När utopier formuleras under en historisk period då hegemonin kväver alla utmanare är utrymmet för vad som är möjligt så kringskuret att drömmen om framtiden mest liknar en lätt uppsminkad variant av nuet. Sociologen Johan Örestig menar att frågan om utopism över huvud taget inte bör formuleras utifrån de antaganden och förväntningar som följer av kravet på realism, vilket dock inte betyder att försöken att göra utopismen realistisk ska avfärdas. För att läsa mer om essäserien Tillbakablickar, klicka här.
Den gamla utopismen är döende, den nya kämpar för att födas
Johan Örestig
Slutet på det ena betyder i regel början på det andra. Men den som befinner sig i slutet på en epok som präglat hela ens vara har svårt att ens föreställa sig en ny början. Få har satt ord på känslan av att leva i glappet mellan det förflutna och framtiden lika väl som Antonio Gramsci: ”Den gamla världen är döende, den nya världen kämpar för att födas: nu är tid för monster.” När jag nu gör en omläsning av Fronesis temanummer om utopier (nr 2) från 1999 slår det mig att det präglas just av känslan att befinna sig mitt i ett slut på något utan att ännu ana vad som ska komma därefter. Den omedelbara bakgrunden till utopinumret var Sovjetunionens kollaps och den efterföljande nyliberala hegemonin. Frågan är hur detta historiska skeende påverkade förutsättningarna att tänka utopiskt.
Statsvetaren Richard Saage argumenterar för att murens fall betydde slutet för den ”etatistiskt-auktoritära linjen” inom det utopiska tänkandet. Genom läsningar av författare som Ursula LeGuin anar han en ny postmateriell utopism som betonar frihet och självförverkligande. Ett av denna utopisms kännetecken är decentraliseringen av de politiska och ekonomiska institutionerna till olika former av direktdemokratiskt lokalt självstyre. Vidare dröms om en frikoppling av vetenskap och teknik från tvånget om ohämmad tillväxt, en uppvärdering av kroppsarbetet, en upplösning av gränsen mellan arbete och fritid och ett avståndstagande från masskonsumtion. Han insisterar på att det är en historisk form av utopism som är död, inte utopismen i sig. Samtidigt avfärdas den postmaterialistiska utopismen som omöjlig då ett storskaligt samhälle frikopplat från världsmarknaden inte skulle fungera utan centraliserad industriproduktion. Det blir paradoxalt så att Saage avfärdar den utopism som står till buds som orealistisk. Är det inte ett av utopins främsta kännetecken att den är ett landet ingenstans, som låter sig fyllas med allt som fantasin tillåter?
Så här mer än två decennier senare är det samtidigt lätt att känna igen sig i vilsenheten. Vad präglar vår samtid mer än just känslan av att det gamla dör, samtidigt som varje tanke på ett alternativ till den rådande ordningen antingen framstår som pinsamt naiv eller som nattsvart dystopi?
Åtstramning på fantasins område
Den som ser närmare på hur debatten om utopism har förts sedan millennieskiftet upptäcker snart att flera av de frågor som väcktes i Fronesis temanummer har fortsatt att diskuteras. Ett återkommande tema är idén om att utopiska energier behöver en avgränsad plats att växa på. Det är ingen ny tanke. Detta framgår exempelvis i numret genom ett utdrag ur författaren Charlotte Perkins Gilmans feministiska utopi Herland från 1915, ett land som sedan tusentals år endast är befolkat av kvinnor och som genom frånvaron av män byggt en samhällsgemenskap grundad på förnuft, rationalitet och moderskap. En bärande tanke är att jämställdhet mellan könen inte kan uppnås om inte kvinnor först får leva utan män så länge att de hinner byta ut de samhälleliga och kulturella institutioner som männen satt sin prägel på.
Vidare kastar numret ljus över arkitekturen både som begränsande och möjliggörande strukturer. I en översatt intervju med Michel Foucault introduceras termen heterotopi, som betecknar potentiella rum för frihet, kreativitet och experimenterande. Efter millennieskiftet såg vi hur idén om en utopi som uppstår i avgränsade rum materialiserades i globaliseringsrörelsens sociala forum, mötesplatser som på samma gång var festivaler och sociala laboratorier för skapandet av nya allianser och direktdemokratiska beslutsprocesser. Liknande tankar återkommer i Occupy-rörelsens folkförsamlingar såväl som hos författare som Kristin Ross, som vill väcka liv i idén om en universell republik från Pariskommunens dagar.
