Den 25 maj år 2020 mördades George Floyd. Kort därpå växte Black Lives Matter till en världsomspännande rörelse. BLM har inte bara fört upp vår tids våld och orättvisor på dagordningen utan även rasismens historia, särskilt hur slaveriet avskaffades i den haitiska revolutionen (1791–1804). I sina tillbakablickar visar Carl Wilén hur ett allt vanligare krav i denna historieskrivning har varit att ”hedra” den svarta historien, samt hur detta krav motverkar sina egna syften. För att läsa mer om essäserien, klicka här.
Tillfällig jämlikhet
– En essä om Black Lives Matter och den haitiska revolutionen
Carl Wilén
I inledningen till Fronesis temanummer ”Det universella” (nr 48–49) från 2014 tecknar Shabane Barot och Sam Carlshamre en bild av det politiska läget som dessvärre är lätt att känna igen. Vi lever alltjämt i en politisk och ekonomisk konjunktur som präglas av den fördjupade ojämlikhet som följt i kölvattnet av finanskrisen 2007–2008. Vi ser fortfarande hur en oerhörd mängd människor befinner sig på flykt och hur den globala uppvärmningen tycks ohejdbar. Och vi ser än i dag hur rörelse efter rörelse ställer särart i centrum för sin mobilisering runt om i världen, nu senast med all önskvärd tydlighet i samband med stormningen av Kapitolium i USA.
I sådana tider blir det nödvändigt att anlägga en universell syn på mänskligheten och frigörelsen i stället för att ställa skillnad och särart i centrum. Detta var utgångspunkten för Fronesis nummer om det universella.
Men på en punkt kunde skillnaderna mellan 2014 och det årtionde vi nu står inför knappast vara större. Alldeles oavsett den allra senaste tidens mobiliseringar av den högerradikala rörelsen har Black Lives Matter (BLM) under det senaste året växt till en världsomspännande rörelse.
BLM-rörelsen har inte bara fört upp vår tids våld och orättvisor på dagordningen, utan också rasismens historia. Inte minst har akademiker och intellektuella – verksamma i allt från USA till Frankrike och Sverige – knutit BLM till den franska slavkolonin Saint-Domingue, där den haitiska revolutionen utspelade sig mellan 1791 och 1804. Varken den amerikanska eller den franska revolutionen resulterade i det långa loppet i slaveriets avskaffande. Genom att en gång för alla kasta av sig slaveriets bojor visade slavarna i den haitiska revolutionen att kampen för svartas rättigheter och för allmängiltiga mänskliga rättigheter var en och densamma, som Grégory Pierrot – forskare inom det fält som studerar den haitiska revolutionen – hävdade i en text publicerad på onlineplattformen ”Historians speak” i samband med den amerikanska självständighetsdagen den 4 juli 2020.
Vad som inte framkommer i denna historieskrivning är att en ”revisionistisk vändning” under senare tid har börjat göra upp med bilden av den haitiska revolutionen som en föregångare till vår tids mänskliga rättigheter och demokrati, för att i stället fokusera på despoti och girighet, absolutism och rasifierat våld. Våld har även diskuterats i samband med BLM, både i de etablerade medierna och inom den socialistiska vänstern. Inte heller denna diskussion har tagits på allvar när BLM knutits till den haitiska revolutionen.
Fronesis nummer om det universella i allmänhet och det tematiska avsnittet om universalism, slaveri och revolution i synnerhet, vars texter binds samman av att de förhåller sig till just den haitiska revolutionen, innehåller en nyckel med vars hjälp BLM kan sättas i samband med den haitiska revolutionen, inte som en avlägsen och romantiserad rörelse anförd av svarta upplysningshjältar utan som en konkret politisk kamp, med allt vad det innebär av både hjältemod och egennytta, universella värden och särart. Därtill bidrar numret till ett viktigt ifrågasättande av föreställningen om att demokrati och våld inte har någonting med varandra att göra.
Nyckeln består i att flera av numrets texter betonar att svaret på frågan om skillnad och likhet, om partikulära erfarenheter och allmängiltig eller universell människosyn och frigörelse, egentligen inte handlar så mycket om att anamma en abstrakt idé, fix och färdig redan på förhand, innan en rörelse funnit sin form, riktning och handlingsrepertoar. Tvärtom är det bara i praktiken som skillnader kan överskridas och enhet uppnås. Och det är bara på revolutionens ruiner, som Rosa Luxemburg skriver i en av numrets översatta texter, som mänskligheten kan förenas.
