samfällighet som Callinicos, Wallerstein, Hardt och Negri hoppades på hade ett namn skulle det kanske vara just rättvisa, som i benämningen ”den globala rättviserörelsen”. Och ur ett filosofiskt perspektiv framstår rättvisan kanske just som ett ständigt oinfriat löfte, som en samling av krav och begär som föregående generationer misslyckats med att infria och som därför ständigt pockar på vår uppmärksamhet från de förlorade kampernas horisont. Det är i detta avseende som bland andra Walter Benjamin och Jacques Derrida gjort en teoretisk åtskillnad mellan lag och rättvisa och följaktligen mellan sociala kamper som strävar efter rättigheter och sociala kamper som strävar efter rättvisa. Lagen kan aldrig direkt införliva rättvisan med sin praktik; den kan sträva efter den som en ”mystisk gräns”, men lagen måste slutligen realiseras genom beslut som förminskar rättvisan i ett konkret juridiskt ramverk. På detta sätt pekar rättvisan – och kraven på rättvisa – alltid bortom lagen, mot ett rättvist tillstånd á venir, potentiellt men aldrig reellt. Detta placerar (den globala) rättvisan just i det mellantillstånd mellan närvaro och frånvaro som vi får syn på utifrån det hauntologiska perspektivet. Det ger den också en systemkritisk potential som krav på rättigheter (krav på att få omfattas av det institutionaliserade systemet) ofta saknar: krav på eller hopp om rättvisa kritiserar alltid de rådande systemens begränsningar och pekar mot alternativa möjligheter. Det var i detta tomrum – mellan de institutionella systemens juridik och rättvisans mystiska gräns – som den globala rättviserörelsen fann sin plats, varifrån den fortfarande pockar på vår uppmärksamhet. Den gör oss uppmärksam på de ännu ouppfyllda begär efter rättvisa som inte har – eller kanske inte ens kan – omsättas i politiska, ekonomiska eller juridiska system. Den pekar mot en outtröttlig kritik mot de rådande systemens oförmåga att införliva rättvisa – en kritik som vittnar om en potential att sammanföra en pluralitet av konkreta sociala rörelser till ett samfälligt initiativ.
Vad hemsökandet lär oss
Kanske framstod rättviserörelsens potentiella samfällighet som en möjlighet just på grund av det sena 1990-talets och tidiga 2000-talets specifika globala politiska kontext. Här fanns en tydlig och samfälligt agerande fiende som strävade efter att konfigurera det kapitalistiska systemet som en global, deterritorialiserad struktur utan utsida – en process varvid geopolitiska konflikter omgestaltades till ”säkerhetshot” och där allt fler aspekter av det sociala livet införlivades i produktionen. Trots Callinicos och Wallersteins oro över bristen på tydlighet från rättviserörelsens sida så var fienden gripbar och närvarande. En globaliserad terräng för strid kunde därmed anses krattad.
Bilden av nyliberalismen som en universaliserande och deterritorialiserande kraft har emellertid kommit att komplicerats. Kanske kan man som vissa forskare tala om ett ”postnyliberalt tillstånd”, även om detta i dag framstår som något i vardande snarare än som ett reellt tillstånd. För det första har auktoritära politiska krafter sett till att nyliberalismens gränsöverskridande och progressiva överbyggnad ersatts av en uttalat repressiv logik, som förvisso alltid funnits under nyliberalismens yta men som sällan klätts i dagens nationalistiska och chauvinistiska kostym för att paraderas inför öppen ridå. För det andra tycks de geopolitiska konflikter som Hardt och Negri försöker dekonstruera i sin text ha återvänt; nyliberalismens unilateralitet, dess brist på utsida, tycks ha genererat sin egen motsats: nya kalla krig och nya imperialistiska projekt som Hardt och Negri under det tidiga tjugohundratalet såg som en omöjlig utveckling. För det tredje förstärks bilden av en döende nyliberalism av de ständigt återkommande kristillstånd som tycks ha präglat den sedan 2008 – från finanskris till klimatkris, coronakris, krigskris och inflationskris. Även om detta inte (nödvändigtvis) vittnar om kapitalismens nära förestående sammanbrott är det sannolikt att det föregår en transformation i kapitalismens sätt att fungera, bort från nyliberalismen till något ännu okänt. Kristillstånd är inbyggda i kapitalismens logik och nödvändiga för att avhjälpa dess inre motsättningar och skapa förutsättningar för dess vidare reproduktion.
