Genusvetaren Evelina Johansson Wilén undersöker i sina tillbakablickar den feministiska familjekritikens återkomst. Även om familjekritiken på ett förtjänstfullt sätt visar att kärnfamiljen är sammantvinnad med kapitalismen, ifrågasätter hon om denna kritik i slutändan är så radikal. För att läsa mer om essäserien Tillbakablickar, klicka här.
Tillbakablickar: Familjekritikens återkomst, aktualitet och brister
Evelina Johansson Wilén
De senaste åren har flera av de så kallade kulturdebatterna kretsat kring moderskapet och kärnfamiljen. I debatten som följde på utgivningen av Anna Björklunds essäbok Kvinnomanualen (2022) väcktes till exempel frågan om huruvida det pågår ett slags konservativ vändning hos yngre generationer av kvinnor, där kärnfamiljen – som bland den äldre generationens feminister betraktats som en plats där risken är stor för att kvinnor dubbelarbetar och utsätts för psykiskt och sexuellt våld – ses som en trygg hamn i en alltmer obegriplig och skrämmande värld. Föräldraskapet eller närmare bestämt modersrollen har även tidigare stått i fokus för feministiska debatter. Hemmafrutrenden som växte sig stark under 2010-talet, när den yngre generationen i rapport efter rapport (och bloggpost efter bloggpost) visade sig vara betydligt mer intresserad av familjebildning och vackra hem än tidigare generationer, väckte frustration hos de feminister som kämpat för att få kvinnorna ut från hemmen och den kvävande heterosexuella tvåsamma monogamin. Likaså väcktes klagokören när Nina Björk i en krönika i Dagens Nyheter beskrev sin ångest inför att lämna sina barn på förskolan för att hämta dem utmattade och griniga efter den långa arbetsdagens slut och när hon genom sitt ifrågasättande av åtta timmars arbetsdag inledde det som har kommit att kallas för ”dagisdebatten” (Dagens Nyheter den 30 oktober 2005). Många förfärades över att Björk, som de en gång sett som en central feministisk förkämpe, konstaterade att ”barn finns och barn tar tid” och förespråkade ett samhälle där vi får mer tid att vara med våra familjer och barn (se till exempel Dagens Nyheter den 21 november 2005). För hur kan familjen, som en gång betraktades som ett kvinnans fängelse och en av kapitalismens grundläggande förutsättningar, plötsligt bli kvinnans nyckel till frihet och till och med en plats för antikapitalistisk kamp? Var inte feminismens mål, åtminstone för dess marxistiska gren, att avskaffa familjen snarare än att likt samtida antifeministiska rörelser sjunga dess lov?
Som en reaktion på den ökade familjevurmen har även den feministiska familjekritiken fått ett uppsving. Frågan om avskaffandet av familjen behandlas bland annat i tidskriften Fronesis temanummer ”Familjen” som utkom 2015 (nr 50–51). 2017 publicerades Melinda Coopers bok Family Values. Between Neoliberalism and the New Social Conservatism, där hon beskriver nyliberalismens behov av kärnfamiljen, och 2018 gav Verso ut Helen Hesters bok Xenofeminism, som är ett radikalt angrepp på den kapitalistiska kärnfamiljen. I den uppmärksammade artikeln ”Abolition of the family: the most infamous feminist proposal” i tidskriften Feminist Theory förespråkar Kathi Weeks ett återuppväckande av den feministiska familjekritiken (2021).
Även om jag håller med Hester och Weeks – eller för att vara mer precis Friedrich Engels, Karl Marx och i synnerhet Aleksandra Kollontaj – om att familjen har en roll i upprätthållandet av kapitalismen, så kommer jag likväl att argumentera för att en radikal familjekritik med upphävandet av familjen som mål är missriktad. Därmed inte sagt att det som i dag definieras som familj, och vilka som tillåts att vara familjer, inte skulle vara en politiskt brännande fråga som är relevant för både feminister och marxister att undersöka kritiskt.
