Erik Bengtsson, fil. dr i ekonomisk historia och medlem av Fronesis redaktionskommitté, ägnar sina tillbakablickar åt Fronesis allra första nummer om demokratisk ekonomi samt nummer 6–7 om kapitalism, utgivna i en tid då Nokia var det typiskt postmoderna företaget gentemot Henry Fords löpande band. Denna tidsresa leder bland annat fram till frågan om inte andra decennier har ersatt 1920-talet som central referenspunkt i efterdyningarna av ”kriget mot terrorismen” och den globala finanskrisen 2007–2008: 1930-talets upprusning och efterkrigstiden med dess föreställda ”folkhem”; 1970–1980-talen med dess märkliga möte mellan arbetaraktivism och finansialisering. För att läsa mer om essäserien, klicka här.
Jag letade efter 1990-talet och fann 1920-talet
Erik Bengtsson
Jag sökte det sena 1990-talet och fann 1920-talet. Till serien ”Tillbakablickar” har jag läst artiklar ur två av de allra första numren av Fronesis, det första numret från 1998 med temat ”Demokratisk ekonomi” och dubbelnumret 6–7 från år 2001 med temat ”Kapitalism”. Slutet av 1990-talet och början av 2000-talet var en annan tid, och det jag tänkte fokusera på i min tillbakablick var hur man skrev om ekonomi och ekonomiska frågor i Fronesis under denna epok. Som yrkesskadad ekonomisk-historiker blev det en fråga om historiska paralleller som kom att uppta mig: 1920-talets stora roll i det sena 1990- och tidiga 2000-talets diskussioner om ekonomi och kapitalism. Jag ska återkomma till detta.
Två globala politiska händelser skiljer oss från den epok i vilken nr 1 och nr 6–7 av Fronesis koncipierades. Den ena är 11 september, 00-talets ”krig mot terrorismen” och den kulturkonservativa vändning som associeras med perioden därefter. Den andra är den globala finanskrisen 2007–2008.
Historikern Gary Gerstle ser i sin bok The Rise and Fall of the Neoliberal Order (2022) finanskrisen som epokgörande för USA:s politik. 00-talets teknikoptimism och tro på globaliseringen symboliserades av böcker som New York Times-kolumnisten Thomas Friedmans kalkonklassiker The World is Flat från 2005. Friedman var ett exempel på 1990- och det tidiga 00-talets globaliseringsyra och en variant av moderniseringsteori, där man tänkte sig att kulturen skulle homogeniseras genom spridning av industrialismen till jordens alla hörn. Friedman åkte till Bangalore i Indien och jämförde sig själv med Columbus som trodde sig ha hittat Indien men som hittade Amerika; Friedman hittade däremot verkligen Indien, menade han, men det såg ut just som USA, med amerikanska namn, amerikanska dialekter och amerikanska IT-tekniker som omvandlade ett traditionsbundet samhälle. Hos Friedman, liksom hos 1950-talets moderniseringsteoretiker, kunde teknologin i sig omvandla kulturen och bära med sig sekularisering, konsumism och utslätade politiska konflikter.
Detta var en typ av analys som med 00-talets krig mot terrorismen och återblickar till Huntingtons ”civilisationernas kamp” tappade mark. Efter finanskrisen har också den politiska ekonomin stämts i moll, menar Gerstle: olika grupper av amerikaner började kanalisera ”sin ekonomiska nöd i politisk vrede och protest”. Åren efter 2008–2009 har USA:s politiska spektrum omvandlats genom proteströrelser som Tea Party, Occupy Wall Street och Black Lives Matter; ingen av dessa rörelser har i sig själva varit lika stora som medborgarrättsrörelsen eller antikrigsrörelsen på 1960-talet eller arbetarrörelsen på 1930-talet, men sammantaget transformerade de amerikansk politik, ledde till Trump och Sanders och en av de mest speciella valkampanjerna i USA:s historia, den år 2016. Gerstle ser Trump och Sanders som paralleller i det att de båda tog avstånd från globaliseringen och från den närhet till Wall Street som var självklar för en av 1990-talet formad politiker som Hillary Clinton.
