Karin Zackari, universitetslektor i mänskliga rättigheter, visar i sina tillbakablickar att även om universalismen framstår som det svagaste argumentet i samtidens politik, så finns det ett akut behov av en politisk universalism som kommer till uttryck genom konflikter och handlingar. Zackari fokuserar särskilt på den franska filosofen Étienne Balibars intervention i debatten om universalismens möjligheter och begränsningar samt på frågor som rör det liberala tankegodset, nationalstaten, kolonialism och eurocentrism. Hennes slutsats är att den verkliga universalismen är en jämlikhet som vi oupphörligen bekräftar och utövar, snarare än en jämlikhet som bara existerar på papper och i normer. För att läsa mer om essäserien Tillbakablickar, klicka här.
Praktisk universalism
Karin Zackari
Jag läser Fronesis temanummer 48–49 Det universella och tänker på hur universalismen det senaste årtiondet både trätt tillbaka och blivit en än mer trängande fråga. Medan Universalismen med stort U – vår delade mänsklighet – tycks vara det svagaste argumentet i samtidens politik, så måste en politisk universalism ta ny plats
I numret skrev jag själv ett kritiskt försvar för mänskliga rättigheter genom att ta fasta på dess emancipatoriska potential. Men då, 2014, var det möjligt att beskriva mänskliga rättigheter som tidens doxa och att utmana det liberala tankegodset och en metafysisk universalism. I dag framstår den liberala värdeorienterade universalismen som fullkomligt naiv, medan den emancipatoriska universalismen känns närmast utopisk. I alla fall när perspektivet utgår från Europa.
Eurocentrismen är till sin natur klaustrofobisk. Den är en tankemodell som antar att det finns ett innanför och ett utanför, och att det/de som är utanför vill komma in medan det/de som är inne vill expandera. Detta är grunden för den europeiska imperialismens materiella och kulturella dimensioner. Europa som identitetskonstruktion erbjuder inga svar som ger framtidshopp. De liberala politikernas hänvisning till europeiska värderingar framstår som tomma och naiva gentemot den politik som är hårdför mot dem som står utanför Europas gränser, mot den postkoloniala världen, mot migrantarbetare, mot flyktingar, mot dem som lever i klimatkrisens katastrofer. Men idén om ett fritt, demokratiskt, kapitalistiskt Europa står också svagt mot utmaningarna som kommer inifrån i form av nationalistiska, auktoritära krafter. Att Europa blott är en kulturell och politisk konstruktion påminner översvämningar, värmeböljor, skogsbränder och artdöd oss om.
I en översatt text av Étienne Balibar som är central för universalismnumret beskrivs en universalism som är ekonomiskt, politiskt, kulturellt och kommunikativt både intensiv och extensiv. Den extensiva aspekten är den expansion som förskjutit gränser och inlemmat mer och mer genom globalt likriktade teknologier och institutioner. Den intensiva aspekten är expansionens inverkan på individer (till exempel global produktions- och lönekonkurrens, epidemier, cyberattacker, militärtjänst i Nato). Det universella för Balibar är mångfaldigt, inte i betydelsen relativt eller kompromissbart, utan på så vis att det inte rör sig om ett enkelt begrepp som kan definieras som en absolut enhet i motsats till det singulära eller partikulära. För Balibar är universalismen en ständig källa till konflikt. Då menar han inte konflikt om själva begreppet, utan att det universella gestaltar sig genom konflikter. De universella anspråken yttrar sig i uppror mot förtryck, för en annan världsordning, en annan framtid.
En överordnad gemenskap såsom den europeiska identiteten innebär också utestängning. Europas gränser förstärks motsägelsefullt nog för att ”skydda” de förment universella värdena frihet och jämlikhet. Nationalisterna, vare sig de kallar sig etno- eller kulturnationalister, hävdar till exempel att nationalstaten är alla ”folks” strävande, det vill säga ett högst partikulärt intressedrivet argument för en universell institutionalisering av etniska/kulturella gränser.
