Vad skulle det innebära att se Kortedala i nordöstra Göteborg som en förlorad framtid? Den frågan ställer sig Nathan Siegrist, doktorand i sociologi, i sina tillbakablickar. Även om vi lever i bedrövliga tider måste vi akta oss för att se den politiska och sociala utvecklingen som nödvändig. I glappet mellan vad vi lärde att förvänta oss och vad vi fick finns handlingsutrymme att blottlägga nyliberalismens excesser och kämpa för en öppen stad utan segregering och renovräkningar. För att läsa mer om essäserien, klicka här.
Staden och folkhemsdrömmens övergivna nöjesfält
Nathan Siegrist
Vi lever i urbanitetens epok. Detta konstateras i inledningen till Fronesis temanummer ”Staden” (nr 18) från 2005, och det är lika sant nu som då. Faktum är att betydande delar av numret hade kunnat publiceras i dag utan nämnvärda ändringar. Samtidigt vilar en påtaglig pessimism över numrets framåtblickande inlägg. Författarna tecknar framväxande processer kretsande kring stigmatisering och varufiering av stadsrummet som är lätta att relatera till samtiden. Om vi nu befinner oss ”i en bedrövlig tid”, som Sven-Eric Liedman skriver i sitt inledande bidrag till denna essäserie, är det alltså inte särskilt upplyftande att rikta blicken två decennier bakåt i tiden. Vi slås inte av alternativa utvecklingslinjer utan av kontinuitet; vad som hade kunna vara överdriven pessimism visade sig vara klarsynthet.
Men det finns förstås stora risker med att gå en sådan pessimism till mötes. Dessa processer må ha fortlöpt relativt obehindrat sedan det tidiga 2000-talet, men det har inte skett av nödvändighet. Lika lite ger avsaknaden av substantiella politiska utmaningar mot stadsrummets varufiering och inhägnader anledning att ge upp hoppet om förändring. Utifrån denna insikt tar jag i denna essä fasta på både utopiska och dystopiska erfarenheter av miljonprogramförortens samtid och arv. Med avstamp i erfarenheter från Kortedala i nordöstra Göteborg reflekterar jag över vilka förlorade framtider, med Mark Fishers ord, som ryms i förortens stadsbild och hur vi kan bli varse deras politiska implikationer.
Urbanitetens epok
När numret om staden utgavs bodde 84 procent av Sveriges befolkning i städer. I dag har siffran stigit till 88 procent. Dessa siffror återspeglas även på global nivå. Över hälften av jordens befolkning bor i städer – en siffra som förväntas stiga till 70 procent när den här texten är lika gammal som ”Staden” är i dag.
I kölvattnet av 1900-talets urbaniseringsprocesser beskriver numrets författare en rad följdverkningar som framträder med än större tydlighet i dag. Sociala problem kopplade till avbefolkning av landsbygden har bara ökat och ”framväxten av en ny stadspolitik”, som flyttade fram den nyliberala politikens front till den urbana sfären, har skärpt polariseringar städer och områden emellan. I den svenska kontexten, då som nu, dras skiljelinjen primärt genom förorten, som alltmer blir föremål för kontroll, repression och stigmatisering. Som Mats Franzén beskriver i sitt bidrag rör det sig om en platsens politik, det vill säga den sociala produktionen av platsers olika anseende och materiella villkor.
Sådana processer tecknas väl i numret, och i efterhand ter sig den allmänna pessimism som präglar flera av bidragen befogad. I en av numrets avslutande texter konstaterar Jan Wehrheim krasst att de rådande utvecklingslinjerna av ökande kontroll och övervakning pekar mot en framtida ”säkerhetsmässig zonindelning utav staden”.
I den svenska kontexten går tankarna till vad som i folkmun kallats ”no-go-zoner”, det vill säga en polisiär klassificering av ”särskilt utsatta områden” – miljonprogramsområden där polisen uppger att det är svårt eller omöjligt att genomföra dess uppdrag. Denna lista över områden har tidvis dominerat den politiska diskursen kring ökande gängkriminalitet och utanförskap på ett sätt som legitimerar dessa platser som avgränsade objekt för ökad kontroll och intervention. Samtidigt har välfärdsstatens tillbakadragande varit särskilt koncentrerat till förorten. I Göteborg skiljer det ett drygt decennium i medellivslängd mellan respektive ändhållplats på elvans spårvagn – ett vittnesbörd om segregationens brutalitet. Även denna tendens diskuteras i numret, där Dalia Mukhtar-Landgren talar om ”två städer” i ”en och samma rumsliga kontext”; en stad för de rika som klarar sig ”bra” och en stad för de fattiga som klarar sig ”dåligt”, mellan dem en dramatiskt växande klyfta.