Det finns många olika skäl att på detta sätt rumsligt förankra utopismen. Ett historiskt argument är att en sådan strategi är ett alternativ till utopin som abstrakta principer för ett idealsamhälle. Som Saage påpekar tenderar sådana idéer att legitimera totalitära ordningar där det dubbla syftet är att skapa den nya människan och se till att hon inte degenererar. Ett annat argument är att utopiskt tänkande formas av den kontext i vilken det tänks. Den som formulerar en utopi i ensamhet, utan kollektiva sammanhang som inspirerar den och ger den kraft, drömmer annorlunda än den som gör det som del av en rörelse. Detta blir särskilt viktigt under den nyliberala eran, som kännetecknas av ett försvagande av demos, en fragmentering av folkliga politiska gemenskaper.
Men Saages varning om att decentraliseringen och det lokala utopiska tänkandet kommer till korta rent politiskt är viktig. När det utopiska blir närmast synonymt med den plats på vilken det föds så riskerar det att rämna när platsen inte längre finns kvar. Vi kan blicka tillbaka på fantastiska mobiliseringar under de senaste decennierna: sociala forum, globala protester mot Irakkriget, Occupy-rörelsen eller den svenska rörelsen kring Refugees Welcome. Även om dessa rörelser gav hopp och energi åt många människor så riskerar deras obeständighet att skapa misströstan och vanmakt som blir starkare och starkare för varje rörelse som kommer och går. När känslan av en ny början slår över i känslan av att ingenting i grunden förändrades blir det sannolikt svårare att tänka utopiskt.
Det är ur en sådan kritik som ett annat återkommande tema i utopismen efter millennieskiftet vuxit fram. Det kanske viktigaste arbetet här är Erik Olin Wrights bok Envisioning Real Utopias (2010). Wright går i polemik mot de uppfattningar om social förändring som enligt hans mening dominerar inom arbetarrörelsen och vänstern. Ett av flera problem är att rörelser som samlas kring abstrakta ideologiska principer hamnar i ett slags självalienering där de aldrig kan eller vill nå ut till en bredare massa. En fruktbar utopism måste i stället utgå från reellt existerande utopiska projekt. I boken diskuterar han deltagandedemokratiska budgetprocesser, Wikipedia, arbetarstyrda företag och basinkomst utan motprestation som exempel på sådana projekt. Utopier ska sedan bedömas utifrån huruvida de är önskvärda, livskraftiga, maktutjämnande och uppnåeliga.
En viktig aspekt av Wrights arbete är att han på allvar försöker formulera hur utopiskt tänkande skulle kunna formuleras så att det skapar förutsättningar för en reell politisk förändring. Han försöker lägga fram principer för en radikal egalitär och demokratisk samhällsutveckling som tilltalar fler än de redan frälsta. Detta är, som sociologen Per Månsson visar i sitt bidrag ”Utopiernas död”, en hållning som går långt tillbaka i den marxistiska traditionen. Marx och Engels kritiserade den utopiska socialismen på grund av dess världsfrånvändhet. I stället ville de se visioner om framtiden grundade i vetenskapliga analyser av faktiska förutsättningar, förhållanden och tendenser. Men avfärdandet av den utopiska socialismen gick för långt. Månsson visar att föreställningen om de utopiska socialisterna som ovetenskapliga var en nidbild.
Dessutom hade det skadliga konsekvenser. I en tillbakablick på 1800-talets revolutionära arbetarrörelse menar historikern Barbara Taylor att avståndstagandet från den utopiska socialismen utlämnade marxisterna åt den kapitalistiska erfarenheten, vilket ”nötte ned den socialistiska fantasin, och effekterna av denna nednötning fortplantade sig även till den teoretiska nivån”. Taylor citerar gillande William Morris, som konstaterade att förnekandet av visionernas betydelse reducerade socialismen till en ”utilitaristisk skensocialism”, en politik som stirrade sig blind på produktivism och inte erkände något annat mål än tillväxtmaximering. Hos oweniterna, som räknas till de tidiga utopiska socialisterna, ser Taylor en rörelse som inte reducerar socialismen till en fråga begränsad till den ekonomiska sfären utan betraktar den som ett projekt som på ett djupgående plan omvandlar relationerna på alla livets områden, något som ger kvinnorna en central revolutionär roll.
