Om klassmedvetande och klasstruktur
– Tillbakablickar av Magnus Hörnqvist
I sina tillbakablickar visar Magnus Hörnqvist, professor i kriminologi, att vi inte längre saknar lättillgängliga data om den svenska klasstrukturen som för bara tio år sedan, då Fronesis utgav sitt temanummer om klass. Men även om människors medvetande om klass ökat i takt med att data blivit tillgängliga, är detta inget som återspeglas inom partipolitiken. Hur förvandla tillgängliga data om ojämlikhet till något mer än ett uppgivet konstaterande utan följdverkningar? Om ytterligare tio år, när det är dags för nästa tillbakablick, vet vi troligen svaret. För att läsa mer om essäserien Tillbakablickar, klicka här.
Tillbakablickar: Paradis för miljardärer eller världens jämlikaste land?
Om klassmedvetande och klasstruktur
Magnus Hörnqvist
Fronesis temanummer om klass gavs ut 2013. När vi gjorde numret slogs vi av hur lite data som fanns tillgängliga om den svenska klasstrukturen. Allt färre uppgifter om ägande – det allra mest grundläggande – samlades in av SCB efter förmögenhetsskattens avskaffande. Samma mönster framträdde på andra områden, och vi drog slutsatsen att ”data som tillåter mer utmejslade analyser av ekonomiska och utbildningsmässiga klyftor blev svårtillgängliga i samband med att dessa klyftor åter började öka inom den svenska befolkningen mot slutet av 1900-talet”.
Bara några månader senare publicerades en bok av den franske ekonomen Thomas Piketty som innehöll många av de uppgifter om ägande som vi efterlyste, inte bara om Sverige utan även om en rad andra länder, med imponerande väl belagt historiskt perspektiv. Boken översattes senare till svenska under titeln Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Under de kommande åren publiceras sedan flera böcker om det svenska klassamhället med inträngande statistik om förändringen. Vår slutsats år 2013 om att det rådde brist på lätt tillgängliga data gäller knappast för situationen i dag. Kunskapsläget är betydligt bättre.
Vore det inte för entydigheten skulle vi kunna drunkna i den stora mängden av data som tillgängliggjorts av forskare. I samlingsverket Klass i Sverige från 2021 sammanfattades mängden data på följande sätt: ”Botten går ur. Toppen drar ifrån. Mellanskikten präglas av rädslan att falla ner.” Bilden är som sagt entydig. Nyliberalismen, som vi var så upptagna med då numret sammanställdes, tycks ha spelat ut sin historiska roll. Men ojämlikheten har fortsatt att öka. Effekterna är tydligast i botten och i toppen, men berör också på ett genomgripande sätt hela klasstrukturen, alltså oss alla. Vi har fortsatt att bygga ett klassamhälle med växande skillnader i inkomst, förmögenhet och hälsa, med liv som levs i olika bostadsområden och skolor, åtskilda av gränser som alltmer sällan överskrids. Denna utveckling har inte undgått någon, och unga har återigen börjat drömma om att gifta sig rikt för att avancera i en alltmer sluten klasshierarki.
Klassmedvetandet tycks inte riktigt ha hängt med i den snabba cementeringen av klassgränserna. Många klassforskare anser att bilden av Sverige som ett unikt jämlikt land lever kvar. Det skulle med andra ord finnas en eftersläpande tröghet i människors föreställningsförmåga. Landet var ju för inte så länge sedan en socialdemokratiskt ledd välfärdsstat med aktiv fördelningspolitik. Jämlikheten ökade ordentligt fram till 1980-talet. Även ur ett politiskt perspektiv kan det vara tacksamt att ställa förmögenhetsdata mot självbilden. Siffror på de hastigt växande klyftorna krockar effektfullt med en självbild som gör gällande att vi lever i ett trots allt relativt jämlikt land.
