I sina tillbakablickar återvänder idéhistorikern Valgerður Pálmadóttir till Fronesis temanummer ”Feminismen och vänstern” (nr 25–26), som publicerades år 2008. Trots att vi i kölvattnet av finanskrisen 2007–2008 har bevittnat storskaliga rörelsemobiliseringar såväl till höger som till vänster, och trots att en global kvinnostrejkrörelse vuxit fram sedan dess, menar Pálmadóttir att numret lika gärna hade kunnat ges ut i dag. Samtidigt tycks finanskrisen ha skärpt motsättningarna, vilket har utmynnat i två sammanlänkade trådar inom den feministiska aktivismen: dels motstånd mot det sexuella förtrycket, dels ett motstånd mot ekonomiska nedskärningar som bygger på nya former av solidaritet. För att läsa mer om essäserien, klicka här.
Om kriser, revolutionära fantasier och hopp om förändring
Valgerður Pálmadóttir
Varken historien eller människornas jämlikhetssträvanden befinner sig i någon ständig rörelse framåt. Men vid vissa tillfällen i historien, under särskilda omständigheter, blir en del människor för evigt övertygade om att rättvisa och ett bättre liv för alla är möjligt att uppnå. (Lynne Segal, s. 165)
Jag har läst Fronesis temanummer ”Feminismen och vänstern” (nr 25–26) från 2008. Utgivningsåret 2008 framstår i dag onekligen som en historisk brytpunkt. En tidpunkt som i efterhand upplevs som ett före, lugnet före stormen kanske? – då så mycket liksom väntade precis runt hörnet. En hel generation knyter nu sitt politiska uppvaknande och sina aktivistiska liv till kölvattnet av finanskrisen som svepte över världen under denna tid. Hannah Ohlén Järvinen, Carl Wilén och Johan Örestig, redaktörerna för Fronesis temanummer ”Revolution” (nr 60–61) från 2018, påpekar att finanskrisen blev ”djupare och fick mer utdragna verkningar än många hade trott och hoppats”. I krisens spår har de politiska motsättningarna skärpts och vi har bevittnat olika typer av radikalisering, storskalig politisk mobilisering och polarisering. För att nämna några massmobiliseringar med demokratiska, socialistiska, antirasistiska och feministiska förtecken som minst sagt har gjort avtryck de senaste åren: Arabiska våren, Occupy Wall Street, #Metoo, Black Lives Matter, Ni una Menos i Latinamerika och Black Monday i Polen, som också blev starten för en global feministisk kvinnostrejksrörelse. I den här essän kommer jag att reflektera över några av de teman och diskussioner som Fronesis nummer om feminismen och vänstern berör, en utgåva som i år firar femton år. Hur stod det till med feminismen och vänstern i slutet av 00 talet? Vad kan vi säga om dessa modernitetens måhända mest framstående emancipationsvisioner i dag, 2023? Är analyserna från millenniets första årtionde fortfarande relevanta? Jag börjar med en kort personlig tillbakablick mot året 2008.
Kollapsen som blev en öppning
Hösten 2008 gick samtliga banker i mitt hemland Island i konkurs, och de förstatligades under första veckan i oktober. Statsminister Geir H. Haarde talade till nationen i en tv-sändning den 6 oktober via statskanalen RÚV och sade bland annat: ”Det finns en stor risk, kära landsmän, att bankerna kommer att dra med den isländska nationella ekonomin i brottsjön, vilket kan resultera i nationell konkurs.” Han slutade sitt tal med orden: ”Gud välsigne Island.” Jag var i tjugoårsåldern och hade vid den tiden bott ett år i Sverige, där jag läste idéhistoria och genusvetenskap, och följde händelserna på distans. Jag såg tv-sändningen på min dator i andrahandslägenheten i Johanneberg i Göteborg och fylldes av skräck blandad med sorg och hopp. Statsministern talade i metaforer om naturkatastrofer och bilden som han tecknade var att ön som vi kallar Island skulle sjunka i havet med alla sina vulkaner, glaciärer, folk, hus, hästar, får, bilar och institutioner. Efter att ha fällt ett par tårar över denna tankebild, fylldes jag av en naiv glädje och hopp. Var detta början på finanskapitalismens fall? Är verklig förändring möjlig? Jämlikhet? Dagen därpå gick jag på lektion på Humanisten och träffade en av mina kurskamrater på b-kursen i idéhistoria, en pensionerad, kvinnlig före detta Volvoarbetare i 60-årsåldern, som omtänksamt frågade – med tanke på nyheterna från mitt hemland – om jag behövde pengar till mat. Frågan var fullt legitim eftersom nyheterna vittnade om ett kaosartat tillstånd där folk köade till bankomater i panik och oroade sig för att matbutikerna snart skulle tömmas på varor. I slutet av 2008 kändes det likväl som om framtiden plötsligt var öppen, att det fanns möjliga alternativ till den allomfattande nyliberala, kapitalistiska pseudodemokratin. Med ett språkbruk lånat från rörelseforskningen kan vi kanske säga att det uppstod en ”diskursiv möjlighetsstruktur” som öppnade för en mer omfattande politisk mobilisering än vad som varit fallet i årtionden.
