När vi nu har tagit klivet in i 2020-talet präglas samtiden av kriser – coronakris, klimatkris, ekonomisk kris, politiska kriser. Det gamla dör, vi lever i brytningstider, och det nya kan inte födas. Men den rådlöshet, ovisshet och förtvivlan som många av oss känner just nu kan även skapa grogrund för begär, hopp och vilja. För att läsa mer om essäserien, klicka här.
Provisoriska utopier
Sven-Eric Liedman
22 år är en lång tid. Mycket har förändrats sedan Fronesis grundades. Det sena 1990-talet ter sig långt efteråt som en idyllisk tid. Muren var riven och kalla kriget slut. Datorer och mobiler fascinerade folk: så många såg fram emot nästa års modeller. Ja, världen hade sina problem, folkmord i Rwanda, krig i det som nyss var Jugoslavien, den ändlösa krisen i Mellanöstern. Men snart var det ett nytt årtusende och dags för nystart.
Det var också en nyliberal tid. De flesta ekonomiska spärrar hade släppt. De rika blev snabbt rikare, fler och fler drevs ut i ekonomisk osäkerhet. Den process som idag nått astronomiska höjder var redan i full gång.
Men de nya nationalisterna var ännu inte så starka. I Sverige trodde de flesta att den sortens strömningar ebbat ut efter Ians och Berts fiasko. Så vi bedrog oss! Nu sätter deras slugare efterföljare i SD ofta den politiska agendan.
I en bedrövlig tid lönar det sig att se sig tillbaka i historien. Bländade av samtiden kan vi lätt tro att historien bara fortsätter i rät linje framåt. Men så är det aldrig.
Tillbakablickar kan fixera punkter långt bort i det förflutna. De kan också stanna på medeldistans. En artikel i första numret av Fronesis från 1998 låter oss bland annat möta Ernst Wigforss och hans politiska idévärld. Kan hans tankar fortfarande inspirera oss?
Den andra tillbakablicken är mycket mer närsynt: en artikel om solidaritet från 2018.
Med två ögon får vi djupseende. Med utgångspunkt från två artiklar ur det förflutna kan vi kanske också hoppas på någon sorts tredimensionell bild.
Ernst Wigforss är en av de mest briljanta politiska tänkare som Sverige haft. Han var också en ledande politiker i många år, finansminister först en kort period på 1920-talet och sedan nästan oavbrutet mellan 1932 och 1949. Han var drivande bakom ett skattesystem som ledde till ekonomisk utjämning i Sverige – det system som demolerades i början av detta århundrade.
Det tillhör mina stoltheter att jag något lärde känna honom när han var ungefär 80 och jag en ung student på högst 21. Han var pensionär sedan länge, författare till den svenska memoarlitteraturens stora mästerverk, Minnen (1949-54), och en vass kritiker av vissa drag i regeringen Erlanders politik. På vintrarna bodde han i Lund, den stad där han en gång studerat och omsider blivit docent i nordiska språk. Det hörde till hans pensionärsnöjen att där besöka Filosofiska föreningen. På Filosofiska föreningen häckade också jag, en ung filosofistudent.
Wigforss var en ivrig deltagare i debatterna, vänlig i ton och skarp i sak och driven av en ständig lust att veta mer. Jag minns när en docent i matematisk statistik berättade om vilka kalkyler som dåtidens stora, tunga datorer kunde utföra på kort tid. Wigforss blev eld och lågor och drog ut linjerna mot framtiden: vart var vi på väg?
En gång hade jag publicerat en artikel om Martin Buber i en tidning. Buber var en man som Wigforss kände väl till. Han sa något vänligt om artikeln men hade också kritiska synpunkter, säkert välgrundade. Jag minns att jag försökte bemöta kritiken men samtidigt insåg att han visste mer i ämnet.
Det är intressant och talande att det allra första numret av Fronesis år 1998 delvis ägnades åt Ernst Wigforss. Det fanns uppenbarligen ett behov av att återknyta till radikalismen i Wigforss tänkande och i synnerhet till hans idéer om industriell demokrati. Det är statsvetaren Gunnar Hansson som med varlig hand för in Wigforss idéer i den debatt som var aktuell strax före sekelskiftet 2000. Gunnar Hansson har skrivit tre vetenskapliga monografier om Wigforss. Den senaste, Reformism och utopism. Wigforss, efterkrigstid och socialdemokratins framtid kom så sent som 2018.