Den marxistiska familjekritiken växte fram redan under 1800-talet, men var kanske som starkast under 1970-talet. Kärnfamiljen beskrivs här som en social form som växt fram under kapitalismen i och med dess radikala åtskiljande av den ekonomiska och den privata sfären, där det produktiva arbetet sker utanför familjen. Weeks beskriver hur denna kritik kom att förlora kraft efter 1970-talet. Den nyliberala omstruktureringen av samhället, där människor blev mer beroende av sina familjer för att klara sig, i kombination med det kulturella skyttegravskrig där feminister blev alltmer ifrågasatta, fick till följd att de flesta feminister gjorde avkall på anspråket att avskaffa kärnfamiljen. Ett sådant politiskt projekt framstod helt enkelt som alltför radikalt. I och med den ”refamilisering” (det vill säga familjens ökade ansvar för vård och omsorg) som följde med nyliberalismens nedrustning av välfärdsstaten blev feministiska visioner om en familjefri framtid helt enkelt obegripliga för merparten av medborgarna, och kanske särskilt för kvinnor.
Detta stämmer förmodligen än mer i dag. Som Elin Grelsson Almestad skriver i sitt bidrag i Fronesis, innebär ökad osäkerhet på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden och i ekonomin att kvinnor blir alltmer beroende av familjen: ”Rent materiellt innebär såväl bostadsbrist som osäkra anställningar och låga pensioner att vi blir mindre fria att gå in i och ut ur relationer. I många fall, framför allt för kvinnor, innebär den låga pensionen att partnern måste gå in med försörjningsstöd” (s. 167). Även om den ekonomiska utvecklingen riskerar att göra familjelivet mer betungande för kvinnor, blir alltså samtidigt avsaknaden – eller uppgivandet – av familjen otänkbart, då livet skulle bli än tyngre utan den. Siffror från Statistiska centralbyrån skulle kunna tolkas i linje med denna analys. 2021 skiljdes 23 647 par, 1 972 skilsmässor färre än det föregående året. Genom sin nedmontering av det kollektiva stärker en nyliberal ordning kärnfamiljen, som får uppgiften att uppväga bristen på sociala skyddsnät.
Förutom yttre tryck stötte de familjekritiska feministerna även på intern feministisk kritik under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Den feministiska familjekritiken anklagades för att representera en alltför strukturalistisk analys, där familjens variation och betydelse i olika sammanhang och för olika grupper inte beaktades. Till exempel argumenterade svarta feminister som Angela Davis och Patricia Hill Collins för att familjen för dem var en omistlig plats för motstånd mot samhällets rasistiska strukturer snarare än någon otvetydig plats för förtryck. Anspråk på att avskaffa familjen beskrevs som ett rakt igenom vitt perspektiv på saken, där tilltron till staten och samhället var större än inom andra marginaliserade grupper i samhället. Som en reaktion på denna kritik övergick feminister från att kräva familjens avskaffande till att kämpa för bättre, mer jämlika och inkluderande familjer. Det var inte familjen i sig som behövde röjas ur vägen, utan snarare den destruktiva och ojämlika familjen.
Detta är inte minst tydligt i en svensk kontext, där jämställdhets- och familjepolitik under hela 1900-talet var tätt sammanbundna. Reformer som införandet av barnbidrag och föräldraförsäkring, avskaffandet av sambeskattning och utbyggnaden av offentlig barnomsorg är exempel på denna inriktning som förbättrade kvinnans ställning i samhället och inom familjen, men som inte ändrade på det faktum att huvuddelen av arbetet i hemmet utfördes av kvinnan. Det är denna form av feministiska familjereformism som Weeks kritiserar, då hon menar att den i det långa loppet upprätthåller kapitalismen.
