VÅLD | Fronesis

Fronesis nr 11–12 handlar om våld. Om krigets våld, som åter gör sig påmint. Om mäns våld mot kvinnor. Om de protester från sociala rörelser som stämplas som våldsamma och terroristiska. Vi placerar frågan om våldet i en politisk-teoretisk kontext. Som något som ofta utgör en förutsättning för såväl politisk maktutövning som motstånd.

Våldet och politiken

Fronesis nr 11–12 handlar om våld. I en tid då makten hellre väljer våldets än rättens väg vid internationella konflikter, i en tid då mäns våld mot kvinnor är en vardaglig realitet och fortfarande förnekas vara ett uttryck för ett universellt könsförtryck, och i en tid då sociala rörelser och protester från underordnade stämplas som våldsamma, terroristiska och hot mot demokratin, vill vi ställa frågan om våldet i en politisk kontext. Inte såsom något som ligger utanför politiken. Utan som något som ofta utgör en förutsättning för såväl politisk maktutövning som motstånd. Och som något som många gånger är politikens förlängning – vilket redan krigsstrategen von Clausewitz menade.

I numret väljer vi att betrakta våldet från andra vinklar än de gängse i den samtida debatten. Detta genom att se på de nya och gamla former av våld som växer fram och understödjer en maktpolitisk världsordning som ömsar skinn. Genom att se på det strukturellt betingade våld som män utövar mot kvinnor, och det motvåld som kan vara ett sätt att bemöta detta våld. Och genom att diskutera hur såväl våldet som icke-våldet spelar och har spelat en betydelsefull roll för de sociala rörelser som utmanar grundläggande förtrycksstrukturer.

Michael Hardt och Antonio Negri talar om hur kampen om terrorismen legitimerar en allt grövre och gränslös våldsutövning. David Chandler talar om hur det internationella våldet allt oftare söker stöd i en ”moralisk rätt”, snarare än i folkrätten. Vi publicerar Valerie Solanas klassiska och kultförklarade ”S.C.U.M. Manifesto”, som i manifestets form lyfter våldet som en strategi för att avskaffa mäns förtryck av kvinnor. Juristen Aileen McColgan visar hur den gängse rättsliga tillämpningen av nödvärnsbegreppet frånkänner de kvinnor som misshandlats under lång tid möjligheten att försvara sig med våld. I en text av Hjalmar Branting från 1917, kommenterad av idéhistorikern Tony Gustavsson, framkommer att hotet om revolution användes högst medvetet av arbetarrörelsens främsta företrädare för att driva igenom den allmänna rösträtten. Utöver dessa texter publicerar vi en rad andra, om icke-våldsrörelsen, om terrorism, om våld i nära förhållanden, om maskering och våld, med mera.

Innehåll i Fronesis nr 11–12 (274 sidor)

Magnus Wennerhag: Inledning Ladda ner som PDF
bell hooks: Våld i nära förhållanden – ett feministiskt perspektiv Ladda ner som PDF
Henrik Gundenäs: Våldsam makt och maktlöst våld
Michael Hardt och Antonio Negri: Suveränitet
David Chandler: Internationell rättvisa
Etienne Balibar: Utkast till en grymhetens topografi
Olav Unsgaard, Amanda Peralta och Jørgen Johansen: Nationalstater, skurkstater och vacklande imperier
Petra Hall: Varken hora eller madonna – offer och överlevare
Valerie Solanas: S.C.U.M.-manifestet
Aileen McColgan: Ett försvar för misshandlade kvinnor som dödar
Tony Gustavsson: Socialistiska röster om det politiska våldet 1917
Hjalmar Branting: Tal i Riksdagens andra kammare den 14 april 1917
Helge Åkerberg: En man – ett gevär
C J Björklund: Revolutionen
Stellan Vinthagen: Ickevåldsrörelsens idéhistoria Ladda ner som PDF
Katharina Tollin och Maria Törnqvist: Att hålla masken – hemliga subjekt i det politiska rummet
Hakim Bey: Poetisk terrorism
Twiggy Pop: Om Nynningen Ladda ner som PDF
Nynningen: De verkliga terroristerna
Anders Kalat: Ögonblick då lagen är satt ur spel
Slavoj Zizek: Den långa vägen till det frälsande våldet