Men frågan är om det stämmer – om inte också självbilden har börjat förändras. Ser vi verkligen på oss själva som invånare i världens jämlikaste land? Eller har vi vant oss vid utvecklingen av Sverige mot ett miljardärsparadis? Det finns i ärlighetens namn inte mycket att gå på. Vi vet egentligen bara att klassmedvetande och klasstruktur är väldigt olika saker, och att inte ens människors uppfattning om sin egen klasstillhörighet går att lita på.
Frågan om huruvida de flesta svenskar tror att de lever i världens jämlikaste land eller i ett miljardärsparadis är trubbig; alternativen utgör ytterligheter och vi känner inte svaret. Men det har stor betydelse. När Lena Nyman gick runt med en filmkamera i 1960-talets Stockholm och frågade ”Är Sverige ett klassamhälle?” uppfattades det som en provokativ fråga. När Katalys ställde samma fråga i en opinionsundersökning i samband med lanseringen av Klass i Sverige svarade 80 procent av de tillfrågade ja, och resultatet rönte stor uppmärksamhet. Det ansågs ligga en anklagelse i detta – förväntningarna motsvarade inte verkligheten. I ett land med självuppfattningen att det är relativt jämlikt har siffror som belägger ojämlikhet politisk sprängkraft. Det blir annorlunda om alla förväntar sig just en ökning av ojämlikheten. Om vi tror oss leva i ett land där ojämlikheten växer ohämmat i ruinerna av en raserad välfärdsstat styrd av en girig elit utan omfördelningspolitiska ambitioner – om det är den gemensamma självbilden, som förenar fattig som rik, blir varje statistikuppdatering mest en smärtsam påminnelse, ett uppgivet konstaterande utan följdverkningar.
Utfallet beror inte bara på om människor tror att Sverige är unikt jämlikt eller ett miljardärsparadis. Den eventuella sprängkraften i ojämlikhetsdata beror också på om det finns någon som har förmågan att fånga upp den underförstådda anklagelse som siffrorna förmedlar. När klassnumret sammanställdes var vi förvisso bekymrade över bristen på data men framför allt, och egentligen oändligt mycket mer, över att det var så tyst om klass i politiken. Klass lyste med sin frånvaro, och man kunde liksom Göran Greider bli upprörd över att alla framstod som medelklass. Uppfattningen om att alla skulle tillhöra en diffus men homogen medelklass hade visserligen redan börjat krackelera. I nummerinledningen noterade vi en ny våg av arbetarlitteratur och en intensiv debatt om lyxkonsumtion (får man köpa galet dyra väskor när andra inte har råd att åka på semester?).
I dag är det allt annat än tyst om klass. Överallt diskuteras klass – och då i form av arbetarklass. Medelklassen tycks ha lämnat politikens frontlinjer. I stället rör flera av det mest centrala frågorna arbetarklassen. Är Sverigedemokraterna ett parti för arbetare som förlorat tron på socialdemokraterna? Vad har skjutningarna att göra med vidgade klyftor och sämre arbetsförhållanden? Varför slutar så många undersköterskor, förskollärare och andra stora personalgrupper i offentlig sektor? Vilka föräldrar ska ge sina barn billig och näringsriktig mat att äta när priserna stiger? Frågorna rör livsvillkoren för den arbetarklass som bor i miljonprogrammets områden, som jobbar inom vården eller äldreomsorgen, som säljer droger eller som bor på landet och har svårt att få pengarna att räcka till bensin.
Det finns emellertid ett centralt undantag från regeln om arbetarklassens närvaro i det offentliga samtalet: arbetarklassen i egenskap av klass är det fortfarande tyst om. Allt som avgränsar den i förhållande till andra klasser, dess avsaknad av förmögenhet, dess genomsnittliga livslängd, dess tillgång till utbildning, dess arbetsvillkor och rättigheter på arbetsplatsen tillhör underförstått det som Marx kallade för ”produktionens hemliga verkstad” snarare än politikens offentliga arenor. I politikens värld är allt ännu underordnat kulturkrigets lagar. Alla uttryck för arbetarklassens livssituation uppfattas genom ett brokigt raster av föreställningar om invandring och identitet, kultur och kriminalitet. Till och med priset på bensin kan förvandlas till identitetspolitik. Människor mobiliseras på tvärs med klassgränser, som om de inte intog en bestämd position i klasstrukturen och egendomsfördelningen, som om arbetsvillkoren inte angick dem.
