Rättigheter – en barriär värd att försvara? Tillbakablickar av Mirjam Katzin

Foto av Andrew

Vilket förhållningssätt som vänstern ska ha till rätten är en debatt som sträcker sig tillbaka till Karl Marx, men som återupptas i samband med varje ny kris. Fronesis nummer 14–15, med titeln ”Lag och ordning”, utkom 2003, i en period präglad av krisen efter den 11 september då många stater, med USA i spetsen, förflyttade rättsstaten i mer reaktionära riktningar. Kriget mot terrorismen utmanade rätten, och enligt Giorgio Agamben, vars text ”Undantagstillståndet” är översatt i numret, tycktes det på vissa håll permanenta ett undantagstillstånd där själva ordningen var upphävd.

I dag lever vi fortfarande i detta krig, men ytterligare reaktionära strömmar förskjuter ständigt rätten åt ett mer repressivt håll. I numret ges många ledtrådar också till hur vi kan förstå dagens situation (bland annat är Wacquants ”Fattigdomens bestraffning och nyliberalismens uppgång” nästan kusligt aktuell i den samtida svenska politiska debatten om gängkriminalitet). Men i dagens kris finns också nya och andra aspekter, vilka på nytt utmanar vänsterns relation till rätten som fenomen. En aspekt av hur vänstern ska förhålla sig till detta handlar om inställningen till rättigheter. Nyliberalismen är i kris och det som väntar bortom den framstår som hotande – det repressiva samhälle där såväl globalisering som demokrati tycks mindre viktigt än försvaret av nationell suveränitet. Var befinner sig diskussionen om vänsterns förhållningssätt till rättigheter i ljuset av detta? Frågan är än mer aktuell än när numret publicerades, men positionerna har förflyttats och de utmaningar som rättigheterna står inför har radikaliserats.

I numrets inledningsavsnitt konstateras att den socialistiska rörelsen alltid haft ett ”ambivalent och spänningsfyllt” förhållande till lagen. Kritiken mot rättigheter följer vissa skilda och ibland paradoxala linjer, som denna essä tänker försöka reda ut. Dessa linjer är delvis ontologiska, delvis riktade mot kapitalismen såsom den fungerar idag, delvis pragmatiskt politiska. Om vårt samhälle är i omdaning, vilka av dessa linjer blir fortsatt aktuella för att förstå och förhålla oss till rättigheternas politiska roll?

I denna essä kommer jag inledningsvis att redogöra för några av de klassiska diskussionerna om rätten i vänstern, utifrån Hannah Arendt, Karl Marx samt en mer samtida rättighetskritik i deras fotspår. Utifrån denna redogörelse vill jag argumentera för att det i dag kan finnas anledning till delvis nya frågeställningar och reflektioner, eller åtminstone pragmatiska ompositioneringar, i förhållande till rättigheter som fenomen.

Marx och Arendt – grundbultar i vänsterns rättighetskritik

Marx lade i Om judefrågan (1844) fram en kritik av rättigheter som blivit betydelsefull för vänstern sedan dess: civila rättigheter ger bara rättigheter till ”den egoistiska människan”, till privata intressen och till individen som om den vore avskuren från samhället. Demokratiskt deltagande är, enligt Marx, inte detsamma som politisk frigörelse, därför att människorna i den liberala demokratin fortfarande inte är jämlikar utan alienerade från ett fullt deltagande i en jämlik social gemenskap.

Kritiken är dels ontologisk, dels konkret relaterad till kapitalismens funktionssätt och hur rätten används för att stödja detta. Den ontologiska nivån pekar ut hur den individuella viljan föreställs vara en försocial naturkraft och att lagen i den liberala staten förväntas erkänna och bevara denna natur. Men Marx härleder också hur rätten konkret använts för att upprätta en kapitalistisk ordning genom instiftandet av äganderätt och andra privaträttsliga instrument. Staten, genom rätten, garanterar också fortsatt upprätthållandet av kapitalismen. Genom rättigheter blir samhället underordnat individerna.

En annan central tänkare för vänsterns förhållningssätt till rättigheter är Hannah Arendt, representerad i numret genom ett översatt kapitel ur The Origins of Totalitarianism (ursprungligen publicerad 1951). Arendt menar att människorättsinstrument så som de är utformade i själva verket prioriterar medborgerliga rättigheter och utesluter det basala mänskliga behovet att vara medräknad i ett samhälle: att ha rätt till rättigheter. Enligt Arendt innebär frihet rätten att vara deltagare i en gemensam självstyrning. Realiseringen av en sådan rätt till rättigheter kräver en politisering av frågan om vad människan och samhället är, och detta är omöjligt så länge liberala idéer om det borgerliga atomiserade individuella subjektet blockerar politiken. Liberalismen förnekar den basala rätten till rättigheter eftersom grundidén bygger på individer och inte på samhälle – vårt medlemskap i det mänskliga kollektivet erkänns inte som själva fundamentet i vårt varande. Individuella rättigheter är i sin tur knutna till nationalstaten i den nuvarande ordningen, vilket gör alla dem som inte tillåts tillhöra en stat rättighetslösa.