Medan den globala rättviserörelsen gjorde motstånd mot ett globalt nyliberalt projekt som var på väg att fullbordas, vilket möjliggjorde en virtuell samfällighet mellan världens olikartade sociala kamper, befinner vi oss i dag i ett tillstånd där ”det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas” (som Gramsci talade om), ett ”interregnum” inom vilket ”en stor variation av morbida symptom” – reaktion, fascism, krig – uppträder, vilket gör det svårare att säga något om den grund på vilken en sådan samfällighet skulle kunna stå. Likväl är kravet på global rättvisa lika brinnande aktuellt; världen är fortsatt orättvis och globaliserad, om än i annorlunda former. Vi väntar fortfarande på den Rörelse (singularis) som ska infria detta löfte. Den globala rättviserörelsen är spöklik i just detta avseende; från vår horisont representerar den ett oinfriat löfte, en förlorad framtid och en försummad möjlighet. Men på grund av förändrade förutsättningar kan vi inte bara återuppliva en direkt kopia av den och förvänta oss att detta ska ta oss närmare social förändring. Vad bör göras?
Ett visst hopp finns möjligen hos den globala rättviserörelsens kusin: den globala klimaträttviserörelsen. Denna formerades som ett slags intern opposition inom den bredare miljörörelsen under tjugohundratalets första årtionde, delvis av aktörer som också var aktiva inom den globala rättviserörelsen. Den riktade tydlig kritik mot den etablerade miljörörelsens reformism, liksom mot dess bristande fokus på globala orättvisor och västerländska företags rovdrift på forna koloniers naturresurser som en del av klimatproblematiken. Gradvis kom den att omfatta allt större delar av den bredare klimatrörelsen, och av de flesta forskare i dag ses den som klimatrörelsens ledande fraktion. Delvis på grund av ovan nämnda släktskap finner vi i klimaträttviserörelsen vissa drag vi känner igen från den globala rättviserörelsen: organiseringen i ett världsomspännande nätverk, en mångfacetterad kritik av den globala kapitalismen, med särskild udd mot ojämlikheten mellan det globala syd och det globala nord, samt ett oreducerbart krav på rättvisa som central princip.
Frågan är om klimatrörelsen kan härbärgera hoppet om Rörelsen som den globala rättviserörelsen. De framtidsutsikter som den globala rättviserörelsen ställde ut, som hoppet om Rörelsens framtida sociala förändring var sprungna ur, formuleras tämligen annorlunda inom klimatrörelsen. Snarare än utifrån en förhoppning om ett pluralistiskt, postkapitalistiskt samhälle verkar klimatrörelsen under betingelser präglade av en nära förestående – och på många ställen reellt existerande – ekologisk kris. Kort sagt har den globala rättviserörelsens optimism förbytts i en känsla av apokalyptisk pessimism. Detta behöver dock inte vara hämmande för ett projekt för rättvisa. Enligt Derrida blir rättvisan omedelbar i samma slag som den görs otillgänglig för lagen. Klimatkrisens panikartade temporalitet kan möjligen accentuera denna omedelbarhet och framkalla en mobilisering som påminner om den globala rättviserörelsens Rörelse-blivande. Detta framstår just som en hägrande virtualitet; det krävs att just rättviseaspekten framöver centreras inom rörelsen och att det snäva klimatfokuset kontinuerligt binds samman med en pluralitet av andra rättviserelaterade sociala kamper – mot rasism, kapitalism, sexism, kolonialism, auktoritärism etc. Detta förutsätter naturligtvis också att de andra närstående rörelserna ser en möjlighet till samfälligt agerande med klimaträttviserörelsen; inte bara utifrån frågan om vad klimatförändringarna kan tänkas betyda för det egna särintresset utan också utifrån frågan hur man kan tänkas bidra till och omfattas av klimatrörelsens grundläggande rättvisekrav. Lyckligtvis tycks detta vara en utveckling som åtminstone delvis är på väg. Av allt att döma blir klimatrörelsen successivt alltmer radikal och tycks därmed också sträva efter att etablera kopplingar till närstående sociala kamper för rättvisa. Låt oss hoppas att vi i och med detta får se den globala rättviserörelsens ännu oinfriade krav realiseras.
För att läsa Immanuel Wallersteins Övergångens tidsålder klicka här.
För att läsa mer om essäserien Tillbakablickar, klicka här.