Visst förekommer valhänta försök att appellera till arbetarklassen – tänk bara på Vänsterpartiets bruksortsromantik i senaste valet, Ebba Buschs falukorvsviftande och Sverigedemokraternas pumpkramande. Det är symboler redan överkodade med föreställningar om kultur, svenskhet och normalitet. Klass förbigås i tysthet eller avfärdas som ett särintresse bland andra, jämförbart med hundägares eller renskötares intressen.
Samtidigt står inte klasskampen och kulturkriget i någon omedelbar motsatsställning. Mycket forskning på senare tid har försökt att förstå två parallellt pågående tendenser: framväxten av en folklig reaktionär höger och den stärkta ställningen för kvinnor, rasifierade och hbtqi-personer. Dessa sinsemellan väldigt olika politiska mobiliseringar har varit framgångsrika, men på ett sätt som i förstone kan verka uttrycka ett accepterande av en alltmer orättvis fördelning av resurser. Titta bara på siffrorna över ojämlikhetens utveckling: rättigheter har vunnits medan resurserna flödat ut ur landet eller tillskansats av en liten elit med olika regeringars goda minne. Men det som forskningen i en rad länder också har börjat förstå är att erkännande och social ställning tycks intimt sammanflätade, och att kampen för erkännande och rättigheter oundvikligen rymmer en materiell dimension – ett krav på förbättrad social ställning över huvud, som inte går att förverkliga utan omfördelning av ekonomiska resurser och social status, som historiskt främst varit kopplade till klass. Stämmer det måste vi tänka igenom förhållandet mellan klasskamp och kulturkrig på ett mer nyanserat sätt, det är inte alltid två alternativ som står mot varandra. Förbättrade arbetsvillkor och löner handlar också om identitet och erkännande.
För att sammanfatta: Vi har en stor mängd lätt tillgängliga data – vi vet i dag mer om klasstrukturen än för tio år sedan. Dessa data uppfattas förmodligen som en uppmaning till handling – fler tänker på sig själva som medborgare i ett jämlikt land än som statister i ett miljardärsparadis. Men det är inte säkert. Uttryck för arbetarklassens situation är påtagliga i det allmänna medvetandet – utan att ännu tolkas som sådana på den politiska nivån. Vi har en bättre förståelse av orsakerna till att det under senare tid varit så tyst om klass i partipolitiken – även om sambanden är mer komplexa än många anat. Ur detta perspektiv fattas egentligen bara politiken.
Det är förstås inte så bara, utan något helt avgörande. Vem börjar använda lätt tillgängliga data för att följa upp politikens utfall och förverkliga människors förhoppningar om bättre arbetsförhållanden och jämnare egendomsfördelning? Ingenting kan ju tyckas mera naturligt: att omsätta krav på bättre arbetsvillkor i mätbara mål som följs upp vid offentliga upphandlingar eller att låta ojämlikhetsindex vara vägledande för den ekonomiska politikens utformning. Vem börjar formulera klassperspektivet utifrån en komplex förståelse av erkännandets dynamik? Att ställa identitetspolitik mot klasspolitik tycks ju överspelat. Var, med andra ord, finns den politiska kraft som förvandlar lätt tillgängliga data om ojämlikhet till något mer än ett uppgivet konstaterande utan följdverkningar? Om ytterligare tio år, när det är dags för nästa tillbakablick, vet vi troligen svaret. Jag har svårt att tänka mig att ett så stort tomrum i politiken kan bestå någon längre tid.
För att läsa mer om essäserien Tillbakablickar, klicka här.