En mer samtida kritik

Vänsterns rättighetskritik skärptes i samband med den nyliberala svängningen från 1970-talet och framåt, då det gick att visa hur rätten instrumentaliserades, genom handelsavtal och internationella institutioner, för att skydda storföretag och handel mot politiska interventioner. Rättigheterna blev en effektiv barriär mot radikala förändringar och sociala krav. Parallellt utvecklades olika fördrag kring mänskliga rättigheter, som upprättade kapitalistiska sociala relationer med individen i centrum på en global nivå där de inte tidigare fanns. På det viset stod de i vägen för andra politiska projekt, såsom välfärdsstaten och postkolonial kamp för en annan världsordning.

Den samtide Frankfurtskoleteoretikern Christoph Menke har, bland annat i Critique of Rights (2020), med Marx och Arendt i bakhuvudet, argumenterat för att rätten i det nyliberala tillståndet har naturaliserat föreställningen om samhället som enbart bestående av nyttomaximerande individer, vilket reifierar dominans och höjer upp och legitimerar individens begär som mer legitimt än sociala intressen. Lagen har samtidigt avpolitiserats och innehåller bara upprätthållandet av rättigheter. Samtidigt erkänner den moderna lagen att det inte finns något naturtillstånd eller några gudomligt givna dekret och rymmer därför en demokratisk potential. Men den reflexiviteten aktualiseras inte i den faktiska lagen i det borgerliga samhället, därför att utgångspunkten är det förborgerligade individualiserade, avpolitiserade, subjektet. Ett samhälle som enbart förstår människor som bärare av individuella rättigheter kommer inte heller att bry sig om den som inte omfattas av några rättigheter.

Aktuell i numret är Wendy Brown, som i texten ”Att lida de paradoxala rättigheternas kval” argumenterar för det svåra i att formulera krav på underordningars upphävande i termer av rättigheter. Rättigheterna innebär en säkerhet, men kan inte innebära ett krav på att ordningen ska ändras. En vanlig syn på mänskliga rättigheter är att de skyddar individen mot både stat och marknad. Det är dock tveksamt om det stämmer vad gäller kapitalistiska effekter på människors liv. Hur som helst garanterar de bara en miniminivå i stället för att bidra till jämlikhet. Rättigheter har i själva verket stått i vägen för omfördelning och radikal omvandling av samhället genom att hindra demokrati och politik från att få genomslag.

Nancy Fraser menar, i sin nyligen utkomna Cannibal Capitalism (2022), att rättens utformning är ett nödvändigt bakgrundsvillkor för kapitalismen och de sociala relationer som är nödvändiga för att upprätthålla kapitalismen i den form den har i dag. För att förstå kopplingen mellan mänskliga rättigheter och kapitalism måste man dock, menar hon, se den senare inte bara som en ekonomisk logik utan som en social struktur som hänger samman med en bredare kultur- och samhällsordning: hur vi relaterar till varandra. Här står nyliberalism och konkurrens mot jämlikhet, kollektivism och solidaritet.  Frågan är hur den konfliktlinje som alltid finns runt rätten och definitionen av ordningen kommer att dras i den kris som Fraser pekar ut för nyliberalismen i dag.

Men är rättigheter detsamma nu?

Som motargument mot de mer pessimistiskt lagda teoretikerna kan man framhäva rättighetsspråkets betydelse för många minoritetsgrupper och hur rätten har varit viktig för att institutionalisera segrar för olika kamper – en diskussion som numret inte riktigt rör vid och som kanske blivit mer aktuell i den progressiva rörelsen i och med den representationspolitik som tagit större plats de senaste decennierna. Frågan leder oss in på diskussionen om universalism och minoriteter, också den sedan länge pågående inom vänstern. Det är inte förvånande att den radikala och fundamentala kritiken av rättigheter inte har kommit till uttryck främst i minoriteters kamper för erkännande, utan snarare enbart genom en abstrakt och universaliserande filosofisk analys. Universalismen ignorerar den politiska konflikt som kan finnas mellan olika delar av det kollektiv som vänstern vill organisera.