Även om Weeks erkänner att feministiska anspråk på att upphäva kärnfamiljen kan verka helt främmande för kvinnor som lever i, är beroende av och i bästa fall är lyckliga och finner politisk kraft i sina kärnfamiljer, så menar hon att familjekritiken av flera skäl fortfarande har en rättmätig plats och är en rimlig politisk målsättning. Weeks kritiserar kärnfamiljen för att naturalisera hierarkier och begränsa våra sociala relationer. Det som utanför familjen skulle beskrivas som en maktrelation framstår i stället som baserat på naturliga känslor, omsorg och kärlek. Till exempel beskrivs kvinnans hemarbete som någonting hon utför för att hon älskar sina barn, snarare än som ett resultat av en könspräglad arbetsdelning. Dessutom tenderar kärnfamiljen att skapa en individualistisk personlighetsstruktur som upprättas i förhållande till människor som inte ingår i kärngruppen. I kärnfamiljen skapas ens identitet genom privategendom och privatliv. På så vis kan familjen ses som ett antisocialt arrangemang som fjärmar oss från alternativa former av social tillvaro och i förlängningen leder till ett minskat samhällsengagemang. Medan familjen blir föremål för omsorg, blir de som befinner sig utanför familjen ett hot mot den trygghet som upprättats inom den snäva familjekretsen. Weeks menar att större sammanslutningar, där omsorgsarbetet inte knyts till modellen ”mamma, pappa, barn”, skulle kunna motverka denna slutna individualism. Här finns ett eko av Kollontajs förhoppning om proletariatets nya kollektivistiska könsmoraliska kodex, där familjen undergrävs till förmån för ett mer kollektivt levnadssätt. Som författarna till The Care Manifesto skriver har ”våra omsorgskretsar blivit smärtsamt snäva” (2020, s. 17). Dessutom utgör familjen, menar Weeks, en central del av upprätthållandet av kapitalismen. Den sociala reproduktionsteorin visar tydligt att främst kvinnors obetalda arbete utnyttjas:
[D]en enorma tid, kraft och möda som läggs på barnomsorg, äldreomsorg, vård av sjuka, vård av handikappade, egenvård och samhällsomsorg, utan vilka det ekonomiska systemet inte skulle existera, tillhandahålls i stort sett kostnadsfritt, och till en oproportionerlig del av kvinnor, som lämnas utanför inkomstgenererande arbete. Det faktum att rikare personer kan använda sitt klassprivilegium för att köpa sig ur denna könspräglade situation genom att anställa andra för att utföra sitt hushållsbaserade reproduktiva arbete löser inte problemet för majoriteten, som lämnas att på egen hand finna sätt att kombinera arbete och familj, dra in pengar och reproducera sig själva och våra samhällen (Weeks 2021, s. 441).
Då familjen bär en så tung samhällsbörda, är det enligt Weeks inte konstigt att så mycket våld försiggår inom hemmets väggar. Hemmet är alltjämt en av de farligaste platser som en kvinna kan befinna sig i. I ett globalt perspektiv innebär dessutom det ”livspussel” som västerländska kvinnor försöker lägga, deras försök att kombinera karriär och familj i en alltmer krympande välfärdsstat, att andra familjer trasas sönder. Som sociologen Arlie Russell Hochschild visar i texten Love and Gold möjliggörs livspusslet i ett stort antal kärnfamiljer i väst av en global omsorgskedja där mindre bemedlade kvinnor från fattigare länder migrerar till väst för att utföra det hemarbete som yrkesarbetande kvinnor i väst inte har tid att utföra (Hochschild 2004, s.30). Detta pekar emellertid mot en dubbelhet i kapitalismens förhållande till kärnfamiljen, då vissa kärnfamiljer värnas medan andra splittras i nyliberalismens kölvatten.
Så varför kritisera kritiken av en institution som tycks hålla kvinnan ”på plats” och möjliggöra kapitalismen, samtidigt som den motverkar solidaritet med människor som inte är våra närmaste släktingar? Weeks beskriver hur familjekritiken inte handlar om att bryta sönder enskilda familjer, utan snarare om att kritisera det samhälle som behöver familjen. Samtidigt lägger hon allt krut på att visa hur familjen bidrar till att återskapa och upprätthålla maktförhållanden, och hon sätter stort hopp till att andra former av gemenskaper ska kunna fostra andra människor med större politisk motståndskraft. Mina invändningar mot Weeks och familjekritiken generellt bottnar i att familjen får för stor roll. Alltför stora förhoppningar knyts till vad ett upphävande av kärnfamiljen som norm och institution skulle medföra.