2008 var även året då tjänsten med det speciella namnet Facebook slog igenom – vi var många som skapade vårt första konto under denna tid. Vi lade upp profilbilder, fick bland annat åter kontakt med gamla kompisar från högstadieklassen och tog det första steget in i de sociala mediernas värld – som med en underdrift kan sägas ha präglat våra politiska liv de senaste femton åren. Aktivism och politisk aktivitet har påverkats enormt av den plattform som de sociala medierna har skapat, och de utgör numera en helt grundläggande faktor i sociala rörelsers organisering och mobilisering på global nivå. Även om rörelseforskare är oeniga om informationsteknikens möjligheter att på ett fundamentalt sätt ändra maktförhållanden, så är de flesta överens om att uppkomsten och spridningen av sociala medier skapat oförutsedda öppningar för underordnade grupper att uttrycka sig, kommunicera och organisera sig. Men framväxten av sociala medier kan också ses utifrån den nyliberala rationalismens expansion. Som Wendy Brown skriver i sin bok Undoing the Demos från 2015 befinner vi oss i en värld där mer eller mindre hela vårt uppträdande mäts med ekonomiska mätstockar. Våra aktiviteter inom allt fler områden och sfärer är numera underordnade strategiska överväganden kring personligt kapital och framtidsutsikter. Fokus på antal följare i sociala medier, ”gilla”-markeringar och retweets liksom rankningar och betygsättningar av olika slag är enligt Brown en del av denna ekonomiska rationalitet, som genomsyrar vår tillvaro i allt högre grad. Båda aspekterna existerar väl samtidigt, det vill säga sociala medier har både ökat varufieringen av oss själva och hela våra liv samtidigt som de ökat möjligheterna för organisering och motstånd. Vi är säkert många som vacklar mellan att å ena sidan känna kraften som följer av tron på möjliga alternativ, nya demokratiska mobiliseringar och ökad jämlikhet och att å andra sidan känna en politisk cynism med tanke på att den kapitalistiska logiken verkar kunna förvandla allting till en profitkälla. Och ja, mobiliseringarna som äger rum på sociala medier är också antidemokratiska och tekniken har även skapat nya kanaler för spridning av desinformation och mobilisering av hat och misstro.
Visioner och (brist på) alternativ i början av ett nytt millennium
Vad som har utmönstrats från nuet är inte bara tron på möjligheten att genom revolutionen avsätta den korrupta eller illegitima makten, utan även revolutionens ställning som strömning i tiden. Försvunnen är tron på möjligheten att radikalt bryta med historien, urvattnad är föreställningen om en obeveklig utveckling mot frihet och den därmed förbundna föreställningen att människans inneboende frihetsbegär är en av historiens drivkrafter eller historiens drivkraft. Krossade är övertygelserna att framtiden tillhör de förtryckta, att makten någonsin kan vara annat än illegitim, att jämlikhet, frihet, och välstånd för massorna är oundvikligt eller ens möjligt. (Wendy Brown, s. 196)
Så skriver Wendy Brown i ”En befriad feminism? Revolution, sorg, politik” som publicerades i Fronesis nr 25–26. Texten var ursprungligen inledningsanförande vid United Kingdom Women’s Studies Networks konferens i Belfast 2002 om kvinnovetenskapens framtid. Beskrivningen är dyster, och Brown har i flera sammanhang kopplat denna uppgivenhet till vänsterns och feminismens melankoli och oförmåga att formulera nya revolutionära mål och utopier: alternativ till det som redan finns som inte bygger på urholkade idéer om emancipation från förtryck. Brown diagnosticerar en handlingsförlamad vänster (inklusive feminismen), men hur relevant är hennes analys i dag?
