Göran Sundqvist, professor i teknik- och vetenskapsstudier, vänder sig i sina tillbakablickar till Fronesis temanummer ”Demokrati och expertstyre” (nr 29–30). Med hjälp av detta nummer kan vi, menar han, sätta fokus på helt avgörande problem som är förknippade med klimatomställningen: demokratins deliberativa sida, det medborgerliga inflytandet och experternas möjligheter att göra expertsystemen mer tillgängliga och begripliga. Även om han når fram till den pessimistiska slutsatsen att både klimatsystemet och det deliberativa demokratiska utrymmet är outvecklade, finns det också hoppfulla aspekter: en ny inramning är möjlig att etablera närmast utan motstånd då den existerande inramningen är både otydlig och svag. Det mesta återstår att göra men mycket är möjligt. För att läsa mer om essäserien, klicka här.
Demokrati och expertstyre i klimatkrisens tid
Göran Sundqvist
Greta Thunberg, en av världens mest välkända klimataktivister, säger att makthavarna inte ska lyssna på henne utan på forskarna. Eftersom utsläppen av växthusgaser inte minskar finns det fog för påståendet att klimatforskarna saknar inflytande över de beslut som fattas. Men som samhällsupplysare och som rådgivare till makten har de länge spelat en betydande roll. FN:s klimatpanel IPCC, som inrättades 1988, har fått stor uppmärksamhet genom de rapporter som sammanfattar den globala forskningen om klimatet. År 2007 erhöll panelen Nobels fredspris för sitt kunskapsspridande om klimatförändringarna och för att ha lagt grunden för de åtgärder som krävs för att motverka dessa.
Hur kan vi förstå denna situation där experterna spelar en framträdande roll men deras inflytande över besluten är svagt? Mot bakgrund av den accelererade klimatkrisen och det vanliga påståendet om att experter spelar en allt viktigare roll i dagens samhälle är frågan viktig såväl teoretiskt som praktiskt.
Den tyske vetenskapssociologen Peter Weingart har pekat på en paradox i relationen mellan expertis och demokratisk politik, vilken han uttrycker så att efterfrågan på experter ökar samtidigt som deras trovärdighet minskar. Relationen karakteriseras av beroende och misstroende i ömsesidig förstärkning. När klimatforskare, och ibland också klimatforskningen, kritiseras ökar behovet av att få reda på hur det egentligen står till. Detta leder till att kunskapen fastnar i diskussioner om vem man kan lita på i stället för att nyttiggöras i en reformistisk praktik.
För att fördjupa analysen av dagens politiska hantering av klimatproblemen kan vi med fördel vända oss till Fronesis temanummer ”Demokrati och expertstyre” från 2009 (nr 29–30). Här finner vi värdefullt tankegods som också ger möjligheter att reflektera över vad som hänt under de senaste femton åren.
Två olika tankar ges stort utrymme i numret, vilket blir tydligt redan i sociologen Mikael Carlehedens välskrivna och översiktliga inledning. Å ena sidan förstås expertisens tilltagande inflytande som en effekt av samhällets ökade komplexitet. Å andra sidan betonas den deliberativa demokratins växande betydelse som modell för en dialog mellan motstridiga intressen som genom förnuftiga argument kan leda till förhandlingar och resultat som tillfredsställer alla. Den amerikanske statsvetaren Frank Fischer menar att den deliberativa komponenten kan ta pulsen på demokratins tillstånd. I sitt bidrag till temanumret uttrycker han det så att ”bristen på politiskt utrymme för genuin diskussion och deliberation är inget sunt tillstånd för ett samhälle som är stolt över att vara demokratiskt”. Tankarna om ett tilltagande expertvälde och en ökad deliberation tycks dock motstridiga, och inte minst därför är de viktiga att reflektera över.