Låt oss börja med argumentet om att familjen i sig skapar antisociala och individualistiska människor. För Weeks är detta inte ett historiskt argument. Utsagan tar snarare sikte på en inneboende logik i alla kärnfamiljer. Men är det verkligen så självklart att kärnfamiljen i sig överallt och alltid resulterar i antisociala och individualistiska individer? Eller att kärnfamiljen oundvikligen leder till bristande kollektivism? Är det möjligt att tänka sig familjer där en tydlig gräns mellan oss och dom inte reproduceras och där familjeliv inte utesluter ett samhällsengagemang? Jag tror det. Snarare än att spåra utvecklingen av det individualistiska samhället till familjen som sådan, kan den skyddande funktion som familjen har fått i vår samtid sättas i samband med ett i övrigt alltmer individualistiskt samhälle där människor sluter sig till familjen för att i bästa fall stundvis erfara och odla andra värden än de samhälleligt rådande. Även om denna ”vändning inåt” kan resultera i mindre samhällsengagemang, är detta inte nödvändigtvis en följd av familjen som sådan, utan snarare en produkt av det samhälle i vilket den existerar. Vändningen mot familjen kan betraktas som ett symptom, men det är inte självklart att det är familjen i sig som är sjukdomen. Som klimatkrisen har visat, kan också omsorgen om barn och deras framtid leda till att vuxna engagerar sig politiskt. Oron inför den framtid som ens barn kommer att få, och medvetenheten om att en stabil kärnfamilj inte skyddar mot smältande glaciärer och skogsbränder, kan leda till engagemang för det kollektiva snarare än reträtt från detsamma. Barn som har politiskt aktiva föräldrar kan därför uppfostras att rikta sig utåt snarare än inåt. En strikt uppdelning mellan kärnfamilj och kollektivt medvetande är inte självklar.
Mina invändningar ovan liknar dem som både Davis och Hill Collins formulerar, där de vänder sig mot en alltför homogen bild av familjer och hur de fungerar. Men jag menar att det också finns ett mer grundläggande problem som sammanhänger med tendensen att förstå kärnfamiljen som genomkapitalistisk. Som Nancy Fraser framhållit i en diskussion av kapitalismens beroende av en icke-kapitalistisk utsida (det vill säga sfärer i samhället som inte är helt inlemmade i kapitalismen), så kännetecknas omsorgen i familjer av att den delvis möjliggör kapitalismens fortlevnad. Kapitalismen bygger på ett utnyttjande av icke-kapitalistiska sfärer. Som Marx själv konstaterade är produktionen av arbetskraften i sig själv inte kapitalistisk.
Att familjen tjänar som kapitalismens utsida innebär inte att den inte är sammanlänkad med kapitalismen. Snarare tvärtom. Kapitalismen tjänar både på det obetalda arbetet och på den omsorg som sker i hemmet (samtidigt som det är tydligt att kapitalismens expansion också innebär en omförhandling av dessa gränser, där tidigare obetalt arbete och omsorg inkorporeras i en marknadslogik). Den vila som familjen kan innebära fyller en funktion i en hållbar reproduktion av arbetskraften. Men detta gäller inte bara familjen, utan även andra sociala platser, praktiker och sammanhang som inte är fullständigt åtskilda från det samhälle vi lever i. Låt oss ta några enkla exempel, som kulturkonsumtion, vänskapsrelationer eller utövande av idrott: alla dessa kan ge oss ett andrum och på så sätt ses som asociala relationer och praktiker som riskerar att skapa förnöjsamhet och avleda oss från att göra politiskt motstånd mot det system som vi vilar upp oss från. Men en paroll som ”Avskaffa populärkulturen, vänskapen och sporten!” framstår nog för de flesta som svår att försvara. Vi kan också anföra exempel av mer politisk karaktär, såsom facklig kamp eller försvar för välfärdsstaten. Visst utgör också dessa medel att reproducera arbetskraften på ett bättre och mindre destruktivt sätt?
Det centrala, menar jag, är att allt detta utgör potentiella platser för politiska gränskamper. Där kapitalet eftersträvar ett minimum av vila, trygga arbetsvillkor, fritid och så vidare kan arbetstagarna kräva mer tid för familj och fritid och bättre arbetsvillkor, utan syftet att reproducera kapitalismen utan i stället med siktet inställt på att leva drägligare liv. Erfarenheten att inte kunna sätta mat på bordet till sina barn för sin lön, eller att arbeta så mycket att man inte orkar vara med sin familj, har tidigare mobiliserat människor politiskt. Omsorgen om familjen kan skapa en asocial familjekultur, men den kan också innebära att vi – just med omtanke om dem vi bryr oss om – gör motstånd. Om vi ser oss omkring kan vi se både historiska och samtida exempel på båda utfallen. Vi kan välja att inte kämpa på grund av våra barn eller välja att kämpa just på grund av dem. Familjen är varken konservativ eller radikal i och för sig.