De konflikter som det universella kan ge upphov till blir också tydliga genom mänskliga rättigheter som ett politiskt och historiskt fenomen och idégods. Den grundläggande marxistiska kritiken av politiska och medborgerliga rättigheter är att de inte utmanar den av kapitalistismen skapade ojämlikheten och alltså aldrig kan vara verkligt emancipatoriska. Postkoloniala tänkare utvecklade kritiken: Mänskliga rättigheter begränsas av suveräna stater som är formellt jämlika men de facto ojämlika, en ojämlikhet som skapades genom de västerländska staternas expansion och extraktion i den koloniala världen. När den allmänna förklaringen för de mänskliga rättigheterna undertecknades i FN 1948 var den ekonomiska och politiska ojämlikheten mellan världens stater redan befäst genom kolonialismen. Det välstånd som möjliggjorde välfärd och relativ social jämlikhet i nord byggde i förlängningen på denna ojämlikhet. Detta kan tyckas oviktigt om man utgår från att mänskliga rättigheter är en samling värden, grundade i västerländsk idétradition och religiösa föreställningar om människans särart. Om mänskliga rättigheter förstås som bara en samling värdeladdade dokument som manifesterar en imaginär moralisk gemenskap, så blir också slutsatsen självklart att de inte kan leda till verklig emancipation.
I den klassiska liberala förståelsen av mänskliga rättigheter är det individen som har fri- och rättigheter som kan stå i konflikt med ett kollektivt överordnat intresse. Kollektivens krav, religiösa grupper, ursprungsfolk, eller nationella minoriteter, definieras som partikulära medan individens intressen definieras som universella. När kollektiv ges juridiska rättigheter är det först och främst i förhållande till ett annat kollektiv (nationalstaten) som de existerar rent institutionellt, även om de har konsekvenser både för individer och andra kollektiv. Man kan också tänka på hur erkännande av särskilda gruppers rättigheter utgör ett erkännande av hur deras universella intressen tar sig partikulära uttryck, såsom konventionen om kvinnors rättigheter. I rättighetsdiskursen har allt större fokus hamnat på identitet och representation, att det är genom individens identifikation med ett kollektiv som rättigheter krävs och tillerkänns: HBTQIA+, kvinnor, ursprungsfolk. De universella anspråken såsom de tar sig uttryck i rättighetslistor reduceras till en fråga om identitet.
För att mänskliga rättigheter ska ha en emancipatorisk potential måste man alltså gå bortom identitet och representation och värdedebatt. Det universella kan inte begränsas till metafysik och människovärde i någon abstrakt form. När den gemensamma mänskligheten trots allt och återkommande genom historien åberopas av förtryckta är det alltså inte i det abstrakta som det universella framträder. Det handlar om att demonstrera de faktiska konsekvenserna av de abstrakta begreppen. Vad följde av att slavar sågs som jämlikar? Vilka konsekvenser får det att se de drunknande på Medelhavet som människor, på migrantarbetare som mammor och pappor, på kurder som svenska medborgare? Om kurder protesterar i Stockholm eller Ankara så manifesterar de förvisso sin medborgerlighet, men kategorin medborgare i sig är ointressant som identifikation. Universalismen är inte inneboende i identifikationen som människa utan i det diskursiva och praktiska som logiskt följer av en sådan kategorisering.
Aldrig har det väl framstått som mer nödvändigt att skandera orden ”ingen människa är illegal”. För om vi kan konstatera detta så måste den logiska konsekvensen vara att vi agerar för den människans blotta existens. Och det är i själva den handlingen som människovärdet manifesteras, inte i konstaterandet. Genom handlingarna framträder en politisk universalism, en verklig jämlikhet som inte begränsas till medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Det måste vara i jämlikheten som universalismen framträder, inte en jämlikhet som bara existerar på papper eller i normer, utan en jämlikhet som vi bekräftar och utövar hela tiden. Jämlikhet som ett förgivettagande som inte existerar utan att ständigt praktiseras.
För att läsa texten av Karin Zackari i Fronesis temanummer ”Det universella” (nr 48-49), klicka här.
För att läsa texten av Étienne Balibar, klicka här.
För att läsa mer om essäserien Tillbakablickar, klicka här.