Den industriella demokratin var en avgörande del i det som ännu för inte så många decennier sedan var på mångas läppar och som kallades ekonomisk demokrati. Tanken var enkel och självklar: med den politiska demokratin hade alla människor fått inflytande över landets och kommunens styrelse. Nu var det dags att de fick vara med och bestämma över sitt eget arbete.
Men hur skulle det gå till?
I den marxism som utvecklats efter Marx var svaret enkelt: staten! Den stat som nyss förtryckt folket skulle bli ett redskap i folkets händer. Alla och envar skulle få makten över arbetsplatserna genom att man helt sonika förstatligade dem. Den idén var stark också i svensk socialdemokrati efter första världskriget.
Det är mot denna föreställning som Wigforss vänder sig i sitt anförande vid den socialdemokratiska partikongressen 1920. Inspirationen hämtar han närmast från den brittiska gillessocialismen, vars centralgestalt är G. D. A. Cole. Cole hävdar att arbetaren, den anställde, inte bara strävar efter bättre materiell standard utan också efter ett arbete som innebär både frihet, inflytande och ansvar. Det kräver enligt Cole att man på arbetsplasterna inrättar vad han kallar gillen. Gillena ska precis som förlagorna under medeltiden innebära att arbetaren inte bara behärskar handgreppen utan också förstår sitt arbete inifrån. På så sätt ska de slita sig loss från den träldom som den moderna industrin försatt dem i. Cole tänker sig också att arbetsplasterna knyts samman genom ett stort system som bildar en nationell pyramid.
Wigforss övertar inte Coles idéer rakt av men väl tanken på arbetarnas frihet som vinns genom kunskap om det egna arbetets tekniska och organisatoriska förutsättningar. Så öppnas möjligheterna för både frihet och medbestämmande. Vägen är ”lång och besvärlig”. Arbetarna ska komma upp på samma bildningsnivå som tjänstemännen.
Statssocialismen kan möjligen ge mer bröd men inte större frihet för den anställde, säger Wigforss. Den bjuder dessutom en rad svårlösliga problem. Varifrån kommer initiativen till förnyelse, så central under kapitalismen, om allt ligger i statens händer? Och hur ska demokratin kunna bevaras och stärkas om makten koncentreras till en statlig byråkrati?
Man kan säga att Wigforss här tecknar de problem som skulle möta Sovjetunionen under dess drygt 70-åriga historia. Han gör det för hundra år sedan, år 1920.
Det finns alla skäl att återuppliva Wigforss idéer idag. 2020 års pandemi har visat att det finns en kraftig strömning inom vänstern idag enligt vilken staten är lösningen på de sociala, ekonomiska och kulturella problem som vi nu står inför. Det råder ingen tvekan om att staten har den styrka som krävs både för att råda bot på den kris som både coronan och en länge lurande lågkonjunktur försatt oss i. Men vilken stat? Alla stater är igång med sina stödpaket, Kina, USA, Ungern … Visst kan man trumferande utropa: -Marknaden klarar sig inte utan staten!
Men i en demokrati är staten ett slagfält för olika ideologier, politiska program och partier. Den måste också vara så. Om vänstern vinner ett val präglar det politiken. Men redan vid nästa val kan högern göra de vunna resultaten om intet.
Wigforss tro på fackens avgörande betydelse kan te sig exotisk idag när fackföreningsrörelsen alltsedan 1980-talet så kraftigt och effektivt motarbetats. Men med denna försvagning har det också blivit klart vilken katastrof det är för vanliga människor, deras arbete och deras välfärd med en svag fackförening. Talande nog har facken fått många nya medlemmar under den innevarande krisen.
För Wigforss är fackföreningsrörelsen, modifierad enligt gillesidealen, den kraft som krävs för industriell demokrati.
Ernst Wigforss är reformist ut i fingerspetsarna. Han ser framför sig en lång process innan det samhälle han drömmer om kan förverkligas. Eller, rättare sagt, det är inte just det samhälle som han i sitt nu föreställer sig som kommer att realiseras. Ett viktigt begrepp som han utvecklade fullt ut under sin tid som pensionär i Lund var provisoriska utopier. En politiker och ett parti måste sträva mot vad som framstår som det bästa samhället. Men detta ideal är inte hugget i sten. Hur realistiskt ett mål än må vara, blir resultatet ändå alltid ett annat. Det är den lärdom som Wigforss drar från Marx, något som han framhåller också i sina Minnen. När det blir tydligt att det man strävade efter inte förverkligats, bör det inte leda till besvikelse eller rentav kapitulation. Då är det i stället dags för en ny provisorisk utopi.
