Johan Sjölander, verksamhetschef på tankesmedjan Tiden, skriver personligt om Fronesis första tid och första nummer, med utgångspunkt i Svante Skoglunds text ”Istället för cynism och uppgivenhet”. Det är en text om personerna och visionerna bakom tidskriften – men framför allt en text om en vän. Detta är en eftersläntrare i vår essäserie Tillbakablickar som vi publicerade hösten 2023 med anledning av Fronesis 25-årsjubileum. Alla texter i serien hittar du här.
Det tog mig årtionden innan jag orkade ta bort telefonnumret. Jag kunde sitta där och titta på det. Känna sorgen och saknaden döden innebär. Förstå att jag någon gång måste släppa, att denna artefakt bland mina kontaktuppgifter bara var en rest, en skugga. Men ändå inte förmå mig till att utföra handlingen.
Jag träffade Svante i gymnasieåldern. Han var äldre. Jag hade precis engagerat mig politiskt. En av de första minnesbilderna en lägenhetsfest. Vasastan i Stockholm. Gasspis och högt i tak. Andrahandskontrakt, eller någon som haft tur. Svante i köket. Cigg i mungipan. Smal, snygg, smart. Lite som en lätt stammande Bowie, med sin duffel påminde han om omslaget till Low. Intellektuell. När han pratade var det på riktigt. ”Bara man överlever tills man är 25, då överlever man”, kunde han säga. Han ljög.
Svante var en av pionjärerna bakom Fronesis. Den text han skrev i nummer 1, hans enda någonsin, är kort, koncis, en programförklaring. Flankerad av Olle Sahlströms långa essä om praktiskt förnuft och Magnus Wennerhags mer ordningsamma introduktion till numrets tema. Tänker att den triptyken ändå säger något. Olle försvann, lämnade arbetarrörelsen i rök och damm, någon sorts individualism, vissa skulle säga ego, som inte rymdes inom de organisatoriska ramarna. Wennerhag blev kvar med tidskiften, förvaltade, utvecklade, skapade något beständigt som fortfarande finns kvar.
Och Svante. Han dog.
Jag var med där i början. I någon form av utkant. Följde, stöttade. Men jag minns hyfsat de ursprungliga diskussionerna. Namnet, Fronesis, betydde något. Det var ett praktiskt förnuft som skulle fångas upp. De akademiska ambitionerna var höga. Men de tog inte slut där. Detta var något större. Vi ser det i Svantes text. Jag minns det. Mötet mellan fackliga och studenter. Mellan akademi och arbetsliv. Gränsöverskridandet. Det praktiska. Sökandet efter det äkta.
En av de starkaste texterna i det första numret är Jan Lindhagens essä från tidigt 1980-tal. Lindhagen var en profil, en särling. Låg bakom ett av de intellektuellt mest ambitiösa projekt arbetarrörelsen gett sig på, tidskriften 1989. Den kom ut i två nummer. Sedan tyckte folk den var lite svår. Jag hade Lindhagen som föreläsare på en kurs någon gång där på nittiotalet. Är socialdemokratin socialistisk, frågade jag? Självklart inte, svarade han godmodigt, men den skulle kanske kunna bli.
Det är skillnad på att vara intellektuell och att vara en teoretiker. Det handlar om kött och blod. Stefan Svallfors har skrivit om kreativitetens människa. En oerhört vacker text om att inte passa in, om hur skavet mot de andra är det som gör dig till vad du är. Att det finns någon typ av utanförskap där som inte går att undvika.
En text om Fronesis bör handla om arbetarrörelsen och de intellektuella. Någonstans är det också det underliggande budskapet i Lindhagens text. Verklighetssynens ungdom som SSU med stolthet kallade sig var i grunden en motreaktion. Ett försök att slå teoretiskt skolade kommunister på fingrarna med praktiskt politiskt hantverk. Men under det pragmatiskt socialliberala ligger en ursprunglig socialistisk dröm och pockar. En reformism som betyder något, frigörande, en del av en maktkamp, någonting större. Lindhagen flummar inte, hans text avslutas till och med med ett punktprogram. Vi ska äga, gemensamt, reformerna måste vara frigörande och inte bara plåster på de kapitalistiska såren. Men någonstans är det ändå uppenbart. Han vill ut ur det självpåtaget pragmatiska. Han står i en fålla och han vantrivs. Det skaver.
