Efter de sociala rörelsernas två årtionden och efter populismens, terrorattentatens och den nyliberala individens 2000-tal menar Karolina Enquist Källgren, docent i idéhistoria, att vi borde omformulera snarare än överge begreppet ”det politiska” genom att fokusera på en uppsättning konkreta, materiella och tänkta förutsättningar för politiskt handlande i en viss historisk period och på en viss historisk plats. Genom att undersöka den historiska variationen av sådana förutsättningar, och hur de har bidragit till eller försvårat förverkligandet av ett antal ideal, som exempelvis jämlikhet, demokratiskt deltagande och social sammanhållning, kan vi i efterhand dra slutsatser om det politiska som ett historiskt-empiriskt begrepp. Det kan även hjälpa oss att formulera teorier om kommande kamper. För att läsa mer om essäserien Tillbakablickar, klicka här.
Tillbakablickar: Det politiska: att återvända till ett begrepp
Karolina Enquist Källgren
Efter Genua, Occupy Wall Street och den arabiska våren, efter Attac, Podemos och Syriza, efter Trump och Bolsonaro, Orban och Putin, med krig i Ukraina och mellan Israel och Hamas, där diskursen i båda fallen handlar om att fienden skall utplånas, efter de sociala rörelsernas två årtionden och efter populismens, terrorattentatens och den nyliberala individens 2000-tal – så kan man fråga sig vad ett begrepp som det politiska egentligen tjänar för syfte. Fronesis nummer om det politiska från 2006 är ett tydligt tecken på att begreppet stod i centrum för flera politisk-teoretiska debatter kring vårt senaste sekelskifte, debatter som sedan omsattes i försök till politiska projekt i flera av de rörelser som nämndes ovan. Vad kan begreppet ha tjänat för syfte för vänstern då, och vad det kan betyda i dag?
Redan från början kan man notera att begreppet var teoretiskt och praktiskt intressant eftersom det bidrog till att skapa ett utrymme för delvis nya politiska subjekt. Om det vittnar den betydelse som begreppet hade för sådana rörelser som Podemos i Spanien och för Occupy-rörelsen i USA och på andra platser. Bortom det fokus som i och med marxismen legat på de politisk-ekonomiska produktionsrelationerna, kunde ”det politiska” som begrepp bidra till att formulera sammanhanget kring ett antal andra sociala relationer där kampen också kunde föras. I sin mest sympatiska form syftade det politiska som begrepp till att öppna ett teoretiskt utrymme som kunde skapa nya revolutionära praktiker och gemenskaper. Ett sådant exempel är Wendy Browns argument att det politiska är en sfär för en kamp om universella värden, i motsats till en politik som domineras av ressentiment och moraliserande identiteter. För Brown tycks det politiska, liksom för föregångaren Arendt, innebära upptäckten av en sfär för politisk kamp där det kämpande subjektet inte på förhand är bestämt eller kan reduceras till exempelvis arbetare. Man kan kanske säga att det politiska var den arena på vilken Occupy-rörelsen uppstod – det som skulle ockuperas var det offentliga rummet – och mot vilken den fick sin politiska rationale.
Att det politiska är en sfär för kamp om universella anspråk, och inte knutet till bestämda politiska subjekt, reflekteras tydligt i flera av texterna. Hos Lemke definieras det politiska i relation till immunitet – en metafor för en sorts riskavvärjande som begränsar det politiska handlingsutrymmet. Som metafor kopplar den det politiska till en biologiskt universell storhet – immunförsvaret och dess förmåga att motstå en risk eller ett virus – som är lika universell. Hos både Žižek och Rancière utgör det politiska i stället en sfär som definieras av politisk kamp. Enligt Žižek är det politiska det fundamentala utrymme där jämlikar kämpar. Genom att någon erkänns som fiende och möjlig att kämpa mot, erkänns denne också som jämlike. För Rancière är det politiska i stället en sfär som konstitueras som jämlik genom att vara ett utrymme för en viss typ av agonistiska talhandlingar. Balibar diskuterar därutöver det politiska som en sfär som uppstår samtidigt med folket när det senare agerar som massa.