Utifrån en sådan utgångspunkt är det inte alls nödvändigt att bemöta de allt vanligare invändningarna mot beskrivningen av den haitiska revolutionen som en ren, universell och obefläckad människorättsrevolution genom att på förhand avfärda dess fokus på revolutionens inslag av partikularism, despotism och girighet. Tvärtom kan flera av de grundläggande argumenten och empiriska beskrivningarna hos denna kritik accepteras, samtidigt som flera teoretiska antaganden och historiska slutsatser kan sättas i fråga. Samma sak gäller diskussionen om förhållandet mellan demokrati, social förändring och våld i förhållande till BLM-rörelsen, även om våldet under den haitiska revolutionen för mer än tvåhundra år sedan var betydligt större än det våld som utövats i BLM:s namn.
Innan jag återvänder till universalismnumret och frågan om allmängiltighet, särart och våld, ska jag dock säga något om hur BLM under sommaren och hösten 2020 kopplades till den haitiska revolutionen och vari den revisionistiska vändningen egentligen består.
Liberté, égalité, #ICantBreathe
Den 25 maj 2020 mördades George Floyd av poliser i Minneapolis. På sociala medier spreds snart en videofilm som visar hur en polis trycker knäet mot Floyds huvud. Floyd upprepar under flera minuter att han inte kan andas och förbipasserande vädjar utan framgång till polisen att upphöra. När en tillkallad ambulans anländer till platsen är Floyd död.
Trots coronarestriktioner uppstod omedelbart en proteströrelse som gick ut på gatorna i protest mot polisens systematiska och många gånger dödliga rasism. Rörelsen spred sig snabbt från stad till stad i USA och sedan över stora delar av jorden. Fokus vidgades även tidigt till frågor om institutionell rasism och makt i allmänhet. Uppskattningsvis deltog mellan femton och tjugosex miljoner människor i protesterna i USA, en siffra som få andra proteströrelser i USA någonsin kunnat visa upp. Rörelsen är löst sammanhållen genom referensen till hashtaggen #BlackLivesMatter från 2013, som aktivisterna Alicia Garza, Patrisse Cullors och Opal Tometi skapade i samband med frikännandet av den polis som sköt ihjäl Trayvon Martin.
I USA har BLM:s aktivister på en del håll beskrivits som vår tids främsta förkämpar för mänskliga rättigheter, på andra håll som antidemokrater som inte skyr våld som medel för förändring. Av de akademiker och intellektuella som kopplat samman BLM och den haitiska revolutionen är det onekligen den förra tolkningen som gällt. Grégory Pierrot argumenterar för att likheten mellan BLM och den haitiska revolutionen inte bara består i att båda visar att kampen för svartas rättigheter är en kamp för alla människors rättigheter, utan även i hur de har påverkat den globala agendan. Pierrot tar upp att den haitiska revolutionen förändrade Saint-Domingue på djupet och resulterade i förändrad demografi och ekonomi i USA (när Napoléon Bonaparte misslyckades med att ta kontroll över Saint-Domingue beslutade han sig för att sälja Louisiana till USA och lägga om Frankrikes politik i Karibien). Han påpekar att den haitiska revolutionen tjänade som inspiration för revolter i andra slavkolonier. Och han framhåller att den haitiska revolutionen resulterade i att slaveriet för första gången avskaffades, vilket innebar att Haiti blev en tillflyktsort för alla människor i den afrikanska diasporan. Frihet och faktisk jämlikhet är det löfte, skriver Pierrot, som en gång i tiden färdades över Atlanten med vindarna som blåste från Haiti och som nu återigen sprider sig över USA och världen.
En annan tongivande forskare, historikern Julia Gaffield, menar i en artikel i Washington Post att BLM:s konfrontativa framtoning har skrämt den vita offentligheten, vilket har medfört att falska påståenden om att franska och brittiska reformer avskaffade slaveriet vunnit mark. I själva verket var det den haitiska revolutionens framgångar som 1794 ställde det franska nationalkonventet inför valet att förlora Saint-Domingue eller att avskaffa slaveriet för att vinna de förslavades stöd i kriget mot England. Och när Napoléon Bonaparte år 1802 gjorde Frankrike till den första och hittills enda nation som återinförde slaveriet var det den haitiska revolutionen som gjorde att han misslyckades i Saint-Domingue. Det var, skriver Gaffield, den haitiska revolutionen och ingen annan som för första gången avskaffade slaveriet, och det var ”haitier som övervann alla hinder och kämpade för sin frihet; ingen gav dem någonting.” Att stödja BLM, avslutar Gaffield, måste innebära att erkänna och hedra den svarta historien; vi måste ge denna dess rättmätiga plats i historieskrivningen om den moderna världens tillkomst, som innefattar slaveriets avskaffande.