Med komplexitet menar Carleheden att det moderna samhällets uppgifter i tilltagande grad hanteras av specialiserade subsystem och att dessa ofta har karaktären av expertsystem. Vårt vardagsliv är invävt i en mångfald av expertsystem såsom energisystem, transportsystem, livsmedelssystem, informationssystem, ekonomisystem och politiska system. Som delar av denna komplexitet saknar vi som individer både överblick och inflytande. Vi har elkontakter i lägenheten, betalkort i plånboken, tågbiljett i mobiltelefonen, vi är kunder i matbutiker och vart fjärde år ger vi vår röst i det demokratiska systemet. Dessa expertsystem konstituerar samhället, vilket betyder mer makt åt experter och mindre makt åt folket. Carleheden menar att systemens utbredning innebär att ett expertvälde har realiserats och att den politiska styrningen är inriktad på att bevara en institutionaliserad tillit till dessa system.
Vad gäller deliberationen hävdar Fischer att den sedan början av 1990-talet fått en allt större uppmärksamhet inom demokratiteorin och dessutom blivit en vanligare ”arbetshypotes” för det praktiska demokratiarbetet. Politikens uppgift blir att möjliggöra medborgarnas deltagande och inflytande i lösandet av samhällets gemensamma problem.
Men hur kan demokratins deliberativa karaktär utvecklas i ett samhälle dominerat av komplexa expertsystem? Fischer menar att denna spänning är gammal, men att det är viktigt att klargöra att experternas agerande inte är förutbestämt. Trots komplexiteten har experter möjlighet att agera så att expertsystemen blir mer begripliga och tillgängliga för medborgarna på ett sätt som kan ”dechiffrera det teknologiska samhället”.
Jag menar att tankarna om politisk komplexitet och demokratisk deliberation är viktiga om vi vill kritiskt granska den pågående svenska klimatomställningen. Hur kan vi förstå ”klimatsystemet” som ett expertsystem och hur kan det deliberativa utrymmet värderas?
Sveriges riksdag har beslutat om ett klimatpolitiskt ramverk som gäller från 2018. Alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna står bakom detta. Ramverket innefattar dels ett mål om att Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsland till år 2045, dels en klimatlag som innebär att varje regering ska föra en politik i enlighet med klimatmålet och dess delmål och årligen redovisa vad som gjorts i fråga om åtgärder för att nå dessa. Vidare ingår en gransknings- och uppföljningsprocedur. Regeringens årliga redovisningar granskas av ett klimatpolitiskt råd, som avger rapport om hur regeringens arbete framskrider, och i nästföljande redovisning måste regeringen presentera hur rådets synpunkter har beaktats.
Detta ramverk ger en mycket tydlig uppgift åt regeringen. Det är regeringens ansvar att ställa om och klimatanpassa det svenska samhället. Det är regeringens beslut och åtgärder som årligen ska redovisas och granskas. Här ges inget utrymme för att skylla på andra aktörer.
Regeringen säger i sin första och senaste klimathandlingsplan från år 2019 (nästkommande presenteras hösten 2023) att den svenska klimatomställningen ska vara inkluderande. Klimatomställningen ska vila på ”brett engagemang och förankring i hela samhället” och det ska vara ”möjligt för alla att delta i arbetet med att ställa om samhället till fossilfrihet”.
Klimatpolitiska rådet har i sina årliga utvärderingar varit starkt kritiskt och konkluderar att regeringen gör alltför lite, målen kommer inte att nås. Rådet har också påpekat att regeringen är otydlig med vad som menas med omställning och att omställningsplanen saknar både vision och karta.
Ramverkets design och handlingsplanens innehåll är dock väl genomtänkta i förhållande till regeringsmakt, expertis och deliberation. Politikerna har makten och ansvaret, men ett expertråd utvärderar och ger råd som regeringen måste förhålla sig till. Vidare poängteras vikten av inkludering, som innebär att skapa utrymme för deliberation så att alla upplever sig som inkluderade.
Men hur går det med implementeringen av ramverket? Hur fungerar expertsystemet respektive deliberationen? Den danske statsvetaren Erik Albæk hävdar i sitt bidrag till numret att det är i genomförandet som politiken visar sitt rätta ansikte.