Utifrån de här texterna kan man kanske också slå fast att diskussionen om det politiska i hög grad symboliserade en större teoretisk vändning från politisk ekonomi till politisk teologi. Det är slående i hur hög grad det politiska diskuteras utifrån teologiska modeller i numrets texter, där Spinozas tänkande spelar en framträdande roll. En omedelbar orsak till den här vändningen mot den politiska teologin torde ha varit den tyske nazistiske filosofen Carl Schmitts inflytande på den franska vänstern under 1900-talets två sista decennier. Hans idé om att alla moderna politiska begrepp i grunden är teologiska öppnade nya källor för den vänster som på sent 70-tal övergav den ortodoxa marxistiska analysen. I ett lite längre verkansperspektiv går det också att se att vändningen mot den politiska teologin ägde rum mot bakgrund av ett starkt inflytande från mellankrigstidens fundamentalfilosofi. Fundamentalfilosofi är en typ av filosofisk undersökning som syftar till att begreppsliggöra grundläggande samband och förhållanden hos människan och varat. Under mellankrigstiden diskuterades fundamentalfilosofiska frågor inom livsfilosfi, inom fysik och inom kunskapsteorier som exempelvis fenomenologi. Ett exempel är Heidegger, vars inflytande på den franska filosofin efter andra världskriget är väl dokumenterat. Han utvecklade en grundläggande filosofisk distinktion mellan ontisk och ontologisk som sedan kunde låna sig till en mängd transponeringar i den politiska filosofin. Heidegger menade att man måste särskilja på tillvaron så som den ter sig för oss till vardags (ontisk), och vara så som varande (ontologisk). Det senare var nära förknippat med begrepp som intet och döden och kunde förstås som en sorts tomma och därmed absoluta gränsbegrepp i tillvaron. För Heidegger var hans teologiska läsningar avgörande, han hade bland annat skrivit en avhandling om den skotske medeltida teologen Johannes Duns Scotus. Tillsammans med Lacans idé om det symboliska subjektet som vilar på en tom kärna kom idén om ett tomt fundament att föras in i den politiska teorin. Frågan om det politiska kom alltså att färgas av ontologiska föreställningar om en radikal åtskillnad mellan tomt och öppet (ibland överskridande) fundament och de många former som den upplevda och sociala verkligheten tar sig som ett svar på denna initiala tomhet eller brist. Det politiska kom att bli ett initialt tomt fundament, mot vilket det politiska handlandet kunde analyseras.
En fördel med att göra det politiska till ett fundamentalbegrepp är att det möjliggör en analys där ett utvalt politiskt fenomen, eller en politisk relation, blir allmängiltig, eftersom den framställs som en sorts begränsande negation av det politiska. Det politiska blir synligt enbart i relation till den begränsning som idén om kampen, massan, folket, immuniteten eller diskursen utgör och dessa blir i sin tur allmängiltiga eftersom de fungerar som ontologiska motsatsbegrepp. Eftersom det politiska är initialt tomt kan man välja sitt föredragna begrepp. Ständigt nya fenomen kan undersökas så som grundläggande för det politiska handlandet genom vad vi skulle kunna kalla en ontologisk gest som alltså är typisk för politisk teologi. På så sätt blir det politiska ett analytiskt verktyg som kan överföras till verkliga kamper som inte på ett enkelt sätt låter sig definieras av exempelvis en klassisk marxistisk analys, eftersom de utspelar sig på den biologiska kroppens, etnicitetens eller den religiösa övertygelsens område.