Flera av numrets texter drivs emellertid av en outtalad förhoppning om att de urbana rörelserna – oavsett om de tar sig uttryck i vänsterpolitiska radikala formationer eller i ”vanliga människors överträdelser”, med Massimo De Angelis formulering – skulle kunna agera motvikt mot denna utveckling, en förhoppning om att kollektiv handling skulle driva på en alternativ utveckling mot en mer egalitär och rättvis stad. Numrets inledning sätter tonen genom att proklamera målet om ”en öppen stad, ej en befästad”.
Men trots glimtar av hopp i hyresgäströrelsen, förortsrörelsen och husockupationsrörelsen har vi ännu inte sett någon verkligt substantiell kraft utmana stadens framväxande inhägnader. I stället har vi i den svenska kontexten sett nya former av förflyttning och undanträngande av köpsvaga grupper i takt med stadsrummets och bostadens tilltagande varufiering. Här går tankarna inte minst till gentrifieringens nya ansikte inom ramen för svensk hyreslagstiftning: renovräkningar. Då stark besittningsrätt i kombination med den unika ”bruksvärdesmodellen” har hejdat opåkallade hyreshöjningar, har hyresvärdar i stället börjat renovera sig till substantiella ”standardhöjningar” i en tilltagande andel av beståndet hyresrätter med rimlig hyra. Särskilt lättillgänglig blev denna modell när miljonprogrammet fyllde femtio och omfattande stambyten krävdes. Sådana stambyten kan i sig inte påkalla hyreshöjningar – däremot är det enkelt att genomföra hyreshöjande åtgärder medan lägenheten står tom, åtgärder som smidigt motiverats utifrån beståndets allmänna stagnation. Den i medlemsantal starka Hyresgästföreningen har stått handfallen och allt fler fattiga har, som David Harvey formulerade det i sitt bidrag i numret, ”tvingats sörja ett förlorat hem”.
”Vi bor på den skrotade folkhemsdrömmens övergivna nöjesfält”
Så formulerade sig en vän i ett samtal grannar emellan i Södra Kortedala, satellitstadens första utpost i Göteborg. Samtalet berörde just våra olika inställningar till området och dess ofta märkliga arkitektur. Gruppen var över lag positiv, men denne vän bröt mot normen och uttryckte ambivalenta känslor inför Kortedala. Sådana känslor utgår ofta från platsens stigma som just förort i kombination med det påtagliga intrycket av att området hamnat på efterkälken. Med Dalia Mukhtar-Landgrens terminologi skulle man kunna säga att Kortedala hör till det Göteborg som klarar sig ”dåligt”, även om stadsdelen inte tillhör de allra mest stigmatiserade Göteborgsförorterna på samma sätt som Bergsjön, Angered och Biskopsgården. Men samtidigt klarar sig inte Kortedala så ”dåligt” att stora omvälvningsprojekt eller förnyelsesatsningar av det slag som andra förorter utsatts för tett sig motiverade. I stället för stötvisa satsningar och ambitioner att ”lyfta området” präglas Kortedala snarare av en diffus känsla av stagnation och bristande underhåll. För att sätta sådana känslor i sitt sammanhang behöver vi återvända till ”nöjesfältets” uppförande.
Figur 1. Några av Kortedalas utstickande punkthus, vid sidan av lamellhus i tegel, högt upp på Kalendervägen.
Fasaderna, som monterats på byggnaderna i efterhand, visar på inspiration från 60-talets rymdestetik. Byggår 1953–1954. Källa: Författarens foto.
Fram till 1900-talets mitt var området ännu obebyggt. Tillsammans med Biskopsgården och Björkekärr var Kortedala den första satellitstaden som planerades och uppfördes i 1950-talets Göteborg, och dessa tre områden kom att byggas ut under miljonprogramsåren 1965–1975. Bebyggelsen i Kortedala koncentreras kring navet Kortedala Torg samt kring en rad sekundära centrumanläggningar, och utgörs till övervägande del av flerfamiljshus i olika stilar och former. En av stadsdelens arkitektoniska egenheter är den tidstypiska föreningen av ”låghus” och ”höghus”. Medan låghusen uteslutande består av lamellhus, oftast trevåningshus i tegel, sparsmakat utrustade med stålbalkonger, präglas de höga punkthusen av de experimentella modernistiska ideal som formade stadsplanering och stilistik under 1900-talets mitt.