Vad gäller den reproduktion av kapitalismen som reproduktionen av liv onekligen innebär, går det dessutom mycket väl att tänka sig en sådan inom ramen för de mer kollektiva levnadssätt som de feministiska familjekritikerna förespråkar. Det är alltså inte bara kärnfamiljens reproduktion av arbetare som blir ett problem, utan produktionen av liv i ett kapitalistiskt samhälle över huvud taget. Inom kapitalistiska ramar innebär produktion av liv reproduktion av en kapitalistisk ordning. Att som vissa rörelser (som delar av miljörörelsen och queerrörelsen) vägra reproduktion helt och hållet skulle leda till total nihilism, där alternativet till kapitalism är en värld utan människor. Här går hela poängen med politisk kamp förlorad – det vill säga poängen att skapa villkor för ett gott liv för oss själva och våra medmänniskor. Vaga idéer om att ”rädda planeten” (som vore det själva planeten som behöver räddning) där själva människan glöms bort har förlorat ur sikte den rättvisedimension som är en central drivkraft för det socialistiska projektet.
Då jag inte tror att familjen i sig är en kapitalistisk institution, även om den existerar inom kapitalismen och på många sätt betingas av den, ser jag det inte som självklart att ett socialistiskt samhälle inte skulle behöva familjen. Eller egentligen är nog knäckfrågan för min del om det inte är felaktigt att fokusera på sambandet mellan familjen och det ena eller andra samhällssystemet. Utifrån en sådan ensidig utgångspunkt riskerar vi att tappa bort en mer existentiell eller kanske psykologisk fråga: Är familjen bara en ideologisk konstruktion som ska tjäna det ena eller andra systemet, eller kan man tänka sig att familjen – och här tänker jag givetvis inte bara på en klassisk heterosexuell kärnfamilj – också fyller andra behov som behöver tillgodoses, oavsett om vi lever i ett kapitalistiskt eller socialistiskt samhälle?
Jag tänker på platser där vi inte främst behandlas eller fostras som politiska varelser utan i stället får all den uppmärksamhet, den omsorg och det erkännande som vi faktiskt bara kan få av människor som står oss riktigt nära, som i en kärleksrelation, en nära vänskapsrelation eller i en familj. Givetvis kan alla dessa relationer också präglas av våld, frånvaro av erkännande och så vidare. Men det är trots allt genom dessa relationer som vi kan bli erkända och älskade. I ett kapitalistiskt samhälle är risken att våra individuella relationer stärker vår isolering och inbundenhet, men jag är inte alls säker på att detta skulle vara fallet i en annan samhällsordning. Målet bör med andra ord inte vara att avskaffa familjen, utan att skapa ett samhälle där familjen inte behöver avskaffas och kan vara så mycket mer än ett andrum, en vila, en sista tillflyktsort.
Även om den feministiska familjekritiken förtjänstfullt visar hur kärnfamiljen vuxit fram och kommit att bli sammantvinnad med kapitalismen, och hur den har använts både för att förtrycka kvinnor och andra grupper, är den alltför upptagen av frågan om inom vilka sociala former vi reproducerar oss och alltför obenägen att ställa frågan om i vilket större sammanhang vi gör det. Kärnfamiljen blir här någonting statiskt snarare än en form av sammanslutning som oundvikligen är betingad av sin samtid men som samtidigt kan ändra skepnad och funktion. Utan att försvara eller romantisera kärnfamiljen, som kan vara en plats för vila, kärlek och omsorg likaväl som för stress, hat och våld, ifrågasätter jag alltså det politiskt radikala i den radikala familjekritiken. Weeks förespråkar en kritik av det samhälle som behöver familjen, men jag menar att kritiken borde riktas mot de ramar inom vilka vi skapar alla våra sociala sammanhang, inte bara familjen.
Läs mer om ämnet i våra tidigare artiklar:
Elin Grelsson Almestad: Familjens och kapitalets upplösning
Nancy Fraser och Linda Gordon: »Beroendets« genealogi
För att läsa mer om essäserien Tillbakablickar, klicka här.