Samtidigt tycks den ontologiska gesten innebära åtminstone två problem. Det kan också förklara varför den politiska analys som låg till grund för Occupy-rörelsen visade sig vara felriktad, i den mån som den i liten grad bidrog till en verklig förändring av de samhällsstrukturer som rörelsen vände sig emot. Det första problemet har med fundamentalfilosofins själva utgångspunkt att göra, det universella anspråket. Om det politiska så som tomt ontologiskt begrepp – en sfär eller plats för politisk kamp – erbjuder verktyg för analyser av partikulära kamper och politiska relationer, och om dessa genom den analysen ges allmängiltig karaktär – ett valt begrepp som till exempel immunologi får allmängiltig förklarande kraft – så uppstår en problematisk relation mellan det partikulära och det allmängiltiga. Den partikulära analys som initialt möjliggjordes av det politiska som ontologiskt begrepp slår omedelbart över i en sorts allmängiltighet med anspråk på att gälla i alla andra fall. Även för den som går med på en sådan analys – och exempelvis väljer massan eller immuniteten som priviligierad och allmängiltig relation – måste paradoxalt nog gå med på att det analytiska verktyg som möjliggjorde upptäckten av dessa begrepp i ett empiriskt material nu måste överge detta möjliggörande av de partikulära undersökningarna. Annars undergrävs den egna analysen av andra och konkurrerande anspråk på allmängiltighet för vissa politiska handlingar och relationer. För att förtydliga: det politiska som tom utgångspunkt möjliggör att man väljer ett politiskt begrepp som undersöks i relation till ett empiriskt och partikulärt material. Men när undersökningen är klar måste det undersökta begreppet ha ett allmängiltigt anspråk för att ha kritisk kraft, i annat fall skulle vilket som helst annat begrepp eller fenomen kunna väljas och vara lika giltigt. Undersökningen av immunitet som politisk föreställning på en viss plats och i en viss tid måste få till resultat att immunitet blir en allmän strukturerande princip. I annat fall skulle det inte vara politiskt eller kritiskt avgörande att kämpa om det.
Det andra problemet har med kunskap att göra. I de teologiska modeller som i olika varianter gör en skarp distinktion mellan gud och den skapade världen, så är den distinktionen ofta essentiell – gud är både essens och existens och i det avseendet ”mer verklig” än den skapade världen – och epistemologisk – gud är ett objekt som vi under inga omständigheter kan veta. När de båda aspekterna kombineras uppstår en sorts skeptisk inställning till människans kunskap om den yttersta verkligheten, om fundamentalbegreppen. Trots att gud är essentiellt absolut, så är hans närvaro i relation till skapelsen en närvaro så som frånvaro. Johannes Duns Scotus tillhörde exempelvis en tradition av tänkare som menade att världen var skapad helt enligt guds vilja, och att den kunskap vi kan ha om gud är mycket begränsad eftersom världen inte blir till enligt några lagar utan direkt av guds vilja. Alltså kan vi inte sluta oss till vad gud är genom att tänka kring hur tillvaron är. Enligt Duns Scotus kan vi bara tro på gud, inte veta.
Vad händer med våra egna kunskapsanspråk när denna modell överförs till politiken och det politiska intar gudomens plats som fundamentalbegrepp? Översatt till politiska begrepp skulle man kunna säga att eftersom det politiska förutsätts vara ett tomt begrepp, så kan vi inte veta något säkert om det genom att analysera de olika politiska kamper som pågår omkring oss. Och vidare att de samtida politiska kamperna grundas på en godtycklig struktur som vi inte kan förutse systematiskt, utan som är uttryck för ett slags skapande vilja hos någon som har tillräcklig politisk makt.
Frågan om vetenskapens och kunskapens möjlighet i relation till den samtida diskursen berörs av såväl Bhaskar som Brante och Kalat i en välformulerad kritik av Laclaus diskursteori. Författarna hävdar att om vi inte gör någon skillnad på diskurs och praktik, på diskurs och verklighet, då kan vi inte heller göra anspråk på att kritiskt granska maktens utsagor. Även El-Ojeili understryker detta problem när han undersöker den intellektuelles roll i den socialistiska traditionen. Vilken roll spelar teorin, om det är arbetarklassen som subjekt som är determinerad av villkoren i kapitalismen att realisera sanning och det goda genom revolutionen? På olika sätt pekar de fyra författarna ut det faktum att när den ontologiska gesten gör det politiska till ett tomt fundamentalbegrepp, så kan det politiska inte längre tjäna som grund för säker kunskap genom det ena eller det andra verklighetsbeskrivande begreppet – massan, immuniteten, diskursen. Varje sådant begrepp kommer att referera till en fundamentalprincip som är tom, och som därmed inte kan göra anspråk på en kritisk effektiv analys när begreppet tillämpas på verkliga kamper. Det som kvarstår är att legitimera varje enskilt perspektiv i en empiriskt utvald politisk kamp där det har fått effekt och på så sätt ställa olika politiska kamper emot varandra så som varande grundläggande. Ett annat alternativ är att sådana begrepp aktiveras politiskt genom ett antal intellektuella som blir så inflytelserika att de kommer att påverka den politiska verkligheten, exempelvis Laclau och Mouffe i Spanien genom Podemos.