Figur 2. Bilder från de så kallade ”trekantshusen” vid Julianska gatan. Ännu ett exempel på utstickande modernistisk arkitektur i Södra Kortedala, byggår 1952–1956. Foto: Stig Sjöstedt, 1957, Göteborgs Stadsmuseums Arkiv.
I Dispositionsplanen för Kortedala,levererad till Göteborgs byggnadsnämnd den 24 oktober 1950, framgår att denna tudelade arkitektoniska utformning av stadsdelen berodde på sinsemellan konkurrerande krav från byggnadsnämnden och fastighetskontoret. Medan fastighetskontoret önskade största möjliga folkmängd i det nya området, lämnade byggnadsnämnden anvisningar om att antalet våningar i största möjliga utsträckning borde begränsas till högst tre. Den föreslagna lösningen var att övervägande bygga trevåningshus, men att ”inom vissa områden [uppblanda] med hus i flera än tre våningar” (EI 9554 1950). I det förslag som antogs i Göteborgs stadsfullmäktige 1951 stipulerades att viss byggnation skulle utgöras av ”punkthus i 7–9 våningar och i övrigt av trevåningslängor”, vilka skulle byggas samman med ”daghem, lekplatser och andra anordningar för barn” (N:o 370 1951).
Denna kompromiss lade grunden till en arkitektonisk uppdelning av det framväxande området. Trevåningshusen motsvarade ambitionen att bygga i enlighet med ideal om småskalighet. tillgänglighet och etablerade konventioner, medan punkthusen i stället utformades utifrån framväxande ideal om maximal exploatering och en stadsplanering i paritet med de strömningar som präglade tidsandan på kontinenten och i både Nord- och Sydamerika. Medan låghusen skulle vävas in i de naturliga grönområdena, fick höghusen tillåtelse att sticka ut. I praktiken blev skillnaden tydlig: medan låghusen är avskalade och homogena är höghusen vitt skilda i sin gestaltning, präglade av för tiden nytänkande former, färger och materialval. Detta speglar att stadsdelen utformades under en brytningsperiod där arkitektoniska stilar och stadsplaneringsideal fick samsas. Dessa olika ideal pekade framåt, om än på olika vis, mot visionen av en ny stad.
Figur 3. Ett av ”trekantshusen” idag. Den modernistiska stilen sticker ut ännu, men fasaden har åldrats märkbart. Författarens foto.
De ideal som formade planeringen av Kortedala gör sig ännu påminda i stadsdelens vardag. Arkitekturen och områdets olika experimentella egenheter lämnar avtryck på områdets identitet. Emellertid uppträder framtidsidealen i dag i inverterad form. Husen och gatorna är slitna, de modernistiska fasaderna är smutsiga, färgen har lossnat från plåten och när delar av husfasaderna renoverats har man inte sällan använt material i en annan nyans, vilket skapar intrycket av slarvigt hopsatta lapptäcken. Snarare än bombastiska förebud om framtidens stad utstrålar dessa byggnader i dag en sorgsen nostalgi över det som en gång var. Denna sentimentalitet gäller inte i första hand det folkhemsprojekt som byggandet av Kortedala var en del av, utan snarare den tro på framtiden som det symboliserade. De omfattande planerna förverkligades som ett uttryck för möjligheten att kollektivt kunna åstadkomma en bättre, ljusare framtid under välfärdsstatens kulmen. Samtidigt som framtidstron manifesterar sig fysiskt i stadsbilden, gör upplevelsen av stagnation att denna framtidstro förläggs till en diffus dåtid. Med andra ord är det själva idén om framtiden som kollektivt projekt som väcker nostalgi.