Den nuvarande högerkonservativa regeringen med stöd av Sverigedemokraterna gick till val på att klimatproblemen ska hanteras med tekniska lösningar: en ökad elektrifiering ska uppnås genom byggandet av ny kärnkraft. Tillförsel av mer elektricitet ses som en universallösning för att nå målet om fossilfrihet. Klimatomställningen blir till en jakt på en teknologisk fix i form av ny kärnkraft. Energisystemet fokuseras. Men vi kan notera att det expertsystem som ska leverera denna kärnkraftslösning inte är på plats. Varken politiker eller industriell expertis vet hur ny kärnkraft ska komma till stånd, vilket betyder att det knappast är experterna som har makten. Det har dock skapats ett politiskt utrymme för intresserade kärnkraftsexperter, som tvingas liera sig med ett kapital som tvekar om investeringarna. Till denna tekniska osäkerhet kommer regeringens ambition att medborgarna inte ska behöva belastas. Klimatomställningen ska inte vara märkbar för medborgarna, vilket är själva definitionen av en teknologisk fix. Detta innebär en implementering som exkluderar medborgarna och går på tvärs mot handlingsplanens ambition. För den engagerade medborgaren återstår i denna situation endast aktivismen, som den amerikanska statsvetaren Iris Marion Young konstaterar i sitt bidrag.
För att fördjupa förståelsen av den pågående svenska klimatomställningen och koppla samman expertsystem och deliberation kan vi använda ett begrepp som diskuteras i flera av numrets bidrag, nämligen inramning. Kort sagt: Vad är klimatet för slags fråga?
En inramning handlar, som Albæk menar, om en idébaserad diskursiv makt som får betydelse för hur en politisk fråga förstås och hanteras, till exempel vilka grupper som blir viktiga att inkludera i beslutsprocesserna. Den nuvarande inramningen av klimatfrågan innebär att den är en teknisk fråga för experter och näringsliv som inte kräver medborgerligt engagemang.
I en tid som klimatforskarna kallar nödläge väljer den svenska regeringen att önskedrömma. Men varför görs klimatfrågan till en energifråga med fokus på tillförsel av energi? Varför görs den inte till en fråga om livsstil och konsumtion och inte minst till en fråga om att hushålla, effektivisera och konsumera mindre? På så sätt skulle den inte alls behöva bli till en expertfråga med fokus på komplicerade tekniska lösningar. Men en politisk agenda som kritiskt diskuterar tillväxt, produktion och konsumtion kan leda till problem för ekonomiska intressen. Att göra politik av att avstå blir därför svårt, och politikerna upprätthåller i stället bilden av medborgaren som en konsument som inte ska störas utan endast ge sin tillit i förhoppningen om en avlägsen teknologisk fix.
Utifrån regeringens ointresse av medborgerlig inkludering kan vi fråga oss om det över huvud taget finns något deliberativt utrymme i dagens pågående klimatomställning där kravet är hisnande – att ställa om hela den svenska produktions- och konsumtionsapparaten till fossilfrihet. Finns det institutioner som erbjuder medborgerligt inflytande? Jag menar att det deliberativa utrymmet är litet. Hela samhället ska radikalt omstöpas men medborgaren behöver inte och ska inte bekymra sig. Detta är den officiella nationella linjen, men på den lokala nivån kan vi finna exempel på praktisk deliberation, som i kommuners arbete med att hantera vindkraftsutbyggnad. Här förekommer ibland ett ambitiöst och inkluderande arbete där aktörer med olika intressen möts och där kommunerna spelar en samordnande nyckelroll utifrån en stark beslutsmakt i form av ett kommunalt veto.
Vidare finner vi en imponerande folklig inkludering inom ett område som är relaterat till om än inte centralt för klimatomställningen, nämligen sortering av hushållsavfall. Den svenska politiken har här format en praktik som innebär att var och en av oss känner en plikt att sortera våra sopor och på egen hand ta dessa till återvinningsstationer. Denna inkludering innefattar tanken om att göra en viktig miljöinsats och medverka i arbetet med att utveckla en cirkulär och resurseffektiv ekonomi (som vid sidan av elektrifiering och inkludering är en av de sju principer som den svenska klimatomställningen vilar på). Frågar man svenska medborgare om deras personliga miljöinsatser, och till och med om deras bidrag till klimatomställningen, kommer ofta sopsorteringen upp som en viktig aktivitet där de anser sig bidra. Här finner vi en stark pliktkänsla som också innebär att göra uppoffringar. Dessa insatser stöds av stat och kommun genom information och tillhandahållande av praktiska system för sortering och omhändertagande.