Det finns också empiri som understödjer en mindre paranoid läsning av de mänskliga rättigheternas utveckling. William E. Scheuerman skriver i texten ”Globaliseringen och rättens öde” i det gamla numret att även om giftermålet mellan kapitalism och rättsstat var relevant för den tidiga kapitalistiska ordningen, så är situationen annorlunda i kapitalismens senare faser. Ryssland och Kina tar han som exempel på länder där kapitalismen har gjort sitt inträde utan att några tydliga rättigheter för individer har införts. Däremot kan man visa hur rättigheter i liberala stater har skyddat arbetarklassen och andra förtryckta grupper mot våld och mot en alltmer hänsynslös exploatering i kapitalismen.

Om man talar om rättigheter som begränsat till rättigheterna hos fria och lika individer att äga saker blir såväl en ontologisk som pragmatisk politisk kritik från vänster intuitivt rimlig. Men om rättigheter förstås som mer än så, nämligen som en terräng där kamper har utkämpats och kan utkämpas, så behöver förhållningssättet nyanseras. Som empiriskt exempel kan lyftas hur ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter varit verktyg för den tredje världen mot nykolonial exploatering. Den klassiska marxistiska kritiken blir helt enkelt mindre relevant då rättigheterna innehåller mer än skydd av egendom och individ.

Och hur ska vi förhålla oss i dag?

Det nuvarande systemet är i kris. Frågan är vad som kommer att komma ur den krisen och vilken roll som rättigheter kan spela där. Risken är att klimatkris och konflikter om resurser kommer att resultera i mer autokratiska stater i krig med varandra: en situation där rättigheter skulle kunna utgöra en barriär mot våld. Den diskussionen lyser mestadels med sin frånvaro i vänsterns debatter i frågan men blir alltmer aktuell då repressiva politiska utspel slungas fram i sådan hastighet att våra folkrörelser och det demokratiska samtalet paralyseras av chock. Nya teoretiska verktyg och en ny förståelse behövs både under krisen och övergångsfasen och för det samhälle som kommer att utvecklas därefter.

Framtiden behöver att frågan om förhållningssättet till rättigheter fortsätter att teoretiseras i ljuset av den pågående krisen för nyliberalismen. Det krävs en utveckling av den politiska analysen, men också ett pragmatiskt förhållningssätt hos oss som aktivister. Känns det inte ganska självklart att gå ut och demonstrera när asylrätten eller sociala rättigheter urholkas? I en repressiv tid är det kanske de liberala rättigheternas chimär – deras begränsade skydd mot suveränens vilja till våld och kontroll – som bör oroa snarare än rättigheternas liberala ontologiska grund.

I inledningen till numret från 2003 konstateras att ”[l]iberalismen tycks ha abdikerat från sin självpåtagna roll att hävda individen mot statens intressen, för att i stället vara mer intresserad av att hävda suveränens rätt att förfoga över människors kroppar i ordningens namn”. I dag existerar knappt en liberal politisk position i det svenska politiska samtalet. Det öppnar för frågan om vilken hållning vänstern behöver ha gentemot de individuella rättigheter som ännu finns kvar.

Hur mycket säger de teorier jag ovan redogjort för om hur kriget mot terrorismen, kriget mot migrationen och kriget mot gängbrottsligheten spelas ut? Är det inte snarare så, som det sägs i ”Lag och ordning”-numrets inledning, att politiken har makten att ändra ordningens spelregler och ytterst att upphäva ordningen? Ett argument som framförs för att legitimera systematiska kränkningar av folkrätten, men som kan vändas om. Med majoritetens demokratiska makt kan ordningens spelregler institutionalisera gränser för våld och förtryck. Kritiska politiska processer måste förstås hela tiden kunna pågå i en reflexiv demokrati och institutionaliseras på något sätt som skyddar den självreflexiva och självkritiska processen.

Å andra sidan kan man säga att det i långa loppet enbart är en socialistisk utveckling som kan skydda oss mot fascismen, vilken ju är kapitalismens blodigaste uttrycksform. Utifrån detta synsätt står rätten fortfarande i vägen för revolutionen. Men i en tid då motståndet ligger närmare till hands än revolutionen undrar jag försiktigt om inte rättigheterna utgör en barriär värd att skydda för dem som kämpar för levbarhet mot den fascistiska oordningen. Det går inte att vara för reduktionistisk. Rättigheter måste förstås som ett komplext fenomen och striderna om dem måste förstås i deras kontext.

Om en repressiv regering attackerar minoriteter och aktivister så kan vi inte säga: använd inte rätten som verktyg, för den är borgerlig! Vi måste förhålla oss pragmatiskt. Rättighetsspråkets mobiliserande kraft är ett viktigt verktyg när massan riskerar att lamslås av autokratins repressiva framfart.

För att läsa texterna i numret om lag och ordning, klicka här.