Wigforss inskärper också att man aldrig kan förutsäga resultatet av en reform. Varje reform är ett experiment och inte en åtgärd med förutsägbart resultat.
Ordet ”solidaritet” finns förvisso i Ernst Wigforss vokabulär men det står inte i centrum för hans uppmärksamhet. Man talade förvisso mycket om solidaritet inom det socialdemokratiska partiet, men än mer gäller det inom fackföreningsrörelsen, framför allt LO. Där förblir föreställningen om en solidaritet mellan och inom olika fack när det gäller lönesättning viktig, även om den klassiska politiken från ”de gyllene åren” efter andra världskriget och fram till cirka 1980 övergavs när hela näringslivet stöptes om och löneskillnaderna ökade i allt snabbare takt i hela samhället.
Denna förändring sammanhängde med den revolution som elektroniken och i synnerhet persondatorerna innebar. Med dem förändrades snart också produktionsförhållandena drastiskt. Det gick blixtsnabbt att flytta pengar runt jordklotet, och pengarna blev alltmer abstrakta storheter långt från de skramlande mynten och de prasslande sedlarna i plånboken. Finansmarknaden utgjorde en allt viktigare del av ekonomin.
Förändringarna gav luft under vingarna åt en ekonomisk teori som befunnit sig i skuggan av John Maynard Keynes ekonomiska program under hela efterkrigstiden. Denna teori hade redan 1938 döpt sig själv till den nyliberala, och dess viktigaste teoretiker var Friedrich Hayek och Milton Friedman. Det var två inbördes mycket olika ekonomer som förenades i tron på att en marknad med tydliga regler borde befrias från alla typer av statligt och annat intrång. Den viktigaste av alla mänskliga rättigheter var rättigheten att flytta kapital över nationsgränser. (Det var anledningen till att både Hayek och Friedman stödde militärkuppen i Chile 1973. Den ekonomiska friheten var viktigare än demokratin.) Marknadens frihet skulle innebära att ojämlikheten i samhället ökade. Men alla hade till sist glädje av den ökade friheten, och de rikastes rikedomar gav upphov till en konsumtion som gav pengar även åt de fattigaste.
Denna lära, som nyss hade bespottats av de flesta ledande ekonomer, slog igenom åren kring 1980, efter det att kriserna hopats under 1970-talet. En rad politiker som förenade extrem ekonomisk liberalism med politisk konservatism kom till makten. Den nyliberala vågen nådde efter några år också Sverige, men här var det inte minst genom socialdemokrater i kanslihuset som den fick politisk kraft. Med regeringen Bildt som tillträdde 1991 släppte alla spärrar och vi fick till exempel det unika friskolesystemet, direkt kopierat efter en skiss av Milton Friedman. Friedmans ”voucher” kallades på svenska ”skolpeng”.
I denna nya konjunktur framstod solidariteten snarast som en hämsko på den sunda utvecklingen mot ett samhälle där den totala valfriheten var det högsta värdet. Ändå fanns det hela tiden motröster som tvärtom framhöll vikten av sammanhållning och känslan av gemensamt ansvar. Valfriheten var inte det enda värdet i livet och bristen på den inte den enda faran. En växande ojämlikhet skulle inte bara omöjliggöra alla meningsfulla val för de ekonomiskt, socialt och kulturellt mest missgynnade. Den skulle innebära att människor inte skulle se varandra som likar som bara valt lite olika livsvägar, utan som antingen gynnade av ödet eller dömda till en hård och påver lott.
Insikten om solidaritetens nödvändighet har sannolikit vuxit under 2000-talet när ojämlikheten i Sverige liksom i hela världen ökat dramatiskt. Snart har det tidiga 1900-talets klassamhälle återskapats inte minst i vårt land, fastän nu på en helt annan nivå och med klasser som är mer splittrade och klassmarkörer som förändrats drastiskt. Så ser också produktionen helt annorlunda ut, liksom ekonomins hela utanverk, med sin enorma finansmarknad, sina blixtsnabba beslut (där allt fler fattas på nanosekunder av datorer) och sin blindhet för levande människor.
Behovet är stort av en solidaritet som binder samman alla dem som hamnar på undersidan av detta system, men också dem som ser det orimliga i hela samhällsutvecklingen. Det nummer 58–59 av Fronesis som kom ut 2018 och som har temat Solidaritet var därför välkommet och har också bevarat och snarare stärkt sin aktualitet under de två år som gått sedan dess, nu när pandemi och lågkonjunktur gjort livet riskablare för de många som befinner sig i underläge eller missmod.