Vad var det då som Fronesis skribenter tog fasta på 1998 och 2001 när de talade om demokratisk ekonomi och kapitalism? Det som slår mig mest med numret från 1998 är hur viktigt 1920-talet är som referenspunkt. Som akademiskt verksam i ett historiskt ämne kan jag inte låta bli att tänka på vilka historiska referenspunkter som olika skribenter och debattörer använder för att göra vår samtid begriplig, och i demokratisk ekonomi-numret står 1920-talet i centrum för två av sex avsnitt. Det ena fokuserar på 1910–1920-talens gillesocialism genom en text av G. D. H. Cole, ett utdrag ur Socialdemokraternas partikongress 1920 där Ernst Wigforss och andra debatterar samt tre kommenterande texter av Gunnar Hansson. Det andra fokuserar på italienaren Antonio Gramscis teoretisering av amerikanism och fordism genom ett kompilat ur Gramscis fängelseanteckningar från det sena 1920-talet och tidiga 1930-talet. Industrialismen står i centrum på olika sätt i dessa diskussioner. Coles artikel, som för övrigt är riktigt dålig, nostalgisk och ohistorisk, når fram till slutsatsen att ”endast i gillet finns friheten och befrielsen från den moderna industrialismens allestädes närvarande tyranni” (s. 82). I debatten från socialdemokratins kongress 1920 anför Wigforss att ”[p]å senare tiden har sålunda de engelska gruvarbetarna krävt att få överta gruvindustrien. Detta gruvarbetarnas förslag på gruvornas socialisering är typen för hur gillesocialismen vill att utvecklingen skall gå” (s. 88). Hos både Cole och Wigforss hamnar vi i det tidiga 1920-talets problem och sökande efter lösningar på industrialismens motsättningar.
Intrycket av att Fronesis under de tidiga åren var engagerad i ett långt uppbrott från 1920-talet förstärks när jag vänder mig till dubbelnumret 6–7 med temat ”Kapitalism”. Sociologen Adam Arvidssons text ”Kapitalismen efter det moderna samhället: En introduktion till Antonio Negri och Michael Hardts Empire” börjar med att sätta in deras bok, utkommen år 2000, i ”en avgörande brytningstid, åren mellan Gulfkriget och kriget i Kosovo”, vilken enligt Hardt och Negri via Arvidsson utmärks av en ny ”form för kapitalets självstyre, där varken nationalstaten eller någon annan extern suverän princip längre är nödvändig” (s. 25). Hardts och Negris teoretisering av samtiden, det sena 1990-talet och tidiga 2000-talet, tar avstamp i en klassisk kontrast mellan nu och då, och deras då är inte långt från Coles, Wigforss och Gramscis 1920-tal. Arvidsson återberättar den italienska industrialismens socialhistoria från 1900-talets efterkrigstid: ”Militanta kommunister fick sparken (en del utvandrade till Göteborg och SKF) och
istället anställdes politiskt omedvetna ungdomar, först från den norditalienska landsbygden och sedan från Syditalien. På fabriksgolven infördes löpande band och scientific management för att kompensera för de nyrekryterade arbetarnas relativt låga yrkeskunskap” (s. 26). Så uppkom en klass av ”massarbetare” som blev föremål för kontroll på jobbet och på fritiden: ”På jobbet hölls de i schack med hjälp av industrisociologi och Human Relations, på fritiden lockades de av det expanderande konsumtionssamhället, dess passivitet och dess inriktning mot den privata sfären” (s. 27). Det italienska kommunistpartiets ordförande menade 1957 att arbetarklassens solidaritet lösts upp och försvunnit, men trots detta utbröt i det sena 1960-talet en våg av strejker och konflikter i den italienska industrin, som teoretiserades av Mario Tronti, Toni Negri och andra.