Redan år 2003, då sopsorteringens praktik, inklusive pliktkänsla och skambeläggande av dem som inte deltar, var på plats, hävdade Naturvårdsverkets tidigare generaldirektör Valfrid Paulsson, som under sin långa tid som ansvarig (1967–1991) varit en del av utredningar och beslut om hushållsavfallet, att projektet var förfelat. Resultatet innebär inga stora miljövinster och mot den bakgrunden slukar det alltför stora resurser. Miljönyttan är liten. Det bästa är att bränna det mesta. ”Det gör ont när man ser gamla människor pliktskyldigast komma släpande i snömodden med sina rullatorer lastade med förpackningar till återvinningsstationerna” (DN Debatt 2003-02-10). Men möjligen, menar Paulsson, skulle sopsorteringen kunna lyftas fram som pedagogiskt lyckat, och som sådant kunna få viktiga följdverkningar på andra områden, att få folk att engagera sig och ta ansvar för andra miljöfrågor. Men i dag kan vi konstatera att detta inte skett. Sorteringen av hushållsavfall står som ensamt exempel på en samhällelig manifestation av ett miljöengagemang där alla är inkluderade och starkt engagerade: staten, producenter, kommuner och medborgare. Men varför tillvaratas inte den ”pedagogiska nyttan” av detta exempel? Svenska medborgare tycks vilja engagera sig.
Ett klimatpolitiskt ramverk är sedan fem år på plats och bör förstås mot bakgrund av klimatforskningens diskursiva makt, som innebär att klimatfrågan måste tas på största allvar. Men varför inramas implementeringen som en fråga om ny kärnkraft? Varför begränsas det offentliga utrymmet för deliberation? Varför menar de svenska politikerna att medborgare inte behöver inkluderas och inte vill engagera sig? Är det verkligen så att svenska folket nöjer sig med utopiska planer om framtida kärnkraft och tanken om att vi kan konsumera oss ur klimatkrisen med en elektriskt baserad ”grön” tillväxt? En tilltagande aktivism tyder på motsatsen.
Med Fronesis temanummer kan vi sätta fokus på helt avgörande frågor vad gäller den svenska klimatomställningen: demokratins deliberativa aspekt, det medborgerliga inflytandet och experternas möjligheter att göra expertsystemen mer tillgängliga och begripliga. Fischers tanke om deliberativ brist som ett oroväckande tecken för demokratin är högaktuell.
Med hjälp av begreppet inramning kan vi förstå den nuvarande svenska klimatomställningen som en öppen fråga vad gäller både dess tekniska och dess deliberativa karaktär. Dagens regering ramar in den som en del av energisystemet – eller ett nytt tänkt kärnkraftssystem – men det är inte där frågan är placerad. Vad som pågår är ett politiskt experiment att försöka placera den där. Men sanningen är den att det ännu inte finns något expertsystem för klimatet. I dagens Sverige är klimatfrågan lokaliserad överallt och ingenstans. Klimatforskarnas diskursiva makt är stor, men som makt över ett eller flera expertsystem är den svag. Klimatomställningen är helt enkelt inte tydligt inramad. Det klimatpolitiska rådet uttrycker detta så att klimatomställningen saknar vision.
De två slutsatserna om brist på expertsystem, förstått som klimatsystem, och brist på deliberativt demokratiskt utrymme är pessimistiska, men kan samtidigt ses som optimistiska. En ny inramning är möjlig, och det är viktigt att notera att en sådan kan etableras närmast utan motstånd då den existerande inramningen är både otydlig och svag. Det mesta återstår att göra men mycket är möjligt.
För att läsa texterna av Mikael Carleheden, Frank Fisher, Erik Albæk, Rolf Lidskog och Göran Sundqvist i Fronesis temanummer ”Demokrati och expertstyre” (nr 29–30), klicka här.
För att läsa mer om essäserien Tillbakablickar, klicka här.