En liknande kritik har nyligen riktats också mot Wright. I boken Utopia in the Age of Survival (2021) slår den politiska filosofen Sylwia D. Chrostowska krasst fast att Wright likställer utopi med något som existerar inom, tillåts av och kanske också gynnas av det system som borde överskridas. Att göra så är att ”utsätta föreställningsförmågans rike för åtstramning”. Hon menar rent av att det är just friheten från realism som ger utopismen dess värde, något jag återkommer till i textens avslutning.
Utopism under det långa 1990-talet
Kanske säger dessa försök att rumsligt förankra utopin och att göra det utopiska tänkandet realistiskt något viktigt om vår tid. Litteraturvetaren Fredric Jameson har påpekat att utopiskt tänkande inte, som många tror, frodas under perioder av omvälvning och social oro. I stället tycks det finna sin bästa jordmån under tider av relativ samhällelig stabilitet. På liknande sätt föreslår idéhistorikern Ronny Ambjörnsson att det är i ”det självtillräckliga samhället” som idén om att ge makten åt den fria fantasin framstår som lockande. I tider av nedgång, upplösning och omvälvning blir fantasin till något hotfullt och provocerande eftersom vardagliga problem blir så akuta att allt kretsar kring deras (kortsiktiga) lösning. Dessutom tenderar en skakig samtid att väcka rädslor för en ännu skakigare framtid, och då är incitamenten starka för att sitta still i båten eller till och med förneka att någon förändring sker.
I boken Hegemony Now (2022) menar Alex Williams och Jeremy Gilbert att vår tid är djupt förbunden med tiden före millennieskiftet genom den period de kallar det långa 1990-talet. Åren från slutet av 1980-talet fram till 2016 kännetecknades av intensiva, djupgående och omvälvande tekniska förändringar som på ett grundläggande sätt förändrade både samhällets infrastruktur och många människors vardag. Samtidigt förblev de sociala och politiska relationerna märkvärdigt stabila. Under seklets sista decennier etablerade sig ett nytt hegemoniskt block som förhärskande. Detta block leddes av techbolagen i symbios med finanskapitalet. En nyliberal politik kom, tillsammans med andra faktorer, att knäcka arbetarrörelsen och vänstern och bana väg för en härskande klass utan synliga utmanare. Frånvaron av konflikter och alternativ smalnade av och likriktade både kulturella och politiska uttryck. Politiken framstod inte längre som arena för intressekonflikter utan som en marknadsplats för politiska partier som tävlade om att få administrera den enda vägens politik och upprätthålla konsensus i breda befolkningslager.
I boken The End of the End of History (2021) talar Alex Hochuli, George Hoare och Philip Cuncliffe om ett sammanbrottssyndrom för politiken där samtiden präglas av en utbredd ovilja att acceptera, förstå och reagera på förändring. Mot denna bakgrund blir det begripligt att det utopiska tänkandet hamnade i försvarsställning: oroliga tider i kombination med en i det närmaste total nyliberal hegemoni skapade en försiktig politisk kultur som värderade stabilitet och skydde radikala förändringar. Saages och hans efterföljandes ambivalens till utopibegreppet framstår därmed inte bara som ett svar på murens fall utan också som ett helt tidsenligt kulturellt uttryck. De försöker rädda utopismen genom att göra den mer realistisk. Men när utopier formuleras under en historisk period då hegemonin kväver alla utmanare, är utrymmet för vad som är möjligt så kringskuret att drömmen om framtiden mest liknar en lätt uppsminkad variant av nuet.
Författare som Williams och Gilbert ser dock tecken på politikens återkomst. I och med finanskrisen 2008 så började sprickor i fasaden att bli synliga. Den nyliberala politiken blev alltmer impopulär och politiska rörelser från höger till vänster riktade sina energier mot en politisk elit som plötsligt längtade tillbaka till en tid då ingen verkade bry sig om politik som det stora problemet. En kritisk medvetenhet om etablerade politiska institutioners oförmåga att lösa vår tids stora problem sprider sig, inte minst bland unga. Det kan öppna horisonter där framtiden återigen framstår som oavgjord. Frågan är då vad utopiskt tänkande kan betyda i en sådan process.