När det politiska blir till ett tomt fundamentalbegrepp avkräver det politiken en sorts absolut decisionism, vilket också verkar vara den slutsats som Carl Schmitt kom fram till. Decisionism är en politisk och juridisk teori som innebär att man tänker sig att lagar eller moraliska försanthållanden blir gällande när en tillräckligt stark eller legitim auktoritet fattat beslut om dem. När lagarna väl blivit gällande reproducerar de också den samhällsstruktur som de genom sitt instiftande har skapat. Decisionism finns också i en teologisk tradition, exempelvis hos den nämnde Duns Scotus, där det är guds vilja och hans beslut som i varje ögonblick skapar världen. Guds vilja är gränslös och begränsas inte av några naturlagar. Överfört till politiken så innebär det att i stället för att diskutera olika typer av kriterier för hur tidigare erfarenheter skall omsättas i politik i framtiden, och i stället för att tala om kunskapens och vetenskapens roll när den framtida kampen planeras – relationen mellan kunskap och moral när politikens mål utformas till exempel – så etableras ett analytiskt raster inom vilket inga självkritiska positioner är möjliga. När vi har valt immunitet eller massan som politiskt analytiska begrepp och genom vår analys gjort dem allmängiltiga, då kan de inte ifrågasättas med mindre än att hela analysen ogiltigförklaras. Antingen väljer man ett annat verklighetsförklarande begrepp eller så tvingas man gå med på de grundläggande utgångspunkter som det priviligierade angreppssättet innebär. Det gör att den politiska kampen och analysen splittras i parallella och ibland konkurrerande kritiska projekt. Det omöjliga i att ha kunskap om en tom fundamentalprincip leder till behovet av ideologisk trosövertygelse om det ena eller det andra verklighetsbeskrivande begreppet.
Diskussionen om det politiska i dag bör inrikta sig på att ta sig ur den ontologiska gestens paradoxala grepp om samhällskritiken. Ett sätt att göra det är att vända sig bort från den politiska teologin och i stället röra sig mot den politiska historiciteten. Snarare än att se det politiska som ett fundamentalbegrepp som är närvarande som grundläggande negation, så bör vi se det som beteckningen för en uppsättning konkreta, materiella och tänkta förutsättningar för politiskt handlande i en viss historisk period och på en viss historisk plats. Genom att undersöka den historiska variationen av sådana förutsättningar, och hur de har bidragit till eller försvårat förverkligandet av ett antal ideal – som exempelvis jämlikhet, demokratiskt deltagande, social sammanhållning – så kan vi också i efterhand dra slutsatser om det politiska som ett historiskt-empiriskt begrepp. Utifrån detta begrepp kan vi sedan gå vidare och formulera teorier om hur det historiska begreppet ”det politiska” ska förstås i relation till den kommande politiska kampen. Kanske kan det politiska som historiskt objekt erbjuda verktyg som vi genom ontologisk spekulation inte kan nå fram till. Och möjligen kan en sådan undersökning ge oss inblickar i hur det politiska så som en faktisk och konkret spelplan har gjort olika politiska subjekt relevanta vid olika historiska tidpunkter, liksom göra oss uppmärksamma på relationen mellan dessa subjekt.
Läs mer om ämnet i våra tidigare artiklar:
Thomas Lemke: Immunologik – till kritiken av den politiska anatomin
Jacques Rancière: Tio teser om politik
Thomas Brante: Några ord om realismen, Bhaskar och Laclau
Anders Kalat: Kommentar till diskussionen mellan Laclau och Bhaskar
För att läsa mer om essäserien Tillbakablickar, klicka här.