Browns utgångspunkt är titeln på konferensen ”Beyond sex and gender: The future of women’s studies?” som hon sätter i samband med en politisk och teoretisk kris inom kvinnoforskningsfältet. Bara benämningen ”kvinnoforskning” låter obsolet i dag, vilket i sig kan vara ett tecken på den förändring som skett de senaste 20–30 åren. Krisen som Brown påtalar förknippas ofta med poststrukturalismens intåg, med dekonstruktionen av storslagna emancipationsberättelser i allmänhet och det politiska subjektet kvinna i synnerhet, av universella anspråk och av dikotomin mellan förtryckande makt och underordning. Brown menar att frågan är ett symptom på en sorts ängslighet och hävdar att ”om kvinnoforskningen har svårt att föreställa sig [själv] bortom kön och genus [bekräftar det] forskningens nuvarande behov av dessa begrepps fortsatta sociala, politiska, psykiska eller ekonomiska betydelse”. Ängsligheten, menar hon, är ett tecken på ”en icke-revolutionär mottaglighet och inriktning i kvinnoforskningens kärna […] med inte så liten bindning till det olyckliga nuet” (s. 192). Vidare frågar hon sig om inte feminismens revolutionära dröm handlade om just detta:
Föddes inte feminismen ur en utopisk vilja att skapa en värld i vilken kön och genus som mänskliga olikhetsmarkörer, som verktyg för ojämlikhet och oförrätter, som avgörande för framtidsutsikter, som ett sätt att urskilja värde, potential, humanitet från dess andra, skulle bli historia? (s. 192)
Kritiken är besläktad med Browns tidigare argument i texten ”Sårade förbindelser” från 1993 (i Fronesis nr 6–7 från 2001 samt i urvalsvolymen Att vinna framtiden åter från 2008), där hon belyser framväxten av den västerländska identitetspolitiken bland annat utifrån Marx kritik av den liberala ideologin om abstrakta rättigheter – förkroppsligade i den moderna staten – som naturaliserar de sociala olikheterna som det kapitalistiska systemet samtidigt reproducerar och exploaterar. Ett återkommande tema i Browns analys är en kritik av vår tids sociala rörelsers upptagenhet av ”vilka vi är i stället för vad vi vill” och prioriteringen av kampen för erkännande och inkludering (som olika och avvikande från normen) i stället för kampen för radikal samhällsförändring. Nancy Fraser har varit inne på liknande spår i sin analys av hur andra vågens feminism övergått till identitetspolitisk upptagenhet vid olikheter och navelskåderi. I boken Fortunes of Feminism. From State-Managed Capitalism to Neoliberal Crisis från 2013 skriver Fraser att den feministiska rörelsens vändning från frågor om omfördelning till frågor om erkännande innebar att den skiftade fokus till kulturpolitik i samma veva som den växande nyliberalismen höll på att undergräva allt som skulle kunna kopplas till social och ekonomisk jämlikhet. Browns och Frasers analyser kan sägas utgöra en del av en strömning inom samhällskritisk humaniora och samhällsvetenskap som kraftigt vände sig emot Francis Fukuyamas dödförklaring av den historiska rörelsen efter kalla krigets slut. Om Fukuyama menar att den dialektiskt framdrivna ideologiska konflikten mellan två olika politiskt-ekonomiska sätt att organisera mänskliga samhällen är upplöst, framhåller Brown och Frazer hur samma dialektik fortlever om än under andra och mindre uppmärksammade former.
Frasers analys rymmer dock i högre grad än Browns en aspekt som skulle kunna beskrivas som en förfallsberättelse om hur något av feminismens radikalism gått förlorad. Det är något hon delar med flera feministiska forskare, bland andra Hester Eisenstein och Kristin Bumiller, som har kritiserat dagens jämställdhetsdiskurs för att utgöra en avpolitiserad och urvattnad version av det tidigare (ursprungliga, ideala?) feministiska projektet. Kritiken implicerar att feminismen kapats av nyliberal statspolitik och vidare att feminister omedvetet bidragit till en styrningsrationalitet som göder ekonomisk och social ojämlikhet på global nivå. Trots olikheter i teoretiska anspråk och utgångspunkter (är den teoretiska poststrukturalismen boven i dramat eller utgör den den enda rimliga analysen av samtiden som vi måste leva med och utgå ifrån?), så förenades många kritiska, vänsterintellektuella röster i sitt motstånd mot diskursen om att det inte fanns några alternativ till den rådande liberala marknadsekonomiska demokratin. Samtidigt kritiserade många av dessa teoretiker sociala rörelsers prioriteringar och diskurser, vilka ansågs präglade av bristande visioner bortom den liberala hegemonins inkluderingsdiskurser och erkännandeekonomi.