Även här i Sverige har man gjort kopplingar mellan BLM och den haitiska revolutionen. Författaren och kritikern Ola Larsmo har i en artikel i Dagens Nyheter noterat att frågan om varför västerländsk slavhandel bör uppmärksammas allt oftare ställts i spåren av BLM-rörelsen. Larsmos svar är att den västerländska slavhandeln sticker ut i jämförelse med slavhandel i andra sammanhang och i andra tider genom att vara så intimt förknippad med demokratins uppkomst, både på så vis att den utgjorde ett hinder som måste överskridas och på så vis att den delfinansierade olika former av framsteg som vi knyter till det moderna samhällets utveckling. Det är i det här sammanhanget som Larsmo behandlar den haitiska revolutionen, som han ser som en direkt följd av Förklaringen om de mänskliga rättigheterna i början av den franska revolutionen 1789. Enligt Larsmo stod slavbefolkningen (som hade fått beskedet att den nya regimen såg dem som människor med rättigheter) mot plantageägare och kolonialister (som såg sin chans att kapa banden med Frankrike) i den blodiga revolution som följde och sedermera resulterade i Haitis självständighet. Larsmo refererar även till 1800-talshistorikern och kulturpersonligheten Erik Gustaf Geijer, som såg den haitiska revolutionen som ett exempel på hur människor bildar nya, mer jämlika och frihetliga samhällen.
Det intressanta med de här tre exemplen – åtminstone har ett tiotal liknande texter med konstellationen haitiska revolutionen-BLM publicerats sedan mordet på George Floyd – är att de systematiskt bortser från den revisionistiska vändningen (av somliga kallad nyimperialistisk och konservativ) inom det fält som studerar den haitiska revolutionen. Därmed undviks frågan om våld och särart inte bara i den haitiska revolutionen, utan också i BLM-rörelsen.
Revisionism
För att kunna peka ut riskerna med att undvika frågorna om våld och särart behöver jag säga något om den revisionistiska vändningen. Ledarrollen i denna vändning har historikern Philippe Girard tagit på sig. Denne ägnar sig för närvarande åt att läxa upp alla de historiker, litteraturvetare och filosofer som hedrar slavarna i den haitiska revolutionen som förtryckta hjältar. I två monografier från 2011 och 2016 ägnar Girard särskild uppmärksamhet åt revolutionens mest betydelsefulla ledare, Toussaint Louverture. Om inte denne högt aktade slavrebell passar in i mallen för fläckfri människorättsaktivist finns det skäl att tvivla på att revolutionen som helhet gör det, verkar vara hans outtalade resonemang.
Strategin är enkel. Girard letar helt enkelt upp så många sakuppgifter som möjligt som talar emot Louvertures hjältestatus. Förutom att betona att Louverture blev frigiven före revolutionen och att han ägde slavar intresserar sig Girard för den omständigheten att han tidigt under revolutionen förhandlade om sin egen och ett hundratal andras frihet i utbyte mot att majoriteten av slavrevolutionärerna åter skulle kunna förslavas samt att han vid flera tillfällen hindrade revolutionen från att sprida sig till andra slavkolonier. Särskilt intresserar sig Girard för den auktoritära arbetsregim som Louverture införde under revolutionens senare skede.
Problemet är att Girards uppgifter om Louverture i stort sett är okontroversiella. Exempelvis är det varken okänt eller anstötligt att Louverture, precis som många andra frigivna slavar, ägde slavar före revolutionen. Inte heller utgör den auktoritära arbetsregimen ett exempel på hemlighetsmakeri. Givetvis hade Louverture ett handlingsutrymme, men det är inte konstigt att han ansträngde sig för att få exportekonomin att fungera trots att de före detta slavarnas frihet därvid inskränktes. Utan medel från exportekonomin hade han stått svarslös när Napoleon Bonaparte lät den dittills största flotta som någonsin avseglat från franska hamnar lägga ut för att korsa Atlanten i ett försök att återta kontrollen över Saint-Domingue – som 1789 varit den mest vinstgenerande kolonin i världen och Atlantens politiska centrum.