Var realistisk, kräv det omöjliga!
”Bara fantasin kan ta itu med problem som de flesta människor inte upplever som problem möjliga att åtgärda” – Ronny Ambjörnsson, Fantasin till makten! (2004)
Försöken att göra utopismen realistisk ska inte avfärdas. De vilar på förståelsen att visioner om ett annat samhälle saknar värde om de inte kombineras med strategier för att bygga breda rörelser med makt att förskjuta samhällsutvecklingen i riktning mot dem. Wrights och andras kartläggning och utveckling av existerande demokratiska projekt ska därför inte underskattas.
Men det finns trots allt, menar jag, ett behov av att hålla fast vid utopismen som något som inte tar hänsyn till de rådande kriterierna för realism. Anledningen är att den kris vi i dag befinner oss i är så djupgående att vi med Barry K. Gills kan kalla den civilisatorisk. I vardagen märks den som en hårt ansträngd vårdapparat, en systematisk segregering i skolan, psykisk ohälsa bland unga, krig, upprustning, kriminalitet och rapporter om smältande polarisar. Men på en mer abstrakt nivå tar den sig uttryck i en samtidig effektivitets- och legitimitetskris för de samhälleliga institutioner vi lärt oss att ta för givna. Krisen består ju inte bara i en mängd eskalerande samhällsproblem, utan framför allt i att de institutioner som ska hantera dem visar sig oförmögna att lösa dem på effektiva sätt. Det öppnar för drakoniska åtgärder som riskerar att skada systemets legitimitet, och det minskade stödet för systemet gör det ännu ineffektivare. Alla samhällsproblem överskuggas dessutom av klimatkrisens och det sjätte massutdöendets alltmer tryckande närvaro. Till skillnad från sociala problem knutna till fattigdom, exploatering, rasism och sexism så finns det här en tidslig gräns. När den är passerad är det en gång för alla för sent att ”rädda klimatet”.
I en sådan situation sker något paradoxalt. Å ena sidan blir det uppenbart för allt fler att den ordning som nu råder är en hopplös orienteringspunkt i rörelsen mot framtiden. Å andra sidan framstår alternativen som så vaga och orimliga att de för de flesta inte ens framstår som alternativ. Kanske kan vi tala om ett ontologiskt undantagstillstånd, ett begrepp jag hämtat från sociologen Carl-Göran Heidegrens bok Preussiska anarkister (2016). Om ontologi syftar på idéer om hur världen är beskaffad, så är ett ontologiskt undantagstillstånd en period då de idéer som etablerats som sanningar sätts ur spel. I perioder av relativ stabilitet kan specifika ordningar, normer och värden få status som självklara och naturliga, om det så gäller klasstruktur, familjestruktur, politisk form, idéer om rättvisa eller förväntningar på framtiden. I ett undantagstillstånd framstår sådana förgivettaganden plötsligt som hopplöst föråldrade. Vi kastas in i ett tillstånd där vitt skilda världsbilder och visioner samexisterar utan att det är självklart vad som är norm och vad som är avvikande. När ritualer, normer och värderingar löses upp utan att ersättas av givna alternativ står samhället och väger mellan oförenliga positioner, inte sällan förkroppsligade i en och samma person.
Kanske är det som behövs i en sådan situation inte utopier som framstår som realistiska från vår horisont, utan utopier som utmanar dödläget i form av det Chrostowska kallar spekulativa myter. I en värld som är döende är det kanske visioner som inte är av denna världen som behövs? För Chrostowska är utopins otidsenlighet skenbar. Det är när vi minst anser oss behöva den som den knackar på dörren: ”För det står nu klart att människorna måste vara beredda att göra närmast övermänskliga uppoffringar och ansträngningar för att ta sig ur den nuvarande dystopin. Vi måste med andra ord vara redo att göra det omöjliga, som är synonymt med det utopiska. Denna ambition för oss tillbaka på det utopiska tänkandets spår, oavsett om vi vill det eller ej.”
För att läsa Richard Saage Reflektioner över den politiska utopins framtid, klicka här.
För att läsa Charlotte Perkins Gilman Våra förhållanden och deras klicka här.
För att läsa mer om essäserien Tillbakablickar, klicka här.