Efterkristidens politiska mobiliseringar
Den ekonomiska krisen 2008 både tydliggjorde och ökade de ekonomiska klyftorna och påvisade den grundläggande, påtagliga betydelsen av det ekonomiska, bland annat genom åtstramningspolitiken. Efter finanskrisen har vi bevittnat en tydlig global uppgång för högernationalismen, men det har också vuxit fram en vänsterpopulistisk rörelse – som haft sina största framgångar i Grekland och Spanien. Feminismen har också gått igenom en rad förnyelser efter 2008 med massmobiliseringar utan historiskt motstycke. Som en följd av feminismens uppgång i slutet av 2010-talet blev ”feminism” årets ord 2017 i den engelska ordboksservern Merriam Webster, då termen toppat listan över sökord i dess tjänster med tydliga höjdpunkter i samband med mediebevakningen av olika händelser. De senaste åren har drömmen om en storskalig feministisk mobilisering glimtat fram, vilket har utmynnat i två sammanlänkade trådar inom den feministiska aktivismen: dels motstånd mot det sexuella förtrycket, dels ett motstånd mot ekonomiska nedskärningar som bygger på nya former av solidaritet. Denna vitaliserade feminism har haft sina höjdpunkter i #Metoorörelsen och den internationella kvinnostrejksrörelsen, som på flera håll i världen mobiliserade omfattande demonstrationer med feministiska förtecken mot ökade ekonomiska klyftor, sexism och rasism samt nedmontering av välfärd till följd av åtstramningspolitik. Upplevelsen av kulturell kris – tillsammans med de materiellt påtagliga effekter finanskrisen har haft och har i människors liv – har tveklöst bidragit till en allmän känsla av att någonting historiskt fortfarande kan äga rum, att strukturella förändringar är möjliga.
I boken Feminism, Capitalism, Critique. Essays in honor of Nancy Fraser skriver Banu Bargu och Chiara Bottici om ett återupplivande av vad vi skulle kunna kalla socialistiska och ekofeministiska teman både inom forskning och i aktivistiska sammanhang. De menar att detta återspeglas i ett ökat intresse för det komplexa och mångfacetterade samspelet mellan ekonomiska och icke-ekonomiska sfärer, vilket resulterat i gedigna analyser om sambandet mellan ekonomisk ojämlikhet och social och politisk dominans. Tillsammans med feministiska forskare inom en rad olika discipliner menar de att feministisk kritik av den nyliberala hegemonin är mer relevant än någonsin. Till exempel poängterar Cinzia Arruzza, Tithi Bhattacharya och Nancy Fraser i manifestet Feminism för de 99 procenten hur de samtida feministiska generalstrejkerna utgör en kraftig vitalisering och omformulering av feminismen som en massrörelse i spåren av liberal individfokuserad feminism fokuserad på inkludering, identitetspolitik och krossande av glastak. De feministiska generalstrejkerna har kombinerat synliggörande av kvinnors materiella bidrag till samhället med protester mot våld, rasism och sexism i alla deras former. Har ”tron på möjligheten att radikalt bryta med historien, […] föreställningen om en obeveklig utveckling mot frihet och den därmed förbundna föreställningen att människans inneboende frihetsbegär”, för att ännu en gång referera till Brown, återuppstått från de döda? Eller levde den kvar och väntade på den ”rätta” historiska tidpunkten? Eller var det bara dödsryckningar?
Återkommande (produktiva) spänningar
Trots känslan av förändring efter finanskrisen 2008 – det vill säga glimten av radikal samhällsförändring i och med de politiska massmobiliseringarna, inklusive de ”kulturella” striderna med #Metoo i spetsen de senaste femton åren – så känns mycket av det som framkommer i Fronesis 25–26 som om det kunde ha varit skrivet i dag. Feminism och socialism, dessa två ideologier, perspektiv, diskurser, rörelser, utgör säkert ”två av modernitetens mest betydelsefulla visioner: samhällsomstörtande, emancipatoriska, revolutionära och samtidigt biprodukter av de ordningar de kritiserade”, som Sofie Tornhill och Helena Tolvhed skriver i numrets inledning. De olika texterna i numret belyser, utifrån en mängd perspektiv, spänningar och kriser (produktiva såväl som hämmande) i dessa visioner, vilkas relation ekonomen och feministen Heidi Hartman i slutet av 1970-talet liknade vid ett olyckligt äktenskap.