Bilderna ”fabriksgolvet” och ”fabrikssamhället” är centrala i Arvidssons framställning:
I Hardt och Negris analys är därför fordismen, fabrikssamhället eller, som de kallar det, ”moderniteten” inte ett mekaniskt resultat av det löpande bandet och taylorismen. Snarare är såväl det löpande bandet som fordismen, och hela den samhällsorganisation som gett upphov till det vi brukar kalla ”klassisk” eller ”organiserad” modernitet, kapitalets svar på den tidiga arbetarrörelsens motståndsstrategier.” (s. 29)
I en text publicerad i Fronesis nr 3–4 (2000) ser Negri Keynes och 1930-talets reformistiska nationalekonomi som ett sätt att hantera arbetarklassens utmaning (en omformulering av den gängse beskrivningen i den historiska litteraturen om ”den sociala frågan” från 1880-talet och framåt), och han framför (via Arvidsson) att statens förvaltning av den kapitalistiska ekonomin gjorde att klasskonflikten breddades: ”Fabriken är alltså inte längre en privilegierad plats för klasskampen, just därför att, som Gramsci skrev redan på 20-talet, ’hela samhället organiserats som en fabrik’” (s. 30).
Nokia 3210, lanserad mars 1999, en produkt från Hardts och Negris tid. Nokia var det perfekta postmoderna företaget.
Foto av J. Dncsn, CC-BY.
I det postmoderna samhället däremot gjorde kvinnorörelsen, gayrörelsen, ungdomskulturen och den antiimperialistiska rörelsen uppror mot fabrikssamhällets konformism. Dessa protester har, menar Hardt och Negri, lett till ”toyotism”, ”decentralisering av beslutsfattande och en hel uppsättning nya management-tekniker som poängterade sådant som flexibilitet, arbetsdemokrati och ’platta hierarkier’” (s. 32). Under fordismen var massarbetaren ”det produktiva subjektet”, men i dag är det den nye ”sociale arbetaren” som mobiliserar och organiserar ”denna socialiserade kreativitet – ’det allmänna intellektet’ (general intellect) för att använda Marx term, ’socialt kapital’ för att använda ett samtida modeord – som ligger latent i samhället” (s. 33). I en underbar resa tillbaka till år 2000 var på motsvarande sätt det finska telefonföretaget Nokia det utmärkta exempel på ett postmodernt företag ”vars huvudsakliga värde är immateriellt”.
Typiskt för nu och då-resonemangen är att dået med avståndets grums i kikaren kan framstå som enkelspårigt och okomplicerat, medan nuet är färgstarkt och komplext. Som Hardt och Negri skriver:
I motsats till sin föregångare är det postmoderna subjektet då inte lokaliserat till en av dess institutioner – det är aldrig bara en arbetare, en elev, en hemmafru. Istället rör sig det postmoderna subjektet ständigt i flera sådana ”fält av disciplinära dispositiv”. Det är samtidigt arbetare och livsstilskonsument och gymkund och elev i fortbildningskurs: ”subjektiviteter […] produceras simultant av ett flertal institutioner i olika kombinationer och intensiteter”. (s. 34, citatet från utdrag ur Hardt och Negri i numret, s. 42)
Historiker som forskar om 1920-talet (se till exempel Gareth Stedman Jones eller Jon Lawrence) skulle knappast hålla med om att en arbetare på 1920-talet inte hade några andra egenskaper eller roller än den som arbetare, men så här kan det låta i Hardts och Negris text, som i sin ”i dag är hyper”-retorik inte är obesläktad med Thomas Friedmans The World Is Flat som uttryck för det tidiga 00-talets tänkande.