Numret innehåller många viktiga och tänkvärda bidrag, nyskrivna eller klassiska, men det är ett av dem som jag här ska stanna inför, Majsa Allelins och Tobias Davidssons ”Om klassolidaritet och gränsdragningar”. Det är en text som ger den närmaste bakgrunden till svårigheterna att uppamma en känsla av gemenskap inom den snabbt föränderliga arbetarklassen.
Författarna gör först den viktiga distinktionen mellan å ena sidan solidaritet, som binder samman människor som har likartade förhoppningar och farhågor, och å andra sidan välgörenhet som snarare skiljer givare och tagare åt. I solidariteten kan man identifiera sig med de andra människorna, även om det är vissa av dem som för tillfället behöver hjälp av de andra. Hjälparna kan alltid se sig själva i den andres situation.
Sammanhållningen inom arbetarklassen var avgörande för en relativ utjämning i samhället under en rad decennier. Inte så få andra stödde utjämningsprojektet som skedde under en tid av exempellös ekonomisk och social utveckling.
Från sent 1970-talet började problemen hopas. Borgerliga regeringar kilade sig in mellan de socialdemokratiska. Allelin och Davidsson börjar sin historieskrivning med den hittills mest långlivade av dessa ministärer, Fredrik Reinfeldts mellan 2006 och 2014.
Reinfeldt hade två stora slagord, ”arbetslinjen” och ”utanförskapet”. De som hade arbete premierades med det ena jobbskatteavdraget efter det andra. De andra, de som stod utanför det reguljära arbetslivet, fick däremot sämre villkor. De arbetslösa framstod för sig själva och andra som paria.
Det är självklart att det blev svårare och svårare med sammanhållningen inom arbetarklassen. Den med arbete ställdes mot den utan, med regeringens goda minne. Man var inte längre klass, man vara bara en individ som antingen förtvivlat höll fast vid sitt arbete eller som stod där utanför.
Med den stora flyktingströmmen som sökte sig till Europa 2015 utsattes sammanhållningen för en annan påfrestning. Nu var det alla de många människorna långt bortifrån som kunde tänkas konkurrera om både sociala förmåner och jobb med dem som redan bodde här. Redan fanns en jäsande motvilja mot allt som i en överhettad föreställningsvärld inte framstod som evigt svenskt, och nu växte denna deg så stor att den hotade att sluka en stor del av befolkningen i sin mjuka famn.
Det var inte längre individ som ställdes mot individ. Det var svenskar mot icke-svenskar. En stor del av LO-kollektivet drabbades av svenskhet.
Så tecknas bilden av det senaste decenniets utmaningar mot varje form av solidaritet. Finns det någon väg ut ur detta allt svårare dilemma?
Allelin och Davidsson skisserar bara mycket kortfattat hur motståndet mot kapitalets strategi att söndra och härska kan tänkas se ut. De pekar på tidigare solidaritetsrörelser i historien som arbetat under lika ogynnsamma yttre förhållanden och ändå blivit framgångsrika. Människor har också i det nära förflutna samlat sig till kraftfulla manifestationer av typen Refugees Welcome i samband med flyktingskrisen 2015.
Samtidigt erkänner författarna att en bred solidaritetsrörelse är ”ett osannolikt scenario”. Det ska inte hindra oss från att hoppas och att arbeta för ett samhälle där var och en kan se sig själv i andra.
Nu, några år efter det att artikeln skrevs och vi råkat in i en oväntad situation där större delen av samhället ligger nere på grund av en pandemi, kan man ställa artikelns avslutande frågor på nytt. Är inte detta ett gyllene tillfälle för en ny, bred, stor och global solidaritetsrörelse när alla utom kapitalets egna gullgossar försatts i en likartad situation? Måste inte det samhälle som ska uppstå ur spillrorna av det gamla bli radikalt annorlunda än det gamla? Blir det inte lättare att se sig själv i andra när andra likaväl som jag drabbats av samma öde?
Och kan kanske till och med Wigforss idéer om företag där de anställda är med och styr företaget få nytt liv? Kan reformismen rentav få nytt liv efter decennier av reträtt – en reformism som är präglad av den glada experimentlusta som Wigforss talar om?
För att läsa Gunnar Hanssons texter samt ett utdrag ur SAP:s kongress 1920, i Fronesis temanummer ”Demokratisk ekonomi” (nr 1), klicka här.
För att läsa Majsa Allelins och Tobias Davidssons text, i Fronesis temanummer ”Solidaritet” (nr 58–59), klicka här.