Pressröster

”Senaste numret av tidskriften Fronesis handlar bland annat om det våld som växer fram och understödjer en maktpolitisk världsordning som ömsar skinn. Michael Hardt och Antonio Negri diskuterar en framväxande global suveränitet i Imperiets tid, där dagens krigföring snarare är ett slags inbördeskrig än krig mellan suveräna nationer.
Det hot från en yttre fiende som höll samman nationalstaten ersätts av ett ständigt hot från en sorts inre fiende, mot vilken ett permanent krig förs.
I dagens värld är ingen nationalstat suverän, inte ens den mäktigaste. De fiender som framträder är inte heller nationalstater. Fienderna är i stället genomträngande, icke-lokaliserbara och osynliga nätverk, skriver Hardt/Negri.
Attackerna mot New York och Washington 11 september visade att suveräniteten inte är absolut. Den absoluta makten ifrågasätts i grunden av den typen av självmordsaktioner. När livet självt negeras i kampen mot Imperiets suveränitet, blir den makt över liv och död som suveränen utövar obrukbar, skriver de.
Så blir allt tal om absolut säkerhet en chimär och kan snarare understödja en fascistoid utveckling än bli till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter.”
Aftonbladets ledarsida 16/6 2003

”Starka krafter där ute försöker få oss att tro att allt är ok. Att det är Sommar, sommar, sommar, och dags att gå ut i solen och konsumera lite prylar, grilla lite kött, resa runt i det sköna, passfria Schengen. Politiken sköter politikerna, och vi andra kan lita på att media håller koll på om de försöker blåsa oss på våra skattepengar med spritfester och avdrag. (Det är så skönt med semester.)
Tidskriften Fronesis nya nummer, med tema våld, talar om ett annat läge. Inget är ok. Fronesis är späckad med intressanta och viktiga anledningar till oro. …
Valerie Solanas S.C.U.M.-manifest från 1967 är en helt briljant, intelligent, rolig och träffsäker uppgörelse med alla män i hela världen och deras herravälde. De kvinnor som i patriarkatet är scum, och som Solanas säger skall styra universum, flyter inte bara i vatten, de sätter hela världen i brand. Fienden är en trist allians av Pappas Flickor, och nästan alla män. Enligt Solanas ägnar sig män åt det som män ägnar sig åt – förtryck av kvinnor, torskande, världspolitik, tråkighet, stor konst, kapitalism – och våld, massor av våld, mot varandra, och mot både Pappas Flickor och scum. Solanas vill inte det mer. Hon vill förstöra för männen. Hon vill utrota dem. Hon vill inte vara ok. Hon vill inte ens bara oroa, utan verkligen krossa denna och alla somrars patriarkat.
Fronesis sprider dåliga vibbar. Politik är våld, och våld är politik. Det borde inte lämna oss någon ro.
Glad sommar.”
Aftonbladets kultursida 18/6 2003