Också i Linnéa Nilssons och Paula Mulinaris artikel ”Arbete och kapital i den globala fabriken” tematiseras uttryckligen vad som är nytt och vad som är gammalt i ekonomin: ”vi har blivit formligen översköljda av begrepp som platt organisation, flexibel produktion, lagarbete etc.” Nilsson och Mulinari introducerar texter av två teoretiker, Saskia Sassen och Tiziana Terranova, som båda menade att retoriken om övergången från ”fordism” till ”postfordism” var överdriven. Nilsson och Mulinari menar att den retoriken förbiser den geografiska omstruktureringen av ekonomin i globaliseringens tidsålder, med flytt av jobb, kapital och konsumtion mellan regioner och länder. De använder begreppet ”den globala fabriken” för att beteckna denna process, där företagen fungerar inte helt olikt hur de gjorde under fordismens era, men nu i en global kontext (s. 68–69). Nilssons och Mulinaris analys av ekonomisk förändring är betydligt mer nyanserad än den vi fått från Hardt och Negri i första avsnittet; i detta det andra avsnittet diskuteras hur arbetskraften och arbetet sorteras efter faktorer som geografi, nation och kön och hur fordistiska och toyotistiska strategier kan implementeras samtidigt i olika delar av samma produktionskedja. (Gramsci och italienska teoretiseringar av industrialismens klassmotsättningar spelar fortfarande en viktig roll i Nilssons och Mulinaris text, som slutar med ett citat från Mario Trontis Operai e capitale från 1966.)
Jag sympatiserar med Nilssons och Mulinaris kritik av nu och då-dikotomin. Jag tror att den senare är ett förenklat grepp som kan ge en felaktig bild av både läget i dag och det i går. Man kan säga mycket om postfordistiska analyser som vägvisare till vår samtid (och 00-talets samtid), men jag ska bara flika in en reflektion om 1920-talet. Jag arbetar på en artikel om inkomster och inkomstfördelning i Stockholm mellan 1870 och 1920, och där bryter vi bland annat ner yrkesfördelningen i staden och dess utveckling över tid. 1920 var de tre vanligaste yrkena i den lägre halvan av inkomstfördelningen, den hälft av den vuxna befolkningen som tjänar minst, tjänare, sömmerska och hembiträde. Detta är ganska långt från idéer om 1920-talets fordism och homogeniserade fabriksarbetarklass. Nilssons och Mulinaris komplicering av 1920-talets fordism är helt enkelt nödvändig: arbetarklassen var inte fullt ut homogeniserad och centraliserad då, och det vore inte ägnat att förvåna om den inte heller är det i dag.
För att summera så var det verkligen en tidsresa på flera plan att läsa Fronesis första och sjätte–sjunde nummer från 1998 respektive 2001. Jag återvände till en tid då Nokia var det typiskt postmoderna företag som man kunde ställa emot Henry Fords löpande band och 1920-talet när man skulle förstå sin samtid. Efter kriget mot terrorismen och 2008–2009 års finanskris har många av de antaganden som var så utbredda runt år 2000, om frihandelns makt att homogenisera kulturer och samhällen och om liberalismens framåtmarsch, naggats i kanten, om inte mer än så. Fortfarande är ”det gamla industrisamhället” en viktig referenspunkt för (ofta historiskt halvbildade) debattörer och skribenter, men frågan är om inte andra decennier har ersatt 1920-talet som central referenspunkt: 1930-talets kriser, upprustning och krig; efterkrigstiden och dess tänkta ”folkhem” med dess positiva och negativa sidor; 1970–1980-talen med dess märkliga möte mellan arbetaraktivism och finansialisering.
För att läsa G. D. H. Coles text samt ett utdrag ur SAP:s kongress 1920, i Fronesis temanummer ”Demokratisk ekonomi” (nr 1), klicka här.
För att läsa Adam Arvidssons text samt Linnéa Nilssons och Paula Mulinaris text, i Fronesis temanummer ”Kapitalism” (nr 6–7), klicka här.