Ofta poängteras att feminismen och socialismen onekligen delar ett övergripande samhällsperspektiv som understryker de strukturella aspekter av orättvisa och ojämlikhet som en liberal individualism inte förmår ta itu med. Samtidigt finns en återkommande spänning i diskussionerna kring feminismens och socialismens inbördes relation, som redaktörerna sammanfattar: ”feminismen har misstänkliggjorts som ett i grunden borgerligt projekt, socialismen har kritiserats för svagsinthet vad gäller könets betydelse, och liberala feminister har menat att feminismen kidnappats av vänstern. Utlåtandena spänner hela vägen mellan alltför mycket och alltför lite symbios” (s. 10). De diskussioner om feminismens kris (orsakad bland annat av kritik från vänstern och dekoloniala perspektiv) som redaktörerna hänvisar till i inledningen verkar vara ständigt återkommande. De bottnar i diskurser om att ”feminister skulle ha glömt bort den stora massan av kvinnor” eller i ”föreställningar om att en förvanskning av feminismens historiska arv inneburit ett svek mot de förpliktelser och de subjekt som rörelsen borde rikta sig mot”. Som redaktörerna påpekar har frågor om ”vilka subjekt [som ska] räknas som politiska, vilka erfarenheter som anses brännande och vilka kamper [som] är värda att utkämpa […] från ’början’ varit frågor som upptagit och splittrat feministerna och vänstern” (s. 13). Den fortsatta förekomsten av dessa frågor visar på relevansen och den produktiva spänningen mellan dessa kritiska visioner.
Historier och teorier
En publikation är alltid förankrad i sin tid. Vare sig det gäller en sprakande färsk samhällsanalys med utgångspunkt i en samtidskontext, historiografiska verk, återpublicering av texter som inte funnits att tillgå under en kortare eller längre tid eller nya översättningar av äldre texter, så aktualiserar de något för läsaren i en viss tid och på en viss plats. Samtidigt är varje ny läsning tidsligt, rumsligt och diskursivt förankrad. I den av Hans Georg Gadamer inspirerade hermeneutiken kan det framstå som om tolkningshorisonterna är ”oskyldiga”, intresselösa perspektiv – helt enkelt formade av en viss uppsättning erfarenheter och tolkningar. Några av texterna i numret ifrågasätter just en sådan historiesyn, vilket Sara Edenheim påpekar i sin inledning till numrets sista del, när hon hänvisar till Robin Wiegmans och Wendy Browns analyser och konstaterar att ”om någonting återfinns i samtiden är det för att samtiden vill att det ska finnas där”, och vidare att ”ett förnekande av denna vilja [är] detsamma som ett förnekande av det politiska i samtiden (s. 186).
Historien, eller historier, det vill säga beskrivningar av, hänvisningar till och analyser av det förflutna – är något som ständigt tas i anspråk och återskapas för att mobilisera rörelser i samtiden. Historien används bland annat som vägledning, förstärkning av identitet, sökande efter ursprung och sanning, politisk lärdom (föregångares misstag), inspiration, argument, perspektiv och varning. Som Tornhill och Tolvhed påpekar är en del av spänningen mellan vänstern och feminismen en kamp om historieskrivningen, ”en kamp som handlar om att definiera möjliga mål, medel och deltagare för feministisk politik, och om spänningen mellan olika förklaringsmodeller och strategier där kön och klass utgör två av de sammanflätade trådarna” (s. 9). Vi ärver delvis våra politiska mål, våra idéer om frihet, politiska analyser, värderingar, språk och slagord från andra (historiska) kontexter. På ett akademiskt plan tenderar analyser utförda i vissa sociopolitiska sammanhang att sedimenteras och leva egna liv inom diverse discipliner. Det ligger således en viss fara i att låsa sig till begrepp och analyser som varit formulerade i och för en annan kontext, och de politiska analyserna och rörelserna kan lätt hämmas av trogenheten mot tidigare kampers retorik, mål och identiteter. Samtidigt kan det politiska nuet vara kvävande, och det är frestande att söka sig till andra kontexter för att vinna perspektiv. Det kan uppstå fruktbara ögonblick när vi prövar dem och kontrasterar dem mot vår egen tid. Jag vill därför slå ett slag för en kritisk historisk forskning med teoretiska anspråk som prövar analyser och begrepp, kontrasterar olika kontexter och jämför. Inte för att direkt slå fast hur det egentligen var och bör vara, utan för att få perspektiv och konfronteras med någonting annat. Det citat av Lynne Segal som jag inledde med talar just om detta, att ”vid vissa tillfällen i historien, under särskilda omständigheter, blir en del människor för evigt övertygade om att rättvisa och ett bättre liv för alla är möjligt att uppnå” (s. 164). Det är viktigt och inspirerande att kritiskt studera dessa tillfällen.
För att läsa texterna av Lynne Segal, Sara Edenheim, Sofie Tornhill och Helena Tolvhed i Fronesis temanummer ”Feminismen och vänstern” (nr 25–26), klicka här.
För att läsa mer om essäserien Tillbakablickar, klicka här.