”Låt oss säga att du stulit en större summa pengar av mig och inte vill lämna tillbaka dem. Jag blir arg och måste välja vad jag gör. Jag kan slå dig på käften, och det kan kännas bra, men jag får inga pengar tillbaka. Jag kan försöka stjäla tillbaka dem. Jag kan vända mig till polisen – som i bästa fall griper dig och skaffar tillbaka mina slantar. I bästa fall, skrev jag. Det ’allmänna rättsmedvetandet’ kan kanske i vissa fall tycka att jag handlar lite rätt även om jag tar saken i egna händer. Men bara det sista alternativet är officiellt godkänt och i enlighet med lagarna. Det moderna samhället, såväl det demokratiska som totalitära avarter, bygger på att staten innehar ett våldsmonopol. Bara polisen och militären får utöva våld – och detta bara i enlighet med de lagar som antagits genom riksdagsomröstningar. Frågan om vem som utövar våld är alltså djupast en fråga om demokratin. Det betyder att statens legitimitet beror på hur den utövar sitt våldsmonopol.
Denna teoretiska diskussion är central när det gäller till exempel vad som skedde i samband med EU-toppmötet i Göteborg för två år sedan. Bara en mycket liten grupp människor tror att man fördjupar den ekonomiska demokratin i världen genom att panga fönster till antikvitetsaffärer. En betydligt större grupp – dit jag räknar mig själv – är oroad över att staten troligen missbrukade sitt våldsmonopol i samband med ingripandet på Hvitfeldtska gymnasiet – och därigenom skadade förtroendet för demokratin. ’Våld’ är också rubriken på det senaste numret av tidskriften Fronesis (11-12), forum för teoretisk samhällsdebatt ur ett vänsterperspektiv. Här borde finnas gott om utredande texter om det nya våld som plötsligt färgar in politiken från såväl vänster som höger, vare sig vi talar om Irakkrig, självmordsbombare eller för den delen stenkastning och skottlossning på Göteborgs gator. Debatten handlar hela tiden om rättfärdiganden: när är det rätt att utöva det politiska våldet? Det presenterar sig alltid som nödvärn, vare sig det är berättigat eller ej. I Fronesis finns gott om kända debattörer, från bell hooks till Slavoj Zizek. Ändå blir jag besviken, även om här skrivs ofrånkomligt viktiga saker: Etienne Balibar redogör isande exakt för hur ’gränsen’, strecket som skiljer människor från varandra, främst fattiga från inte så fattiga, blivit liktydig med politiskt våld – och det tydigaste exemplet på nords politiska praktik. Petra Hall skriver om den misshandlade kvinnans svårighet att få rätt i 2000- talets Sverige. Hennes talande utgångspunkt är en tystnad: nämligen hur sällan det diskuteras vad som är ’nödvärn’ ur ett kvinnligt misshandelsoffers perspektiv. När har man rätt att slå tillbaka? Just den frågan är numrets gemensamma nämnare. Intressant, och samtidigt oklart, blir det i Tony Gustavssons historiska block. Han närläser ödesåret 1917 då även Sverige stod på gränsen till vad som kunnat bli inbördeskrig eller ’revolution’, med hungerkravaller och uppror på regementen, och då Östermalms borgerskap bildade paramilitära ’skyddsgarden’ – ett skeende som så gott som suddats ut ur historieböckerna.
Gustavsson urskiljer socialdemokraternas strategi mitt i detta skeende, som också såg den första liberal-socialdemokratiska ministären ta form. Sossarna pekade på våldsamheterna och formulerade politikens ödesfråga som så: våld eller demokrati. Ny författning eller fortsatta upplopp. Gustavsson tycks mena att detta var en sorts dubbelspel, men jag har här svårt att förstå honom: i hans framställning är politiken 1917 närmast ett teoretiskt brädspel.
Sammanhanget var i själva verket vidrigt. Folk svalt, högerregeringar vimsade med försörjningen, runt hörnet väntade spanska sjukan. Det finns också ett annat sätt att, med moderna begrepp, förstå vad som skedde detta år. Ingenstans i Gustavssons noggranna genomgång av utvecklingen 1917 finner jag de ögonblick nämnda då arbetare och soldater genom att uppträda disciplinerat, utan ’våld’, skrämde överheten mer än någonsin – genom att förneka den tidens ’symboliska ordning’ där den fattige var en representant för en primitiv och rå ’massa’.
Gustavsson undviker att tala om detta. Om Seskarö. Om ’uppträdet’ vid Riksdagshuset den 21 april. Och så vidare. Därmed blir hans framställning också underligt ekande. Ty vid denna tid var demokratin ännu ett oinfriat löfte – som i sig skulle undanröja fattigdomen. Detta oinfriade löfte är demokratin ännu – i nord och syd. Det borde här finnas plats för en text om varför ekonomiskt ojämlika samhällen är mer våldsamma än de aningen mer jämlika. Balibar och i viss mån Michael Hardt & Antonio Negri är de skribenter som nuddar vid denna, som jag ser det, avgörande iakttagelse. Den relationen mellan våld och demokrati skulle jag vilja att Fronesis handlade om, också – bland alla kloka, välskrivna men väl kammarlärda ord om hur våldet mot den andre är ett överskridande av en kyligt liberal humanism.”
DN:s kultursida, 12/7 2003