En sådan analys håller Girard på armslängds avstånd. Även om det inte är tal om att försöka dölja att försvaret för den hotade friheten från slaveriet innebar att exportekonomin blev avgörande för möjligheten att införskaffa vapen, vilket i sin tur skapade ett behov av underordnad och disciplinerad arbetskraft, understryker Girard att Louvertures inflytande var ”närmast oinskränkt”. På det viset kan han i nästa steg hävda att Louverture trots sin oinskränkta makt valde despotins auktoritära väg framför de mänskliga rättigheterna.
Utifrån i grund och botten okontroversiella uppgifter är Girards desto mer kontroversiella slutsats att Louvertures yttersta mål var att skapa en ny plantageägarelit för att äntligen kunna få den vita plantageägareklassens beröm. Louvertures förebild var inte upplysningen, utan den upplysta diktaturen; de republikanska principerna om frihet och jämlikhet gav han blott en läpparnas bekännelse. Omdömet om revolutionen som helhet är inte heller smickrande. Dess enda konstanta faktor var girighet, även om även andra dödssynder förekom, från lust till vrede och avund.
Trots att jag kommer att ifrågasätta de revisionistiska slutsatserna, är det tydligt att den koppling som gjorts mellan BLM och den haitiska revolutionen är bräcklig, åtminstone om poängen är att båda rörelserna ska ses som rena exempel på en universell kamp för alla människors rättigheter.
Om kortsiktig uppskattning
För att kunna stödja BLM har forskare och intellektuella som Pierrot, Gaffield och Larsmo velat betona de sidor av den haitiska revolutionen som vi i dag förknippar med framsteg, modernitet, demokrati, upplysning och mänskliga rättigheter – för att, med Gaffields ord, ”hedra den svarta historien”. Aspekter av den haitiska revolutionen som inte är förenliga med dessa rumsrena värden och den uppskattning vi bör visa den har förbigåtts med tystnad.
Detta är kortsiktigt av två skäl. För det första innebär den undvikande strategin att inte beröra frågor om våld och särart i den haitiska revolutionen att man avstår från att föra motsvarande diskussion i fråga om BLM, vilket ger BLM:s kritiker öppet mål. För det andra hade den revisionistiska vändningens idéer och slutsatser varit poänglösa om det inte från början hade förekommit en utbredd romantisering av den haitiska revolutionen med stark genklang i vår samtid. Förutsättningen för att Girard ska kunna frammana bilden av Louvertures och den haitiska revolutionens tvivelaktiga förhållande till upplysning, demokrati och mänskliga rättigheter är alltså föreställningen om att den haitiska revolutionen representerade en kamp mellan gott (svarta slavar) och ont (vita slavägare) och att den bör ses som de mänskliga rättigheternas ursprung. I ett andra steg kan Girard sedan utan större problem jämföra denna romantiserade bild med uppgifter från arkiven som vederlägger uppfattningen att Louverture var en oklanderlig upplysningsman och att den moderna demokratin är ett arv av den haitiska revolutionen. Samtidigt kan han själv bortse från de historiska omständigheterna och försvara idén om att den haitiska revolutionens enda konstanta faktor var girighet.
Vi har alltså att göra med två sidor av samma mynt. Och ”motsatser”, som gestalten Naphta säger i Tomas Manns roman Bergtagen, ”kan vara förenliga med varandra”. Den revisionistiska vändningen är beroende av samtida romantiserade hedersbetygelser till den haitiska revolutionen och den svarta historien för att framstå som meningsfull. De två till synes olika sidorna i denna tolkningskonflikt förenas av att de båda gör bruk av historielösa måttstockar och samtida förgivettagna föreställningar – som det renhetstörstande och moralistiska begäret efter den förtrycktes godhet.
Med andra ord kan det vara frestande på kort sikt att undvika frågan om våld i förhållande till BLM och bortse från den revisionistiska vändningen bland den haitiska revolutionens historiker. Men om man faller för denna frestelse upparbetar man bara en jordmån åt alla dem som inväntar tillfället att underminera såväl den haitiska revolutionens som BLM:s faktiska insatser och bestående värde.