Det präglade Svante med. Det finns få saker som är så oromantiska som svensk socialdemokrati. Ändå lyckas den alltid attrahera sina romantiker. Den skulle kanske kunna bli, som Lindhagen sa. Vi drömmer, vi hoppas, vi tror. Och vi brinner, flämtande, flackande, men ändå så det känns, rakt inpå huden.
I Svantes text från nummer 1 framstår Fronesis som ett barn av den längtan. Tidskriften var en fortsättning på ett samarbete mellan LO idédebatt och det socialdemokratiska studentförbundet som tidigare fött seminarieserien med det smått fantastiska namnet ”Studenter och arbetare för socialistisk framtidsdebatt”, allt under det hyfsat förpliktigande samlingsnamnet ”Människans frigörelse”. Återigen lyfts begreppet Fronesis, det handlar om ”[e]n kunskap som skiljer sig från den torrt akademiskt abstrakta, såväl som från den instrumentellt tekniska. En kunskap som alltså gör det möjligt för oss att överskrida dagens godtyckliga gränser för det politiskt och intellektuellt möjliga.”
Vägen för att undvika 1989:s sorgliga öde har varit att mer och mer ställa sig på egna ben, tryggt i den akademiska världen. Snarare fotnotstunga uppsatser än personliga kulturtexter. Texter och tänkare som talar för sig själva, inte intimt knutna till en faktisk rörelse. Fronesis har utvecklats. Överlevt. Gjort något alldeles eget.
Jag kan för lite om tidskiftens inre liv för att beskriva den resan. Men det är uppenbart att den varit framgångsrik. Så det Fronesis som blev är möjligen något annat än det Fronesis som tecknas upp i de inledande texterna i det där första numret. Vi kan i och för sig se det som komma skulle redan där, i övriga texter. Och kanske handlade Svantes text inte om en tidskrift. Inte egentligen. Det handlade om en livsstil. Ett förhållningssätt.
Den handlade om Svante.
Det finns någon typ av berättelse här. I grunden kokar den ner till en spänning mellan frihet och gemenskap. Antonio Gramsci talade om sina organiska intellektuella (Gramsci finns även han representerad i det första numret, introducerad av Klas Gustavsson). Det är inte en okomplicerad position. Åtminstone inte för en demokrat i avsaknad av italienarens leninistiska övertygelse. Hur anpassar man sitt tänkande, sitt samvete, till en rörelse av många?
Svante brottades med det. Han förde in mig i sin värld. En värld där politik var på blodigt allvar. Där dina tankar spelade roll. Där det praktiska och det teoretiska var ett.
Det finns något smärtsamt men också vackert där, i det minnet. Vi människor tenderar att hålla fast vid och i någon mening romantisera våra formande år. Jag är en annan människa i dag än den spinkiga svartklädda tonåring som andäktigt pratade om socialismen, om livet, döden, kärleken och kampen under den där köksfläkten i Vasastan. Eller den tjugoåring som lyfte fram vikten av poeter på Fronesis sidor på något tidigt, trevande planeringsmöte. Eller den trettioåring som tog emot dödsbudet på telefon, på en klippa vid en strand någonstans söder om Lissabon.
Jag blev aldrig en del av Fronesis. Detta är det första jag skriver för tidskiften. Men jag blev en trogen läsare. Jag har imponerats av uthålligheten, kvaliteten, den intellektuella höjden. Det finns någon typ av motstånd där. Ett stort fuck you till fördumning, förytligande, förråande, en sorts anti-twitter (eller X eller vad det heter nuförtiden).
Och någonstans tänker jag att just detta håller arvet efter Svante levande. Han skulle gillat vad Fronesis blev. Han skulle gillat det, mycket.
Och kanske kan jag i den tro Svante var så stark i och jag själv närmat mig alltmer med åren hitta någon typ av förtröstan här. Kanske han vet. Kanske han vet hur bra det blev.
Jag vill gärna avsluta i den tanken.
Läs relaterade texter:
Svante Skoglund: Istället för cynism och uppgivenhet
Jan Lindhagen: Vid källan smakar vattnet bäst eller Varför går vi medströms?
Fler texter ur numret om demokratisk ekonomi hittar du här.
Alla texter i serien Tillbakablickar hittar du här.