Denna spänning mellan förorten som uttryck för å ena sidan framstegstanke och å andra sidan för segregerad stadsutveckling inramar folkhemsdrömmens övergivna nöjesfält. Den ger uttryck åt vad Mark Fisher beskrev som ”förlorade framtider”i Ghosts of My Life från 2014, det vill säga möjligheter och utopier som utlovades av modernitetens framstegstanke, men som kom att utplånas under det sena 1900-talets nyliberaliseringsprocesser. I stadsrummet manifesterades denna utplåning som ett komplext och ojämnt sammanflöde av ökad kontroll, ”av-investering”, gentrifiering, stigmatisering, inhägnande av urbana allmänningar och varufiering eller privatisering av de sistnämnda. Vad som hemsöker oss i stadsbilden är alltså inte ett särskilt objekt eller en särskild historisk period, utan just de utlovade framtider som aldrig materialiserats och som under välfärdsstatens nedmontering i stället ersattes av ett tomrum. Detta fenomen manifesteras på såväl symboliska som materiella nivåer; i de övergivna husfasaderna likaväl som i skillnaden i medellivslängd och inkomst områden emellan.
Att detta inte bara handlar om en diffus nostalgi utan även innefattar påtagligt lidande synliggörs även under miljonprogrammets plötsliga och ojämna upprustning. På Kalendervägen i Södra Kortedala beslutade det allmännyttiga Bostadsbolaget nyligen att renovera sina punkthus – några av de första som planerades under 1950-talet – efter att under många decennier ha försummat underhållet. När det första punkthuset renoverats landade notan på 52 procent i hyreshöjningar för de boende. Tidigare decenniers av-investeringar i form av negligering och eftersatt underhåll möjliggjorde således en hyreshöjning som både genererar profitmarginaler och ett ”lyft” för området i takt med att köpstarka grupper ersätter fattiga, vilket i sin tur öppnar för framtida investeringspotential. Punkthusens nya och välpolerade fasader är alltså inte längre symbol för visionen om en framtida, bättre och egalitär stad, utan just för dess motsats – nya urbana inhägnader som kontinuerligt flyttar låginkomsttagare längre ut i den urbana periferin.
Figur 4 & 5. Bostadsbolagets punkthus på Kalendervägen, före och efter renovering. På gatan står sju sådana niovåningshus utrustade med skärmtak i stil av ”propellrar”, enligt arkitekt Nils Einar Erikssons egen beskrivning. Byggår 1953–1954. Författarens foto.
Medan Kortedala rymmer en förfluten förhoppningsfull framtid, börjar vi i dag tydligt skönja en dystrare framtid där renovräkningsprocesser samverkar med områdets långsiktiga stagnation. Stegvis separeras människor från sina hem i takt med att stigande hyreskostnader genererar ökade profitmarginaler. Kanske bör den förlorade framtidens nostalgi i själva verket här förstås som en sorts fantomsmärta, som synliggör just den stad som inte blev.
Renovräkningarna på Kalendervägen väckte liv i en stark proteströrelse bland Bostadsbolagets hyresgäster – en av flera liknande lokala rörelser inte bara i Kortedala, utan i allt fler förorter landet runt. Bland dessa är kampen om Kalendervägen ett exempel på lyckad mobilisering. Här lyckades hyresgästerna förhandla fram en valbar basnivå för renovering, som resulterade i en hyreshöjning på 8–12 procent, att jämföra med det initiala budet på 52 procent. Vid denna mobilisering understöddes kraven på rättvisa villkor av visionen av en bättre stad, där byggnader inte betraktas som intäktsgenererande varor utan som ”människors hem”, som det heter i proteströrelsens Facebookgrupp. Samtidigt sker renovräkningar brett över landet, och de mobiliseringar som ägt rum – lyckade eller ej – har i regel inte lyckats överskrida den allra mest lokala nivån vad gäller krav på tillgänglighet och människovärdigt underhåll av stadens bostäder och offentliga rum.
För Mark Fisher gick vägen ut ur nostalgins låsningar via ett envist bejakande av de traderade utopiska horisonterna. I glappet mellan vad vi lärde att förvänta oss och vad vi fick, argumenterar han, finns handlingsutrymme att kritisera och blottlägga nyliberalismens excesser. Att återerövra visionen om framtiden som kollektivt projekt är utan tvekan en viktig uppgift. Samtidigt behövs mer än någonsin marknära kamper ”för en öppen stad, ej en befästad”. Kampen mot renovräkningar är en sådan marknära kamp. I mötet mellan dessa lokala mobiliseringar och en gemensam utopisk horisont kring stadens framtid finns en väg framåt mot den öppna staden.
För att läsa texterna av Mats Franzén, Dalia Mukhtar-Landgren och Massimo De Angelis i Fronesis temanummer ”Staden” (nr 18), klicka här.
För att läsa mer om essäserien Tillbakablickar, klicka här.