Provisorisk universalism
I det här sammanhanget är Fronesis nummer om det universella både attraktivt och högaktuellt. Särskilt fruktbart är Barots och Carlshamres uttryck ”provisorisk universalism”, som kan vara en väg ur konflikten mellan romantiserad sammanställning av den haitiska revolutionen och BLM och den revisionistiska vändningen bland den haitiska revolutionens samtida historiker.
Begreppet provisorisk universalism har nära samband med begreppet ”tillfällig jämlikhet”, som återfinns i det i numret publicerade utdraget av C. L. R. James, den haitiska revolutionens genom tiderna viktigaste historiker. Till skillnad från Pierrot, Gaffield och Larsmo, men i likhet med Barot i sin text ”Rasism och universalism”, ryggar James inte för att det fanns en inflytelserik grupp som inte passerade som vita under revolutionen, men som likväl ägde såväl mark som slavar, och som i flera fall allierade sig med de vita slavägarna mot slaveriets avskaffande. Inte heller avstår James från att diskutera den omständigheten att det inte bara var vita slavägare och franska representanter som utövade våld eller vid olika tillfällen gav särart företräde framför universalism och allmängiltighet. Men eftersom James till skillnad från såväl den haitiska revolutionens romantiker som dess revisionistiska kritiker är ointresserad av att föra bok över vilka som var för eller emot idén om människans rättigheter som abstrakt idé eller huruvida den haitiska revolutionen levde upp till våra samtida föreställningar om gott och ont, inser han att förekomsten av revolutionärt våld är förväntad och inget som borde förvåna oss. Detta innebär inte att allt våld är detsamma. Om slavarna förstörde mycket, skriver James, ”berodde det på att de hade lidit mycket”. Hämndlystnaden mattades dessutom snart av: ”Egendomens och privilegiets grymhet är alltid mer vildsint än fattigdomens och den förtycktes hämnd. Den ena syftar till att vidmakthålla en avskydd orättvisa, medan den andra bara är ett tillfälligt ursinne som ebbar ut.”
I slutändan kan James trots analyser av rasifierade slavägare och revolutionärt våld nå fram till slutsatsen att den haitiska revolutionens blotta faktum resulterade i en konkret erfarenhet av vad han kallar ”tillfällig jämlikhet”, där särarten var underordnad ett gemensamt politiskt mål, vilket innebar att den gamla förtrollningen och underordningen var bruten och att ingenting mer var sig likt. Med den praktiska erfarenheten av tillfällig jämlikhet som grund utvecklades sedan under revolutionens lopp mer ambitiösa idéer om jämlikhet, frihet från slaveriet och till slut, när Napoléon Bonaparte försökte återta kontrollen över Saint-Domingue, haitisk självständighet.
Dessa revolutionära erfarenheter är tveklöst relevanta i förhållande till BLM. Men inte därför att den haitiska revolutionen var en förebildlig människorättsrevolution där svarta upplysningshjältar slogs mot vita tyranner, utan därför att den visar hur storskalig förändring är möjlig mot alla odds.
Dessutom kan kopplingen mellan den haitiska revolutionen och BLM bidra till att kasta ljus över det revolutionära våldet som sådant. Frågan som bör ställas är inte varför den haitiska revolutionen eller BLM har varit förknippade med våldshandlingar (i det förra fallet omfattande, i det senare fallet ofta försumbara), utan varför de inte inneburit mycket mer våld.
Och till syvende och sist är det svårt att förneka att slaveriets avskaffande och motståndet mot den förtryckande rasifieringen av svarta i USA och i andra delar av världen har med demokrati att göra. Denna koppling kan bara förnekas utifrån en romantiserad bild av den haitiska revolutionen som en enkel kamp mellan gott och ont, eller utifrån en verklighetsfrånvänd och ohistorisk idé om att våld och demokrati aldrig någonsin kan ha med varandra att göra. Med andra ord förtjänar den haitiska revolutionen sin plats i historien inte på grund av att den var ovanligt moraliskt högtstående, utan på grund av att den för första gången i historien lyckades bryta slaveriets bojor. Förutsättningen för den var att allianser skapades trots alla de konflikter och motsättningar som rörelsen härbärgerade. Samma sak kan sägas om BLM. Den stora frågan är alltjämt hur den tillfälliga jämlikheten ska kunna omsättas i bestående och djupgående förändringar.
Fotnot: Essän har finansierats av Västra Götalandsregionens essästöd.
För att läsa mer om Fronesis temanummer ”Det universella” (nr. 48–49), klicka här.