”Våldet härskar i tidskriften Fronesis 270 sidor tjocka temanummer 11-12. På omslaget ryker det ur en pistolmynning och därinne ryker det bland annat om Valerie Solanas ’Society for Cutting Upp Men’. Allra mest osar det om imperiemakten USA:s våldsamma kamp mot terrorismen. Kampen mot terrorismen omgärdas av ett nytt tänkande: legitimitet i stället för laglighet, och godtycklighet blir det vassaste svärdet i vapendepån hos kejsare Bush. Men några av numrets tungviktare, filosofen Slavoj Zizek och författarna till den uppmärksammade boken Imperiet, Michael Hardt och Antonio Negri, ser en väg till en rättvisare värld. Hardt och Negri skriver att de terrorister som offrar sina egna liv till slut tar udden av imperiemaktens vapenskrammel. Zizek påpekar att den unge man som i David Finchers film Fight Club slår sig själv inför sin chef samtidigt fråntar dennes makt att åsamka sin underordnade lidande, och det, är början till något nytt och bättre.
Det finns tyvärr en blind fläck i Fronesis läsvärda nummer. Det våld kvinnor (och flickor) riktar mot sig själva: karv karv i armen till exempel, får inte plats.
Går Hardts et consortes modell att använda även för att förstå det? Kan inte den kvinnliga självstympningen, genom att föregripa och sjukt överdriva den skadliga utseendefixeringen, ses som ett slags apokalyptiskt tecken inför en slutlig desarmering av den sexistiska konsumtionskulturen?”
Expressens kultursida, 7/7 2003

Redaktion

Henrik Gundenäs, Klas Gustavsson, Petra Hall, Anders Kalat, Camilla A Lundberg och Magnus Wennerhag.

Innehåll i Fronesis nummer 11–12

Magnus Wennerhag: Det ordningsskapande våldet och rädslan för massan
bell hooks: Våld i nära förhållanden: Ett feministiskt perspektiv
Henrik Gundenäs: Våldsam makt och maktlöst våld
Michael Hardt, Antonio Negri: Suveränitet
David Chandler: internationell rättvisa
Étienne Balibar: Utkast till en grymhetens topografi: Medborgarskap och civilitet i det globala våldets tid
Jørgen Johansen, Amanda Peralta: Nationalstater, skurkstater & vacklande imperier
Petra Hall: Varken hora eller madonna – offer och överlevare
Valerie Solanas: S.C.U.M.-manifestet
Aileen McColgan: Ett försvar för misshandlade kvinnor som dödar
Tony Gustavsson: Socialistiska röster om det politiska våldet 1917
Hjalmar Branting: Tal i riksdagens andra kammare den 14 april 1917
Helge Åkerberg: En man – ett gevär (ur Stormklockan den 28 juli 1917)
Einar Adamson: Beväpnad eller obeväpnad (ur Stormklockan den 18 augusti 1917)
C. J. Björklund: Revolutionen (ur Brands tillfällighetstidning "Revolutionen" 1917)
Stellan Vinthagen: Ickevåldsrörelsens idéhistoria
Katharina Tollin, Maria Törnqvist: Att hålla masken: Hemliga subjekt i det politiska rummet
Hakim Bey: Poetisk terrorism
Twiggy Pop: Nynningen: Tre decennier senare
Nynningen: De verkliga terroristerna
Anders Kalat: Ögonblick då lagen är satt ur spel
Slavoj Žižek: Den långa vägen till det försonande våldet